Som på julafton

Jippii! Nu kom de äntligen!
Jag hinner springa korta intervaller och en lätt återhämtande länk före söndagen. Vågar jag månne inviga dem officiellt i Riga?

Nässlor, rastlöshet och resfeber

"Vad hittar du där, rikigt?" frågade en man som promenerade förbi där jag satt intill sandvägen vid ån. "Plockar nässlor" sa jag.
Han undrade nyfiket vad man kan göra av dem.
Mycket.
Tänk att någon kom på idén att äta den där retsamma, brännande växten som hindrar en att röra sig i hallonsnåren! Tur det, för den är supernyttig och egentligen väldigt god.
I morse utrustade jag mig med långa ben och ärmar, handskar och en sax och gav mig ut för att plocka några pytsar nässlor.

En del av dem torkar jag och gör till pulver och en del förvällde jag och använde direkt. Till vad? Nässlorna kan användas som spenat, i soppa, plättar, våfflor (blir jättegott!) och i bröd. De förvällda har jag tidigare använt i våfflor och ugnspannkaka och idag testade jag semlor. De torkade använde jag i semlor förra året, och det tänker jag nog göra igen. Det går bra att baka vanliga semlor och kasta i en näve nässlor. Det ger färg, smak och höjer nyttighetsfaktorn.

Torkade nässlorna i ugnen.

Förväller.

Semlesmeten såg ganska läskig ut...

...men de fick godkänt ändå.

Problemet med nybakt bröd är att det är alldeles för gott.

För några dagar sedan sade jag att det är skönt att vara tvungen att ta det lugnt. Nu tar jag tillbaka det. Idag har det varit en otroligt seg dag, en sådan där då man bara väntar på att det skall bli kväll. Jag avundas er som har Stockholm framför och som ännu tränar hårt.
Det är så tudelat, på något sätt. Å ena sidan är jag rädd att trötta ut mig, å andra sidan är jag rädd att bli slö och flegmatisk. Det hör inte till att jag bara sitter stilla en hel söndag. Idag cyklade jag en stund för att komma bort från pussel och dataspel. Gjorde allt för att trampa med lätta växlar och undvika backar.
En vecka kvar, sedan får jag springa för allt jag förmår. För att sedan vara oförmögen att springa på en vecka framöver. Hoppas det är värt det.

Jag börjar nog vara resfebrig nu. Flygbiljetterna är utprintade, packningslistan är påbörjad och jag går omkring och funderar på praktiska detaljer.
Det jag funderar mest på och som gör mig nervös är att starten är redan 8.30. Så nu behöver jag tips! Har du haft en så tidig start någon gång? Hur tankade du då?

Hur laddar du upp veckan före maraton?

Värme

Oh boy! Sommaren kom ändå, trots att det inte såg så lovande ut för en månad sedan. Idag var det definitivt shorts- och toppväder och jag sprang längs den härligt våriga Vanda å. Lugnt och skönt i 90 minuter. Det mest ansträngande före Riga. Återhämtningen verkar vara okej, inga trötta ben och pulsen vackert låg.
Jag optimerade förstås solbadandet under länken. Vissa solgränser är ju oundvikliga, men strandlejon som jag är är sommaren den tid jag springer med klockan i handen, inte runt den. Idag fick jag ju nog lite rodnande axlar och en snygg stumprand.
Det var rent av hett att springa idag. Det kan ha varit kring 17 grader, men solen värmer och där det inte blåser känns det som sommar. I Riga är vädret för tillfället som här och om väderleksrapporten stämmer så borde det vara dryga 20 grader nästa söndag. Puh! Måste komma ihåg lippisen.
Idag höll jag ju på att få värmeslag bara av att titta på folk som flåsade emot i långa tights och vindtät jacka. Det förklarar deras rödsprängda ansikten.

Vårvärmen fick oss ut på en cykeltur igen, med avsikt att inviga glassäsongen så där officiellt. Det betyder klasskioskglass. Det blev nya smaker för mig; pekannöt-kinuski och yoghurtglass. MUMS!

Nu är det tid att plocka nässlor! Någon nytta av eländet. Ska försöka hinna göra det i morgon.

Tejplös?

Idag sprang jag utan kinesiotejp för första gången på.. tja, typ sedan jag besökte fysioterapeuten. Jag gjorde det främst av lathet idag, och så hade jag bara 60 min PK-lenkki på programmet. Så varför inte prova lite?
Visst klarade knäet en timme, men den där onda löparknäaningen kom nog efter en halvtimme. Inte ont, men sådär flummigt ömt. Det gick visserligen över och knäet klagade inte heller under fartökningen jag gjorde de sista tio minuterna. Pulsen hade jag koll på för en gångs skull. Den hölls under 130 (!) slag/minut, utom när jag ökade farten till tänkt maratonfart. Dryga 11 km på en dryg timme kan ju faktiskt klassas som PK-lenkki.
Jag tänker nog ändå inte riskera någonting i Riga utan tejpar som vanligt. Kanske jag i sommar småningom kunde  börja testa om jag kan vara utan. Jag skulle inte vilja vara beroende av det i onödan.

Länken kändes skön och återhämtningen efter halvmaran verkar ha varit bra. Vila och mat är tydligen trixet. Det var härligt varmt, så shorts och t-skjorta börjar vara klädseln nu. Tecken på vår och värme är också att jag måste hitta på ställen att ha hemnyckeln. Inga fickor. Idag fäste jag den i skon.

