Hittills har jag följt mitt träningsprogram så gott som till punkt och pricka (kastade redan i början om två dagar, men träningsmässigt har jag följt det) och det har funkat bra för mig. Jag har insett många saker gällande programmet och efter fyra fem likadana träningsveckor börjar kroppen få rutin. Det går bättre. Jag blir van. Småningom börjar distanserna öka och kraven på kroppen blir större. Bra med rutin, tycker jag.
Idag stod det "fotbollsträning" på programmet (en hobby som vi fick beakta när vi gjorde programmet), men så blev träningen plötsligt inhiberad. Mina cirklar rubbades och jag fick tänka om. Hur ersätta en intensiv futsal-träning? Det kunde ha varit en jumppatimme, men det gick inte riktigt någon lämplig idag. Så det blev löpning ändå. Något långpass orkade jag inte med, det gjorde jag igår, och det skulle ju ändå vara något kort och intensivt. Pyramider kanske? De dyker upp i programmet först i mars-april, men varför inte ha lite kul och plåga sig själv så där annars bara? Här hittar du en närmare beskrivning av pyramidlöpningen, men kortfattat är det fartuthållighet som tränas i intervallform. I minuter: 4+3+2+1+30 sek+30sek+1+2+3+4. Mellan varven 1 min joggvila. Blurk.
Det gick ju inte så bra som i höstas då det var högsäsong för pyramiderna. Väglaget är ju vad det är och några höga hastigheter når åtminstone inte jag. Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall, och sprang efter bästa förmåga. Det var snarast intervaller med "försök att springa fort" varvat med en minut "sluta försöka springa fort", men jag tror hastigheten inte förändrades särskilt mycket.
Där det inte var översvämning var det snömodd, och där det inte var snömodd var det en hård och glashal snöyta. Lycklig var jag över de tre minuterna jag kunde springa på bar mark. Oj, vad jag längtar efter våren och asfalt under fötterna!
Kanske räddade jag situationen och kom in i min trygga cirkel igen. Även om det inte var futsal så är benen precis lika tunga och trötta som de hade varit efter träningen, lagom inför morgondagens totalvila.
En annan rubbad cirkel: GPS:en svek mig och den första delen av passet tränande miss Garmin nog något helt annat än vad jag gjorde. Tempot var 16 min/km (då måste man ju typ krypa) och kilometrarna vet jag inte riktigt vad de var. Så något bra data får jag ju inte ut av fröken denna gång. Pulsen kunde jag ändå kolla och trots det tröga fartpasset fick jag nog upp pulsen till min fartuthållighetszon (155-175 slag/minut).
En icke-rubbad men kanske ond cirkel: tejpberoende. Ända sedan min gulliga fysioterapeut klistrade fast kinesiotejp för mitt löparknä har jag tyckt att det är ett måste. Jag har nu tejpat själv, och vare sig det hjälper eller inte så gör det att jag vågar lita på att det håller hela passet.
Igår sprang jag utan tejp och jag anade nog en begynnande smärta i knäet. Idag tejpade jag och jag upplevde inte alls samma oros- och smärtkänsla som igår.
Det här bevisade att jag inte klarar mig utan tejp. Eller?
Håller jag på att utveckla ett tejpberoende? Inte för att det är så farligt, men inte är det ju riktigt så det skall vara. Eller?
Tur att det är fredag i morgon. Jag har nästan börjat gilla vilodagarna. Speciellt det faktum att jag ska vila och återhämta mig och att det är en viktig del av träningen och utvecklingen. Med gott samvete gör jag något helt annat och laddar upp inför veckoslutets hårda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar