Känslosvall

Idag kan jag bara svälja min bitterhet, tänka på min första mara för ett år sedan och heja på dem som springer idag. Det är ju perfekt väder och jag hoppas det blir ett fint lopp på alla sätt!
Jag får nöja mig med dagens testrunda på en åttondels maraton. Det kändes inte bäst men på bättringsvägen i alla fall.

Jag vet att jag är otroligt dramatisk och självcentrerad när det gäller löpning. Men så är det bara. Just nu är jag
avundsjuk på alla som springer HCM idag och alla som har andra lopp att se framemot i höst,
ledsen för att min plan A gick i stöpet,
orolig för hur det nu skall gå med mina drömmar men
hoppfull när det gäller min nya plan F.

Plan F får stå för färre pass och fart. Återkommer till den när jag är redo att börja med den.  

Prioritera om

Min kropp säger stopp.

Först knäet. Nu akillessenan. Men i bakgrunden en kropp som inte riktigt fungerar.

Jag får helt enkelt ta och prioritera om.
Mindre belastning en tid framöver. Mindre träning, helt enkelt. Tills jag börjar fungera igen.

Jag slutar knappast springa, men jag får nöja mig med färre gånger i veckan, kortare pass och mindre ambitiösa mål. Huruvida jag tävlar i höst vill jag inte lova ens mig själv. Om jag gör det är det bara på skoj.

(Om någon har tips på träningsprogram där man kommer undan med 3-4 korta men kvalitetsmässigt bra pass så att man utvecklar fartuthållighet och upprätthåller grundkonditionen så tackar jag och tar emot.)

Jag är ledsen. Men nu är det helt enkelt så att hälsan får vara viktigare. Jag kommer igen. Kanske på gamla dar, som många långdistanslöpare.

Parkerade.

ps. Än en gång kom Juoksija med artiklar som passar min livs(eller löpnings-)situation. "Akillesvaivat kuriin" läses med intresse.

Smärtsamt

Är det inte knäna som gör ont så måste det ju vara något annat.
Idag är det akillessenan.
Det började egentligen igår under långpasset och det var inte bättre idag. Tur att det bara stod återhämtande länk på programmet. Hade jag gått miste om ett viktigare pass skulle jag ha varit om möjligt ännu argare. Jag lunk-linkade på i 45 minuter så det blev ju minsann återhämtande och bra.
Äsch. Inte är det ju riktigt som det skall vara.
Ibland får jag känslan att det inte är meningen att jag ska springa.

Kvalitet och pannben

Tänk att bara outfiten kan höja kvaliteten på ett träningspass!

Jag samlar inte kilometrar. Jag vet att antal kilometer i veckan spelar roll när man tänker springa maraton, men brist på tid, ork och förmåga så får jag helt enkelt satsa på kvalitet i stället. Egentligen passar det mig bra. Jag får mer ut av ett bra pass än en seg "pakkolenkki" bara för att få ihop ett visst antal sprungna steg.
Återhämtningen är rätt så central, har jag märkt, och ett pass blir så mycket bättre om kroppen känns utvilad. Det är trevligare att springa och jag tror (jag har inga vetenskapliga bevis) att jag utvecklas mer om jag springer ett pass som det ska springas. Självklart varierar dagskonditionen och jag påstår inte att jag alltid är så pigg och skarp, men då försöker jag anpassa mig efter det. Hellre ett kortare men bättre pass än ett som går åt skogen och som gör mig ännu mer slut.

Hur gör du för att din träning skall bli så bra som möjligt?

Idag var jag utvilad efter fredagens totalvila. Skönt med fräscha ben. Trots etnisk mat och ett par glas vin kvällen innan gick dagens "12 km i maratonfart" bättre än jag hade räknat med.
Jag vet inte riktigt vad min tänkta maratonfart är, men jag misstänker att det rör sig kring 5:15. Jag har inte vågat sätta upp något tidsmål än, mitt mål är först och främst att ta mig helskinnad igenom mitt andra hela maratonlopp. Hur som helst stack jag iväg i en bekväm fart som visade sig ligga under 5 min/km. Jag försökte- verkligen försökte!- sakta ner en aning, men eftersom jag bara tycks ha en on/off-växel så pinnade jag på i ett tempo kring 5.
Det var vid 10 kilometer som jag fick börja kämpa och då gick träningen mera ut på att bygga pannben. Jag hade en väldig lust att låta det bli ett kortare pass men genom att muta mig själv med glass lyckades jag hålla tempot ännu de två sista kilometrarna. Det blev en bra länk, men att det skulle vara min maratonfart kan jag bara drömma om. Jag var rätt så färdig och blotta tanken att springa ytterligare 30 kilometer i samma fart gav mig mjölksyra i benen.

