tisdag 13 november 2012

Idiotförklarad

Gårdagens besök hos ortopeden var rätt så onödigt, pinsamt och det gjorde mig bara arg. Det pinsamma var ju att knäet inte var särskilt sjukt igår. Jag var ändå tvungen att gå eftersom man måste avboka specialläkartider senast ett dygn före, så det vara bara att gå dit och berätta att mitt knä var sjukt igår.
Det som gjorde mig arg var själva besöket och en otrevlig erfarenhet av ortopeder. För det första var han 50 minuter försenad. För det andra var han en riktig stropp.
- Jaha, berätta lite då när du nu ändå är här, ber han mig efter att jag påpekat att det känns lite onödigt att besöka en läkare för det här.
Jag berättar hur det börjat sticka till i knäet på fredagen och att det var ömt ännu på söndag kväll då jag bokade tiden.
- Och vad gjorde du ute på en tiokilometers länk då?
- Tja, jag håller liksom på med långdistanslöpning, svarar jag lite ursäktande.
Han lutar sig tillbaka och ger mig en blick som säger "stackars ovetande sate".
- Sprang du på asfalt?
- Mestadels.
Samma blick igen, en suck, på vilken en mindre föreläsning om löpningens ohälsosamma effekter följde.
- Nog gör människan mycket idiotiskt. Det bästa sättet att slita ut sig själv är att springa på hårda underlag, lederna tar ju självklart stryk, inte håller människokroppen sådant, den är inte gjord för sånt. Andra stolligheter gör man ju som att röka lungorna svarta och supa sönder levern, men näst efter det kommer sådana här vansinnesidrotter...
Okej, kanske var det inte ordagrannt citerat, men detta var vad jag hörde. Och när jag försiktigt tillade att jag också spelar fotboll och nu under vintern den förkastliga grenen futsal var han inte nådig.

Han gjorde en grundkontroll och kunde konstatera det jag redan hade kunnat räkna ut själv, att det antagligen är en överansträngning, eventuellt i menisken eller där omkring. Eller så inte.
- Alltid kan man magnetröntga, men det är kanske inte aktuellt nu, säger han sedan. Kanske skulle man se något där, kanske inte. Alltid kan man göra en titthålsoperation men vad hjälper nu det när hälften blir inflammerade och så är det kört ändå.
Jag nickar, vill helst sticka iväg. Tack för den informationen. Jag sade ju att det var onödigt att komma hit.
Läkaren ordinerar vila, undvikandet av hårda underlag och plötsliga svängar. Mellan raderna kunde jag höra "sluta springa och spela inte futsal" men det sade han ju inte högt. Det hade ju varit oprofessionellt.

Visst är det ju skönt att det inte var värre än så här. Men bara för att jag var så sur efteråt önskade jag ju nästan att det hade varit något allvarligt, men det tar jag tillbaka nu. Det värsta var ändå att jag kände mig så väldigt anklagad. Nog är jag ju medveten om riskerna med idrott, vad det än gäller, men inte kändes det kul att bli tillrättavisad av en läkare som tycker att jag är en idiot som kommer dit med en självförvållad skada.

Hoppas ni löparkolleger inte behöver uppleva en sådan här ortoped. Eller för det första kanske jag kan hoppas att ni inte skall behöva lida av knäskador, det gör löpningen rätt så besvärlig. Men om du råkar ut för något så förvänta dig inga sympatier av ortopeden. Det bästa vi kan göra är att lägga av med denna knädestruktiva gren och köra långpass i vattenlöpningsbassängen i stället.

Idag har knäet varit helt okej och jag gav mig ut på en liten provrunda. Joggade och gick omvartannat (är det det som svenskarna kallar "gogga"?) och det höll. Det gjorde inte ont, kanske bara en märklig känsla på samma ställe som häromdagen. Men inte ont. Helt okej, men inte alldeles bra. Jag får väl ge det lite tid. Tills lördag, då springer jag knäna av mig i Aktia Cup.
Skönt. Kanske var det här en bra varning och en påminnesle om hur sköra vi är. Och för mig en påminnelse om hur mycket jag vill hållas frisk. Bara en sådan här bagatell gjorde mig skiträdd och jag hann redan måla upp det värsta möjliga scenariot där idrottskarriären var över och jag sjönk in i självömkan, depression och evig bitterhet. Jag överreagerade, men det gav mig en liten men viktig funderare.

Införskaffade äntligen en reflexväst. Nu syns jag. Asics väldigt, väldigt pinka väst. So not min stil. Den får hålla mig vid liv.

4 kommentarer:

  1. Jag gick inte till någon ortoped efter att mitt ben brakade ihop under Hamburg maran för jag var säker på att jag skulle få ett motsvarande bemötande. Typ: tanter skall inte försöka springa långa sträckor,eller kanske inte alls, och nu gäller det bara att vila i X månader. Skillnaden jämfört med dig var i och för sig att jag var helt hundra att problemen satt bara i mjukdelarna, så det var ju ett enklare beslut att skippa ortopederna. Och så gick jag till en omt-terapeut som tyckte att jag absolut inte skulle hålla mig stilla.

    SvaraRadera
  2. kanske det nu e så att fast man e en begåvning ska man ändå va försiktig så att man int gå till överdrift, fö de finns ju ett antal faror... tänk om gyllene medelvägen ändå är bäst

    SvaraRadera
    Svar
    1. begåvning skulle jag inte påstå att jag är.

      Radera