fredag 31 januari 2014

RUN HAPPY!

Så blev det plötsligt allvar! Jag skall dra löppass ett par gånger i veckan från och med första april! Igår och idag har jag varit på utbildning för att bli löpinstruktör! Det är Urban Tribes som i samarbete med SATS kör igång med detta nya koncept här i Finland (finns redan i Sverige och Norge).

Idén är att kunna utvecklas som löpare, bli uthålligare och snabbare och få variation i träningen. Och framför allt: att tycka att löpning är roligt! Tre olika pass i veckan: fartlek, intervall och länk i jämnt tempo. Vem som helst kan delta, vi delar in oss i grupper enligt fart och nivå.

Det var två långa och intensiva dagar. En hel massa information och intryck att ta in och samtidigt försöka leva sig in i den roll vi kommer att ha. Jag ingen erfarenhet av sånt här så visst var jag lite nervös när jag skulle dra någon övning.
Inspirerad är jag i alla fall! De som drog utbildningen var erfarna och duktiga och kunde ge konstruktiv feedback åt oss. Vi gick så klart igenom de olika passen och gav oss ut på ett par testrundor, men vi pratade också mycket om träningsfysiologi, om varför vi tränar det vi tränar och om hur det är att vara coach.
Det är rätt mycket att tänka på; man ska vara inspirerande, uppmuntrande och visa att löpning är kul, man ska ta hänsyn till alla, se alla och samtidigt ansvara för tempo och visa vem det är som bestämmer. Puh!
Jag har ett par månader på mig att öva.

Pricken över i:et var att jag kunde springa! Jag fasade för att det skulle bli en flopp och att jag skulle få backa ur och säga att knäna inte håller, men det behövde jag inte! Vi sprang ett par intervallpass och det verkar som att det lite hårdare tempot orsakar mindre smärta i knät. Det var den lugna uppvärmningen som kändes mest, men det gick över så fort vi började passet.
I går sprang vi 8 kilometer, vilket är det längsta på tre och en halv månad! I benen kändes det som 25 km och jag var helt slut efteråt. Jag trodde knät skulle vara ömt idag, men jag klarade våra 6 km galant (utom att kondisen var rätt usel).

Om det var kinesiotejpen eller om det kom ovanifrån förblir ett mysterium.

Visst känns knäna lite ömma nu, det får bli ett par dagars löpvila. Om, om det får fortsätta så här så tänker jag försöka springa 2-3 gånger i veckan. Antagligen korta distanser i för hårt tempo, bara för att knäna gillar det bättre. Grundkondisen får jag sköta på annat sätt.

Det blir en bra grej, det här! Om du är SATS- medlem, kom med! Om du vill ha mig som coach och inte är medlem i SATS- bli medlem och kom med! Tröskeln är låg och det finns helt säkert ett pass som passar dig! Du behöver bara tycka att löpning är roligt! Om du inte gör det kan du komma med för att bli övertygad om att löpning är roligt!



  

RUN HAPPY!

måndag 27 januari 2014

Ruta ett

Jag har nu testsprungit ett par gånger med varierande framgång. Jag klarar ungefär fyra kilometer utan problem, sedan gör knät sig påmint. Först en flummig känsla som inte tvingar mig att sluta och till sist så att jag hellre går. Jag har lyckats timea det så bra att jag har varit nästan hemma när knät har sagt ifrån.

Det går lite bra, men inte så bra som jag skulle önska. Förutom att knät gnäller är kondisen det andra jag oroar mig över. Eller snarare den icke-existerande kondisen. Den försvinner på tre månader, tro mig!
Jag är tillbaka till ruta ett. Eller tja, har jag ens någonsin varit där? Jag har alltid haft hyfsad kondition, också före jag började springa "på riktigt". Jag har nog inte på år och dagar har tyckt att det är så här tungt att springa en halvtimme. Sprang i 6-tempo och tyckte att det var fort och hjärtat bankade på i oförskämd hastighet. Fem kilometer tog nästan död på mig och jag var faktiskt lättad när det var över.
Usch! Om jag inte visste att löpning kan vara alldeles underbart skulle jag direkt lämna skorna på hyllan och äta godis i stället.

Nåja. Nu blir det två dagar helvila inför utbildningsdagarna. Jag hoppas verkligen att jag varken ska behöva skämmas för knäont eller usel kondition. Det känns ju nog lite bortkastat att värva mig som löpcoach just nu…

Jag vill tillbaka. Jag kommer tillbaka. Sakta men säkert. Helt säkert.

lördag 25 januari 2014

Långpass på skidor

Efter tillräckligt många skidturer inomhus var det otroligt skönt att äntligen inleda skidsäsongen på riktigt. Halva Helsingfors trängdes på den lilla sväng som snön har räckt till för, men finns det hjärterum så finns det stjärterum!
Totalt tre kilometer spår i gott skick! Föret var perfekt och det var lite mildare vinterväder idag. Det blev   både plattespår och pulshöjande backar. Jag fick upp pulsen ordentligt (närmare 180 slag/minut) i backarna men det sköna var att märka att pulsen hann sjunka under 130 i nedförsbacken.
Sköna två timmar och en dryg halvmara senare var jag väldigt belåten över att ha fått till ett ordentligt långpass.