På tal om kvalitet...

... spana efter orangea glasspaket i frysdisken!

Nu skall jag ha lite kvalitetstid på foamrollern, sedan är det glass och film som gäller!

Intervall

Tack för alla tips om bra intervallträning ni kom med! Jag kunde ju inte bestämma mig för vilket jag skulle välja så det blev en salig blandning av alla förslag. Resultatet blev följande:

6x4 minuter (2 min gå/jogg mellan varven).

Det blev således inte riktigt tusingar, men nästan. I stället för att ta tid på tusen meter blev det att mäta sträcka på fyra minuter.
Det gick ganska okej för att vara första gången. Jag hann inte riktigt en hel kilometer på mina fyra minuter utan tempot låg på något mellan 4 och 4:30. Jag gjorde misstaget att börja för hårt så jag var rätt så trött vid sista draget. Nåja, kanske ett mål kunde vara att verkligen hinna en hel kilometer på fyra minuter (och att göra det 6 gånger efter varandra).

Passet passade mig. Intervallen var lagom långa och jag upp en bra rullande rytm. Pulsen steg till fina 170-176 men det var skönt att märka att jag på dryga minuten (gå/jogg) fick ner pulsen till under 120.

Det var rätt så skönt att prova på ett nytt intervallpass. Jag tror jag kör samma nästa vecka också och sedan väljer ett annat upplägg. Jag fick så många bra varianter att det nog bara är att välja och vraka.

Heta pass

Hoppas hettan inte har tagit kål på någon ultralöpare i Stockholm idag.

Den första "riktiga" träningsveckan är förbi och jag är rätt så mör. Kroppen är tydligen inte van vid intensiv träning. Det började mjukt med lätt sällskapsjogg och fotbollsträning- och match. Pyramidintervallen var ovanligt jobbiga (började för  hårt) men jag var nöjd efteråt ändå.
Det var egentligen veckoslutets pass som jag var mest orolig över. Dem överlevde jag med nöd och näppe. Inte på grund av löparknän utan helt enkelt på grund av usel kondition.
Igår hade jag tänk springa 12 kilometer i maratonfart. Att det skulle innebära 5-tempo kunde jag bara glömma. Det var stekhett och benen ville inte riktigt löpa. Jag ändrade mig mitt i och sprang bara 10 och "maratonfarten" var snarare 5:20. Jag får väl sänka ribban lite och inte tro att jag är i samma form som i våras.
Idag stod det PK 120 på programmet. En gassande sensommarsol gjorde inte länken mindre svettig. Det blev 21 km på 130 minuter, pulsen ganska hög och farten lägre än jag hade tänkt. Törstig som en kamel och kokt som en kräfta var jag efteråt.

Mest glad är jag över att knäna inte hindrade mig från att springa. Ömma är de visserligen efteråt men kallgel och Voltaren hjälper väl till en del.
Under veckan har jag kunnat konstatera följande:
- kroppen är ovan att bli pressad så här hårt
- jag är inte i samma form som i maj och jag kan helt enkelt inte sätta upp särskilt ambitiösa tidsmål. Mitt mål är att ta mig igenom de tänkta loppen med hedern i behåll.
- träningen kräver mer eftertanke när det gäller mat, så nu är det bara att komma ut ur semesterrutinerna. Kolhydrater är kompisar och min primära energikälla.
- helga vilodagen. En helvila och en återhämtande länk (som på riktigt inte är mer än en dryg halvtimme) är ett måste för att jag ska ha nytta av träningen.

Det var heta pass den här veckan. Även om sommaren är härlig så längtar jag nog lite efter höstens friska temperaturer. Idag passade vi ändå på att njuta lite av augustisolen som en skön avslutning på dagen.

Tusingtips

Pyramidintervall i all ära, men nu börjar jag tröttna. Så nu är jag lite nyfiken på nya grymma intervallpass.

Jag har aldrig sprungit tusingar. Har du? Om du har tar jag gladeligen emot rent praktiska tips.
Hur ser ditt tusingpass ut?
- hur många intervall?
- hur lång och hurudan vila?
- viktigast av allt: hur gör du med klockan? stannar du klockan mellan varven eller låter du tiden gå?

Tack på förhand!