Punttisboost och kroppsångest

Igår var det styrketräning igen. Plötsligt känns det ju nästan roligt att gå dit. Jag vet vad jag ska göra, jag behöver inte fundera om jag har gjort tillräckligt och jag känner att det är ändamålsenligt och vettigt. Nu börjar det dessutom gå bra, jag tror jag får ta och svinga en lite tyngre kahvakuula nästa gång! Armarna får jag dock ännu jobba med.

Igår grubblade jag över styrketräningens (och träning i allmänhet) negativa sida. Den där som handlar om ideal, krav och självförtroende. I konditionssalen är det omöjligt att inte se sig själv i spegeln. Det är bra med tanke på att man kan kolla sin ställning och se till att tekniken är okej när man lyfter vikter, men jag är knappast ensam om att bli stirrande på musklerna som spänns vid varje rörelse. Jag fastnar, iakttar, beundrar och jämför. Oftast är det en bra känsla jag får, jag känner mig stark och vill träna mer. Wow, jag har ju faktiskt muskler! Tills idealen krockar och jag känner mig för stor. Svårt att förklara, det är så himla komplext. Samtidigt som jag vill vara stark och vältrimmad, vill jag också vara liten, slank och graciös. Kvinnlig? Det går inte ihop. Jag blir både stolt och skamsen när jag blir "större" och starkare. Kanske är det något som hänger kvar. Under gymnasietiden var jag som starkast. Jag var nog aldrig stor, men jag tränade fotboll på lagom hög nivå och var snabb, stark och hade fotbollsspelarlår. Jag kunde imponera på killarna med mina armmuskler, vilket var lite kul. Samtidigt som jag skämdes. Kanske hänger det kvar. Jag är ju inte ens så stor. Minsta lilla kommentar kan jag svänga hur som helst och tolka enligt min egen känsla. "Dina bemuskler syns" kan jag tolka som att jag är stark eller att jag är tjock. Och jag vet ju inte hur jag vill vara. Jag vet bara vad jag vill göra. Springa och orka göra det. Synd att det skall bli så väldigt kroppsfixerat.
Jag ska försöka ändra synvinkel. Eller känselvinkel. I stället för att fundera på hur kroppen ser ut borde jag fundera på hur den fungerar. Vad kan jag uppnå med den, hur presterar jag? Då kan jag bli glad och nöjd när jag märker att jag orkar och när jag kommer in efter ett lyckat pass. Och skämmas lite och vara sur när jag märker att jag inte orkar. Det borde vara måttstocken. Inte lårmuskelns omkrets.
Jag borde bara lita på hur jag känner mig. Och nu känner jag mig ganska stark. Men lite (för) stor också.

Jag beundrar dem som kan vara nöjda just precis som de är.