Kan bli bättre

För någon dag sedan konstaterade jag att jag ser en utveckling på gymmet. Jag blir starkare. Idag kunde jag märka att jag har blivit lite bättre på rullskridskor också. Jag (rumpan) börjar bli van och det går lite fortare utan att pulsen stiger märkbart. Att det går fortare i snitt kan nog också bero på att jag har blivit modigare och inte bromsar som en galning i nerförsbackarna. Inte för att jag kan se mig själv, men åtminstone känner jag mig inte lika töntig längre. Och det är ju huvudsaken.
Tydligen kan man bli bättre på nästan vad som helst om man övar lite. Jag har blivit bättre på allt utom det jag skulle vilja bli bättre på. Löpningen är inget att skryta med.

Felsteg!

Idag drog jag på mig lenkkarna och gav mig ut på en testrunda efter en paus på över en vecka. Jag fokuserade på hållning och steg och jag klarade fantastiska åtta kilometer (gick i backar, knäet började kännas vid 6 km). Under länken slog det mig att jag faktiskt inte vet hur jag ser ut när jag springer, så jag fick den revolutionerande snilleblixten att filma lite grann. Så med hjälp av Jan fick jag ett par videoklipp att analysera, och hjälp, så tokigt det ser ut!
Här nedan ser ni ett par av videoklippen. Efter min egen analys kom jag fram till följande slutsatser:
1) Jag springer på "tårna" (päkiä på finska, typ framdelen av foten). Är det rätt eller fel? Borde jag springa mer "rullande", med hälen i först?
2) Jag försöker kompensera min överpronation och lägger tyngden på yttre sidan av foten. Det leder till att jag "svipar" med vristen, och det ser töntigt ut. Annars också ser mina vrister fladdriga ut...
3) Jag har svank rygg och spända höftböjare. När jag står rak stramar höftböjarna. När jag blir trött eller inte tänker på hållningen faller jag ihop till en mera sittande ställning. Inte bra.

Svank rygg...

...som också syns här eller t.ex. när jag gör armpressar.

Nu vänder jag mig till er andra och ber om tips och råd. Ni kanske märker något som jag inte märkt, var inte rädd att skratta högt och sedan ge konstruktiv feedback :)

Appropå ingenting... Hur många par löpskor är för många? Jan tycker att mina två par (plus vinterskorna) är alldeles tillräckligt. Om du har fler än två par (eller tre) så ropa hepp! Bara för att bevisa att ett par ursnygga gula Adidaslenkkare inte är helt onödigt.

Långpass

Hur man kan lyckas tappa bort sig längs Ring 1 är och förblir ett mysterium. Jag lyckades i alla fall och hittade mig själv i Stensböle. Rullade igenom bostadsområden jag trodde skulle ligga parallellt med Ring 1an och blev förvånad när Gårdsbacka metrostation dök upp. Jaha. I vanliga fall är det kring 8 km till Östra Centrum, nu klockade miss Garmin 10 km vid Kvarnbacken.
Ingen större skada skedd. Jag tog mig genom Vik och hem och fick ihop 24,5 km på två timmar. På rullskridskor. Definitionen på långpass är ganska subjektiv, men eftersom det här var det längsta passet på hjul så kan det få heta långpass.
Jag börjar finna mig i att ha hjul under fötterna, men några saker är frustrerande. För det första är det svårt att hitta en fullständigt asfalterad rutt. Hur noga jag än planerar kommer det ändå sand emot. Nu håller de dessutom på med en massa vägarbeten och plötsligt kan det komma upp en sandfälla som tvingar mig till tvärstopp. För det andra går det faktiskt inte så fort som jag hade trott. Antagligen beror det mest på usel teknik. I uppförsbackar går det jättesakta och jag skulle antagligen springa förbi mig själv flera gånger under ett rullskridskopass.
Nåja, jag är ändå rätt så nöjd med dagens.

Fällor på vägen...

Annorlunda skobild.

Både rumpa och rygg börjar vänja sig vid att skrinna fram. Jag kan nog med gott samvete rekommendera den här formen av träning för den som vill spara sina leder. Knasig ser man ju ut, men det kan åtminstone jag bjuda på.

