Jag sprang!

Jag vågade inte ha några stora förväntningar när jag gav mig ut på en testrunda i sommarhettan. Sprang sakta och försiktigt och lyssnade efter skrik från löparknäet. Jag hörde inte ett pip under de första kilometrarna, så jag koncentrerade mig på att njua av lupinhavet jag sprang förbi. Underbara juni!
Jag sprang hela 6 kilometer utan att stanna! Ungefär då gnällde knäet första gången och jag beslöt att gå i alla backar, också nerför. Det är egentligen nerförsbackarna som är värst. Det funkade, och jag joggade och gick omvartannat den andra halvan av länken. Oh, joy! Du kan inte ana hur glad jag var!

Formen är långt ifrån vad den brukar vara. Två veckor utan spring påverkar tydligen mer än jag trodde. Jag lunkade på i ungefär 5:50-6:20-tempo och då var pulsen ungefär 20 slag högre än normalt. Huj! Nåja, det får jag bekymra mig över senare. Kanske vänjer sig kroppen vid belastningen bara jag kommer åt att springa.

Genomsvettig och solstingig men ack, så glad. Ett problem i värmen var att jag svettade bort kinesiotejpen. Måste väl tejpa ett varv runt för att det ska hålla.
Nu börjar jag våga hoppas igen. Hoppas också att jag inte blir för ivrig. Är det alltför optimistiskt att drömma om en halvmara om tre och en halv vecka?

Nu sitter jag med ispåse på knäet och foamrollern redo att rullas på. Jag får försöka ta det sakta och försiktigt. Rehab varje dag, stretcha, rulla... I morgon får det bli alternativ träning igen, för att ge knäet en chans.
Kanske, kanske, kanske kan det här gå vägen.