Jag är inte särskilt bra på skidåkning och inte heller särskilt snabb när jag flåsar på i klassisk stil. Men kul är det och utmärkt alternativträning!

tisdag 21 januari 2014

Coach?

För ett tag sedan dillade jag om att bli löpcoach. Nu blev det plötsligt allvar.

SATS ordnar i samarbete med Urban Tribes (f.d. Running Sweden) kurser eller timmar i löpning och de sökte personer som skulle tycka att det vore kul att fungera som coacher. Jag sökte på skoj och blev antagen.
Om knappt två veckor skall jag gå en två dagar lång utbildning och sedan skall jag börja dra något som kort presenteras här (punkt 2).

Om du är sugen på att delta så håll ögonen öppna i mars. Då finns det risk att du får mig som piska!

söndag 19 januari 2014

Sex kilometer glädje!

-16 grader, lätt snöfall och ett krispigt, soligt vinterväder… Senast jag sprang var det typ 27 grader varmare.

Efter en vecka bestående av lätt icke-belastande träning (läs: armhävningar och vila), plågsam massage, stretch och foam-rollrullande var det dags att testa kortisonsprutans effekt. Det är ganska prick tre månader sedan jag sprang längre än 500 meter och jag var faktiskt lite nervös.

Jag hade bestämt rundan på förhand, drygt fem kilometer trodde jag, och det fick bära eller brista.
Det bar! Jag klarade sex kilometer utan nämnvärd smärta!

Jag kan inte beskriva min glädje!

Det kändes inte alls lätt med tre månader styrketräning bakom och med tre lager kläder var jag inte särskilt smidig men vad spelade det för roll? Jag sprang!

Sken som solen!

Vad jag har saknat dessa småtöntiga Garminbilder!


Vid fem kilometer började det kännas något diffust i knäet, men ont gjorde det inte. Nu efteråt är det inte heller ömt eller stelt som det har varit när jag har ansträng det på något sätt. Det bådar alltså gott.
Nu är ju risken den att jag blir alltför ivrig. Så nu lovar jag mig själv detta:
- Jag springer MAX 3 gånger i veckan. Kommer det mera snö prioriterar jag skidåkningen.
- Jag springer inte två dagar i följd.
- Jag springer inte längre än 45 minuter åt gången under fyra veckor framöver.
Om kan springa utan smärta ännu om en månad kan jag sakta men säkert börja öka distansen.
Jag lovar också att stretcha, rulla och göra min höftjumppa lika flitigt som hittills.

Kanske var det här bara en engångsföreteelse. Kanske var det bara kortisonsprutan och kanske kommer det onda tillbaka när kortisonets effekt är slut.
Det är som det är och det blir som det blir, som Hundraåringen skulle ha sagt.

lördag 18 januari 2014

Läsa om löpning

Jag prenumererar på Juoksija-lehti och tycker för det mesta att det är en ypperligt bra tidning med mycket innehåll. Somliga tycker att den ser lite tråkig ut, vilket kanske stämmer, men sakkunnighet är det ingen brist på.
Jag köpte ett lösnummer av Runner's World (på svenska) för att bilda mig en uppfattning om den. Mycket reportage och bra artiklar men minst lika mycket reklam, var min uppfattning. Jag tror jag måste läsa några nummer till eller få varma rekommendationer av någon annan för att fundera på att börja beställa hem den.

Vad läser du? Eller läser du alls om löpning? Vad är det viktigaste med tidningar eller böcker som handlar om löpning?
Tipsa gärna om bra tidningar eller böcker som handlar om löpning!

tisdag 14 januari 2014

5+5+5

Något måste jag ju få vara stolt över nu när jag inte har något spring att tala om...
Jag klarade det! Fem armhävningar! Tre gånger! Mellan serierna hade jag ett par minuter paus för armarna och gjorde höftlyft i stället.

Jag nådde mitt mål. Nu är det bara att se hur långt jag kan gå. Fortsätter jag så här klarar jag snart tio i ett sträck. Hoppas jag snart kan springa igen så att jag slipper slå sådana rekord.

fredag 10 januari 2014

Han stack före jag hann säga kortisonspruta

Besökte ortopeden igen.

