Av dumt huvud...

...får kroppen lida.

Min envishet kommer antagligen att bli min akilleshäl en vacker dag.

Allt kanske jag inte kan ge mig själv skulden för, men lite så känns det ändå. 

Mitt knä är inte som det skall vara. Det började på fredagen under en rätt så lugn runda. Det började sticka till på insidan av knäet och smärtan var väldigt lokal, så att jag kunde sätta fingret på punkten. Det var inte så farligt ont, inte så att jag måste sluta springa, men tillräckligt för att misstänka att det inte var som det borde.

De dumma jag gjorde var att jag sprang på lördagen. Hårt dessutom. I gådagens inlägg om mitt strålande träningspass lät jag bli att nämna att jag sprang det andra varvet med en stickande känsla i knäet och en oroskänsla i magen. Jag lurade mig själv. Det gjorde ju inte så ont att jag måste avbryta. Inget hade ju hänt. Inget trauma i knäet. Kanske bara överansträngning. Och så gick ju träningen så bra att jag inte kunde ge upp den. 

Inte så klokt. De var ömt när jag kom hem, under dagen blev det stelt och när jag vaknade i morse var det inte alls bättre.

Jan diagnostiserade mig. Menisken, sade han och nickade igenkännande. Han om någon vet vad han talar om. En punkt på insidan av knäet, det gör inte ont när jag stiger utan när jag böjer det eller spänner låret. Jag tycker inte att det "låser" sig, men vid ett visst läge sticker det till. 

Jag är rädd. Jag kunde gärna få en ordentlig flunssa och tvingas vila en vecka eller två, spysjuka, vad som helst, till och med en visdomstandsutdragning (med nedsövning dock), ja nästan vad som helst, men inte knäet.

I morgon besöker jag ortopeden. Hoppas jag är en överdrivet nojig patient som går till dotorn för minsta krämpa och som skickas hem för att jag inbillar mig. Problemet är att små saker inte brukar hindra mig från att träna. Och nu vet jag att något inte står rätt till.