Funderar om det är på sin plats att ta paus från bloggandet. För tillfället har jag inte så mycket att komma med i springväg och när självironin börjar synas i varje mening är det inte ens underhållande längre. Så vi får se. Kanske blir det bloggsemester.

Pessimistprat och punttis-PB

Snart har lenkkarna stått och dammat en vecka. Dolores låter mig inte alls göra som jag vill så det har blivit alternativträning för hela slanten. Idag tog jag stavarna i vacker hand och idkade nationalsport aka stavgång. Gick så fort jag förmådde och hackade stavarna i marken och fick upp medelpulsen till hujsiga 111 slag/minut. Det gav således inget annat än nyttomotion och hunger.
Under dessa två timmar hann jag tänka lite för mycket.

Jag orkar inte längre vara arg och ledsen och bitter. Jag orkar inte längre med Riga-flashbacks och hopplösa framtidsdrömmar. Jag får bara lov att acceptera mitt öde. Min formkurva från att jag började blogga här kan beskrivas med orden "upp som en sol och ner som en pannkaka" och nu ligger jag här på golvet, platt och halvgräddad och kan inte göra särskilt mycket.

Att se bakåt är ingen idé. Det ger mig bara obehag och jag grämer mig över krossade drömmar. Att se framåt är inte heller någon idé just nu. Jag vågar inte tänka på några tävlingar inom den närmaste framtiden och något marathon-PB 2013 ser jag inte. Jag får bara försöka leva här och nu. Om jag någon dag kan springa igen så får jag helt enkelt börja om från noll. Med målet att klara av att springa 42 kilometer och lite till.

Mitt tävlingshuvud får sina kicks på gymmet i stället. I och med att jag tränar där åtminstone två gånger i veckan blir jag sakta men säkert starkare än jag varit på länge (typ sedan jag i min ungdom tränade både redskapsgymnastik och fotboll och var stark som Pippi Långstrump). Jag har nu varje vecka kunnat öka vikterna åtminstone i någon rörelse, vilket ger veckovisa PB:n. Jee.
Igår sneglade jag mot stången och funderade om jag skulle våga prova på en armhävning. Det vågade jag inte. Det skulle vara alltför pinsamt.

Förutom tummar upp och små under som skulle bota mitt knä ber jag om konkret hjälp för smärta i korsryggen. Jag fick ordentligt ont i nedre ryggen när jag rullskrann här om dagen. Samma smärta brukar uppstå när jag skidar och ofta också när jag går omkring länge (shoppar). Bekant problem? Vad kan jag göra åt den saken?

Dolores

Det går i vågor. Vissa dagar är glaset halvfullt och jag vågar drömma om kommande lopp. Andra dagar förbannar jag mitt knä och känner mig straffad och orättvist behandlad. Varför fick jag inte springa hela loppet? Om det bara hade hänt lite senare hade jag linkat i mål.
I onsdags sjöng jag klagovisor. Jag kunde inte springa på grund av knäet, jag kunde inte rullskrinna på grund av skavsår och till råga på allt kunde jag inte vattenlöpa för att skavsåren sved så förtvivlat.
Visst är det bättre nu, men långt ifrån friskt. Jag har vågat mig ut på ett par testrundor och klarat ca 6 kilometer. Sedan har det roliga tagit slut och jag har missmodig fått promenera hem. Att pulsen är skyhög får mig att tappa hoppet ytterligare, om kondisen är så här usel finns det ingen chans att slå rekord i höst.
I går besköte jag fysioterapeuten och fick se hur mina vrister ger efter när jag böjer benen och hur knäna vrids inåt. Jag fick också märka hur svaga höfter jag har och hur mycket de är i obalans. Dessutom har jag spända muskler från höftböjare till vader. Mer övningar, mer stretch. Nästa gång får jag inlägg.

Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Vill inte ge upp, men vågar inte heller hoppas på att alls kunna springa i sommar. Fan.

Inspirerad av Springjonas som döpte sitt löparknä till Knut, tänker jag kalla mitt knä Dolores. Det betyder "smärtor".

Jag sprang!