- Har det skett någon förändring? frågade han.
- Nä. Eller jo, jag vaknar inte av smärta längre!
- Just så... så du är färdig att ta en kortisonspruta, antar jag?
- Ja, nå vad som helst som...
- Ja det är nog det enda vi kan göra just nu. Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.
- ...kej...
- Är det här det gör ont? undrade han och borrade tummen in på utsidan av knäet.
- Jepp, kved jag.
- Jag skulle kunna tänka mig att ge en kortisoninjektion åt dig nu, passar det? undrade han medan han ritade en prick med kulspetspennan.
- Jaa...
Och så stack han. Och sprutade in något som kändes lite märkligt. Sedan stod han och tryckte på det lilla såret medan han förklarade vad allt detta nu innebar.

Kortisonet och den lilla dosen bedövning som finns med tar bort den inflammation som eventuellt har blivit kvar. Det tar ju inte bort problemet utan bara smärtan. Tillfälligt. Om det hade någon effekt märker man först om några veckor. Om det fortfarande är sjukt kan man injicera det en gång till. Sedan är det väl dödsdömt.

Det gjorde inte ont, ett litet stick bara. Läkaren varnade dock för att det kan kännas mer ont än vanligt när bedövningen släpper, men det är inget att oroa sig över. Så nu inväntar jag smärtan.

Jag fick en veckas träningsförbud. Jahapp. Tur att jag hann skida före läkarbesöket då. En vecka är dock ingenting om det här visar sig hjälpa.
Jag får fortsätta stretcha och rulla på rullen, så under den här veckan tänker jag satsa extramycket på det. Och så kan jag ju alltid träna armar, mage och rygg (jag är inte långt ifrån mitt armhävningsmål, senast klarade jag en serie på 5+4+4!).

Om det hjälper återstår att se. Jag är faktiskt beredd att göra (nästan) vad som helst för att kunna springa igen.
Om någon av er har erfarenhet av sådant här så berätta gärna! Helst uppmuntrande och positiva erfarenheter, men jag är inte heller rädd att höra horrorhistorier. Jag klarar hur mycket stryk som helst.


fredag 3 januari 2014

Alternativträning och nyårslöften

Medan alla andra planerar sitt tränings- och tävlingsår sitter jag och läser mina gamla blogginlägg och önskar att det var början av förra året i stället. Då njöt jag och såg bara möjligheter. Och kanske (om jag hade varit klokare) hade jag då kunnat göra saker och ting annorlunda.
Nu planerar jag min alternativträning i stället. På något sätt måste jag försöka upprätthålla konditionen men det är tyvärr rätt svårt. När jag för ett år sedan gav mig ut på stavpromenad klagade jag över att jag aldrig får upp pulsen mer än till 110 slag/minut men nu kan jag lätt ha en medelpuls på 140. Den som tror att man inte förlorar sin kondis på knappa tre månader tror fel.

Mitt knä är bättre men inte bra. Bättre så att jag inte längre vaknar av smärtan och sällan blir det styvt och ont av att bara sitta. Inte bra då jag inte klarar av att promenera utan att det känns illa. Springa är det inte ens tal om.

Ungefär så här ser min träning ut för tillfället:
- gym 1-2 ggr i veckan med betoning på allt
- simning ibland som återhämtande träning (vattenlöpning gör ont så det funkar inte)
- ishockey funkar som intervallträning
- långpass på skidor (hög puls men skonsamt)
- stavgång ibland (lägre puls men med risk för knäont)

Om någon har förslag på alternativa former så tas de emot med öppet sinne.

Fördelen med att inte ha något program eller några mål är att jag kan välja fritt vad jag vill göra när. Är det regnigt kan jag träna inomhus, har jag lite tid kan jag simma (orkar inte mer än en knapp timme så det är tidsbesparande) och har jag inte lust att träna så kan jag strunta i det.

Jag är inte bra på nyårslöften men ett par löften eller kanske snarare försök till förbättring har jag bestämt mig för när det gäller träning och näring.
1) Jag försöker hålla ett sötsaksfritt januari. Det sprack visserligen redan på nyårsdagen men det var för att jag blev bjuden och inte ville vara oförskämd. Idag ska vi ut och äta fint och då ser jag mellan fingrarna när det serveras dessert. Men sedan är det stopp. Jag äter sötsaker så gott som varje dag och inte ens för den som tränar mycket är det hälsosamt. Så paus från godis är knappast till skada.
2) Jag ska satsa på att äta mera grönt. Jag slarvar med grönsakerna och får garanterat inte i mig ett halvt kilo om dagen så nu får jag skärpa mig. Någon som har tips på hur man kan få in mera grönsaker? Mest sådana där praktiska lösningar, jag är lat och slarvig när det gäller detta.
3) Jag ska klara fem armhävningar i sträck. Helst skulle jag klara en serie på 3x5. Nu har jag lyckats med 4+3+3 så det ska väl inte vara omöjligt.

Jag har inte riktigt inspiration eller motivation för att blogga så jag tror att jag håller en liten paus. Tills jag kan blogga om något som handlar om löpning. Hoppas, hoppas det inte blir en alltför lång bloggpaus!

Hej, hej.