Idag var det dags för pyramider. För att slippa bli frustrerad på grund av dåligt underlag joggade jag till en lång raka där jag visste att snön var borta. Det visade sig vara ett smart drag, jag fick springa på jämn mark och på asfalt. Det enda som störde var att jag var tvungen att springa fram och tillbaka (knasig bild på Garmin Connect) där det var motvind åt det ena hållet och medvind tillbaka. Jag ids inte klaga över det, det är det bästa intervallpasset sedan hösten.
Det kändes inte lika bra som fröken Garmin påstod efter passet. Benen var rätt så tunga och det kändes inte som att det gick något vidare fort. Hur som helst, när jag överförde informationen och analyserade mitt pass så visade det sig att jag ändå lyckades komma upp till närmare 4-tempo i varje intervall. Också i motvind.
Mitt pyramidpass tar prick 30 minuter. Under den tiden avverkade jag 6,3 km i ett medeltempo på 4:46. Då är ju återhämtningsfaserna medräknade. Pulsen låg kring 170 i intervallfaserna, så det gick enligt handboken.
Kanske är det inte så illa som jag trodde, trots allt.
Igår före punttis värmde jag upp med korta intervaller på löpband. Det är nog inte alls min grej. Någon smart person har tyckt att det skulle vara vackert med stora fönster söderut på gymmet i Mejlans. Det gör att solen gassar in på förmiddagen och gör löpbandsträningen om möjligt ännu svettigare. Jag sprang 5x500 m i 4:30-4-tempo och jag har aldrig varit så våt av svett på gymet förr.
Det är inte bara den kvava luften och det ymniga svettandet som gör att jag inte gillar löpbandet. Jag har helt enkelt inte självdisciplin nog att tvinga mig själv till att springa längre stunder.
Tusingar på löpband? Du måste nog utmana mig om jag skall göra det!
Nåja. Dagens insikt gav mig lite hopp och lite mer tro på mig själv. Nu gäller det att satsa på fart och fartuthållighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar