Långpass

Hur man kan lyckas tappa bort sig längs Ring 1 är och förblir ett mysterium. Jag lyckades i alla fall och hittade mig själv i Stensböle. Rullade igenom bostadsområden jag trodde skulle ligga parallellt med Ring 1an och blev förvånad när Gårdsbacka metrostation dök upp. Jaha. I vanliga fall är det kring 8 km till Östra Centrum, nu klockade miss Garmin 10 km vid Kvarnbacken.
Ingen större skada skedd. Jag tog mig genom Vik och hem och fick ihop 24,5 km på två timmar. På rullskridskor. Definitionen på långpass är ganska subjektiv, men eftersom det här var det längsta passet på hjul så kan det få heta långpass.
Jag börjar finna mig i att ha hjul under fötterna, men några saker är frustrerande. För det första är det svårt att hitta en fullständigt asfalterad rutt. Hur noga jag än planerar kommer det ändå sand emot. Nu håller de dessutom på med en massa vägarbeten och plötsligt kan det komma upp en sandfälla som tvingar mig till tvärstopp. För det andra går det faktiskt inte så fort som jag hade trott. Antagligen beror det mest på usel teknik. I uppförsbackar går det jättesakta och jag skulle antagligen springa förbi mig själv flera gånger under ett rullskridskopass.
Nåja, jag är ändå rätt så nöjd med dagens.

Fällor på vägen...

Annorlunda skobild.

Både rumpa och rygg börjar vänja sig vid att skrinna fram. Jag kan nog med gott samvete rekommendera den här formen av träning för den som vill spara sina leder. Knasig ser man ju ut, men det kan åtminstone jag bjuda på.

Funderar om det är på sin plats att ta paus från bloggandet. För tillfället har jag inte så mycket att komma med i springväg och när självironin börjar synas i varje mening är det inte ens underhållande längre. Så vi får se. Kanske blir det bloggsemester.