Jag vågade inte ha några stora förväntningar när jag gav mig ut på en testrunda i sommarhettan. Sprang sakta och försiktigt och lyssnade efter skrik från löparknäet. Jag hörde inte ett pip under de första kilometrarna, så jag koncentrerade mig på att njua av lupinhavet jag sprang förbi. Underbara juni!
Jag sprang hela 6 kilometer utan att stanna! Ungefär då gnällde knäet första gången och jag beslöt att gå i alla backar, också nerför. Det är egentligen nerförsbackarna som är värst. Det funkade, och jag joggade och gick omvartannat den andra halvan av länken. Oh, joy! Du kan inte ana hur glad jag var!

Formen är långt ifrån vad den brukar vara. Två veckor utan spring påverkar tydligen mer än jag trodde. Jag lunkade på i ungefär 5:50-6:20-tempo och då var pulsen ungefär 20 slag högre än normalt. Huj! Nåja, det får jag bekymra mig över senare. Kanske vänjer sig kroppen vid belastningen bara jag kommer åt att springa.

Genomsvettig och solstingig men ack, så glad. Ett problem i värmen var att jag svettade bort kinesiotejpen. Måste väl tejpa ett varv runt för att det ska hålla.
Nu börjar jag våga hoppas igen. Hoppas också att jag inte blir för ivrig. Är det alltför optimistiskt att drömma om en halvmara om tre och en halv vecka?

Nu sitter jag med ispåse på knäet och foamrollern redo att rullas på. Jag får försöka ta det sakta och försiktigt. Rehab varje dag, stretcha, rulla... I morgon får det bli alternativ träning igen, för att ge knäet en chans.
Kanske, kanske, kanske kan det här gå vägen.

Rullar fram

Medan alla andra bloggar om mer eller mindre bra erfarenheter av Stockholm marathon kan jag bara vara glad att jag alls kan röra på mig.
I fredags drog jag rullskridskorna på mig och vinglade iväg på ärenden. Bra att kunna kombinera nytta med motion, tycker jag. Det kändes farligt, jag bromsade allt jag kunde i nerförsbackarna och slet häcken av mig när det gick uppför. Den enda delen av mig som inte gjorde väsen av sig var löparknäet. Hurra!
Jag gjorde tabben att ta på mig ett par för korta strumpor, vilket ledde till blåsor på smalbenen. Det sved och jag grät en skvätt i duschen.

Igår testjoggade jag. Joggade ett par minuter före det började kännas av i knäet. Gick en stund, provade igen. Det höll ett par minuter, gick, stretchade, provade igen... så ungefär höll jag på. Mot slutet kom det där knivhugget och jag fick ge mig. Traskade sista biten. Besviken över att det inte gick bättre än så. I smyg hade jag hoppats på att kunna springa.

Idag belv det alternativträning för hela slanten. Vaknade mot min vilja och tog rullskridskorna de dryga 10 kilometrarna till Simstadion. Där avnjöt vi frukost i underbart sommarväder. Solade, njöt. Jag passade på att vattenlöpa också och efter en timme i bassängen var jag ganska mör. Det var en slö, solbränd och lite motvillig jag som fick lov att rulla hem från stadion också. Totalt blev det ett långpass på 20 kilometer, så det är inte så dåligt.

Kaffa Roasterys Monsoon Malabar, smörgås och frukter
i morgonsolen  och morgontröttheten var bortglömd.

Det lustiga med rullskridskoåkningen är kurvan som Garmin Connect ger. Det går oftast fort, på platt mark är tempot kring 4 min/km. I nerförsbackarna bromsar jag och i uppförsbackarna klättrar jag. Medeltempot blir då samma som jag kunde ha sprungit sträckan i, det enda som varierar är pulsen. Den kan stiga skyhögt och falla till närmare 100 slag/minut.
Tekniken får jag nog finslipa. Jag får ont i korsryggen (precis som när jag skidar) och det ser antagligen ganska vingligt ut. Jag är ganska framåtlutad och tar korta sparkar, kanske det är därför det går så långsamt fram.
Skavsåren blev ju inte bättre av dagens åk. Kanske ett par mellandagar från den här grenen ger såren en chans att läka.
Tillsvidare är jag väl dömd till alternativ träning. Det får jag bara finna mig i. Tur att solen skiner.