Rekord!

Min hemliga önskan att sätta personligt rekord på halvmaraton gick i uppfyllelse! 1:32:40 (nettotiden 20 sekunder snabbare). Jublar fortfarande men jag skall ta och försöka samla mina tankar. Vi tar det från början.

Uppladdningen idag bestod av ett ordentligt morgonmål, städning och en hel del liggande på soffan. Vid tolv åt jag "lunch". Det blev en lite märklig blandning kolhydrater som visade sig vara ganska bra.

Igår delades mandeldrycker ut, så jag använde den i stället för mjölk. Den smakar ganska konstigt, men den funkade bra i min "gröt" tillsammans med mysli, grötflingor och banan.

Raw food.

Jag gillar inte att bara vänta och hela förmiddagen gick jag omkring som en osalig ande. När det äntligen var dags att klä på sig tävlingsoutfiten tvekade jag nog lite. Tur att jag ändå tog shortsen och de korta ärmarna, det var precis lagom för dagens väder. Det var strålande, värmande sol!

Ett par färggranna skor hade varit svansen under Q!

Jag var såklart i god tid vid Stadion, och till min stora glädje stötte jag på Anna (som gick omkring med regnkåpa, den knäppisen). Jag kände mig genast lugnare och det var verkligen skönt att slippa värma upp ensam. Före jag lämnade mina grejer på läktaren sög jag i mig en energigel. Det tror jag var ett smart drag.
Vid startområdet var det ont om svängrum och jag stod inklämd ganska långt ifrån själva startlinjen. Speakern upplyste oss om det vackra vädret och ruttens vackra natur. Trodde han jag skulle bry mig om några vitsippor just idag?
PANG och iväg! Först gående, sedan joggande och till sist hoppande och skuttande för att komma förbi så många som möjligt. Under de första kilometrarna var det trängsel och tempot väldigt högt (antagligen för att jag gjorde mitt bästa för att komma förbi). Det var först i Centralparken jag började hitta mitt eget tempo och då kunde jag bara rulla på. Jag höll sist och slutligen ett ganska jämnt tempo och halvvägs klockade jag 46 komma någonting minuter.
Allt gick faktiskt ganska perfekt. Benen orkade bra, även om redan de första backarna tog på. Magen (!) var i skick och mullrade bara lite halvvägs ungefär. Vid 18 km kom spyttkänslan, men det gick över. Det var först efteråt som illamåendet kom.

Rutten är tung med en massa backar och varierande terräng. Till råga på allt är slutrakan en uppförsbacke som antagligen är tänkt för att ta kål på de tröttaste. Den åt upp mina sista krafter och jag spurtade in på stadion med mjölksyra upp till öronen. Väl över mållinjen tog lättnadskänslan över. För ovanlighetens skull kändes benen inte övertrötta, de krampade inte och stelnade inte som de brukar. Också det är ett framsteg.

Väl inne på Stadion.

Illamåendet kom när jag var på hemväg. Fick i mig lite mellanmål som delades ut efter loppet, men urk, säger jag. Väl hemma brakade det loss och jag mår fortfarande så där lite konstigt. Undrar vad det är? Det kommer alltid efter hårda tävlingar och symptomen är illamående och karusell i magen. Kanske har det något med den hårda kroppsliga ansträngningen. Nog är det ju lite sjukt att ha en medelpuls på 179 slag/minut i en och en halv timmes tid. Nåja, det går väl om. Måste tvinga i mig mat och vätska oberoende.

Rekord. Det känns bra. Ännu bättre är den där vissheten om att jag inte tränar förgäves. Jag utvecklas. Det är belönande och uppmuntrande. Jag förbättrade min halvmaratontid med fem minuter på ett år, så nog bär det frukt.

Nu kan jag med gott mod se framemot maraton i Riga om två veckor. Nu är det återhämtning och uppladdning som gäller!