Den lediga dagen och det varma vädret till ära inledde jag cykelsäsongen. Vi cyklade i lugn takt och njöt av våren. Jag tror björklöven slog ut medan vi cyklade, det blev grönare hela tiden.

Vitsippshav.

Vit junt i hjälm

Till middag blev det misolax och sparris. Sjukt gott! Receptet hittar du här.

Jag njuter nog lite av att inte behöva träna så mycket nu. Visst är det konstigt, men vilken lyx att vila ordentligt och få tanka mat så mycket det bara går. Energi lär jag behöva både för återhämtning och för de där 42 kilometrarna jag har framför mig.

Dagarna efter

Jag måste nog börja med att tacka för alla uppmuntrande kommentarer, ni anar inte hur viktiga de är och hur mycket de höjer självförtroendet! Ännu idag har jag sprungit på rosa moln och gottat mig över lördagens skräll, men nu är det dags att komma ner på jorden igen.

Jag var minst sagt dagen efter på söndagen. Hela lördagskvällen mådde jag ganska dåligt, vilken Johanna upplyste mig om att beror på mjölksyran. Jag sov dåligt natten till söndag och var upp på toaletten säkert fem gånger för att jag kände mig illamående. En lugn promenad och frisk luft på söndagen hjälpte lite, men det var först mot eftermiddagen som jag började må normalt igen. Jag mådde pyton efter min första maratonerfarenhet i höstas, men inte hade jag tänkt att det skulle kännas så här efter en halva. Kanske är min kropp ännu rätt så oerfaren av så här hårda ansträngningar.

Nu är det stenhård återhämtning som gäller!
På träningsprogrammet den här veckan står det fyra vilodagar. FYRA! På grund av en fotbollsmatch blir det bara tre vilodagar, men det är fortfarande två fler än jag är van vid. Jag känner mig rätt så väl vid det här laget, och för att jag inte skall börja krypa längs väggarna är det ett bra läge att plocka fram ett pussel. Det är otroligt lugnande att sitta framför bitarna och tiden går obemärkt och fort. Mitt födelsedagspussel med somrigt motiv blir perfekt!

På programmet idag stod 30-40 minuter återhämtande. Jag behöver knappast berätta att det har varit ett strålande härligt vårväder, så jag passade på att njuta av att bara jogga omkring i grannskapet. Det var varmt och skönt så jag visade solen mina pinsamt vita och semi-shaveade vinterben. Den osexiga detaljen ska nog åtgärdas småningom. Återhämtande blev det, i lugn takt med promenad i uppförsbackarna. Idag känns det helt okej. Benen är ömma som efter ett grymt benpass på gymet, men inte sådär sega och tunga som de kan vara efter en jobbig träningsvecka.
Resten av veckan ser ut så här:
Tisdag: vila
Onsdag: match
Torsdag: PK-lenkki 60 min
Fredag: vila
Lördag: PK-lenkki 90 min
Söndag: vila
Därefter följer en ganska likadan vecka, med ett kort intervallpass för att ladda upp inför maraton.
Jag ska försöka njuta av att inte få springa och satsa på den mentala biten desto mer.

Ha en finfin vecka!

Rekord!

Min hemliga önskan att sätta personligt rekord på halvmaraton gick i uppfyllelse! 1:32:40 (nettotiden 20 sekunder snabbare). Jublar fortfarande men jag skall ta och försöka samla mina tankar. Vi tar det från början.

Uppladdningen idag bestod av ett ordentligt morgonmål, städning och en hel del liggande på soffan. Vid tolv åt jag "lunch". Det blev en lite märklig blandning kolhydrater som visade sig vara ganska bra.

Igår delades mandeldrycker ut, så jag använde den i stället för mjölk. Den smakar ganska konstigt, men den funkade bra i min "gröt" tillsammans med mysli, grötflingor och banan.

Raw food.

Jag gillar inte att bara vänta och hela förmiddagen gick jag omkring som en osalig ande. När det äntligen var dags att klä på sig tävlingsoutfiten tvekade jag nog lite. Tur att jag ändå tog shortsen och de korta ärmarna, det var precis lagom för dagens väder. Det var strålande, värmande sol!

Ett par färggranna skor hade varit svansen under Q!

Jag var såklart i god tid vid Stadion, och till min stora glädje stötte jag på Anna (som gick omkring med regnkåpa, den knäppisen). Jag kände mig genast lugnare och det var verkligen skönt att slippa värma upp ensam. Före jag lämnade mina grejer på läktaren sög jag i mig en energigel. Det tror jag var ett smart drag.
Vid startområdet var det ont om svängrum och jag stod inklämd ganska långt ifrån själva startlinjen. Speakern upplyste oss om det vackra vädret och ruttens vackra natur. Trodde han jag skulle bry mig om några vitsippor just idag?
PANG och iväg! Först gående, sedan joggande och till sist hoppande och skuttande för att komma förbi så många som möjligt. Under de första kilometrarna var det trängsel och tempot väldigt högt (antagligen för att jag gjorde mitt bästa för att komma förbi). Det var först i Centralparken jag började hitta mitt eget tempo och då kunde jag bara rulla på. Jag höll sist och slutligen ett ganska jämnt tempo och halvvägs klockade jag 46 komma någonting minuter.
Allt gick faktiskt ganska perfekt. Benen orkade bra, även om redan de första backarna tog på. Magen (!) var i skick och mullrade bara lite halvvägs ungefär. Vid 18 km kom spyttkänslan, men det gick över. Det var först efteråt som illamåendet kom.

Rutten är tung med en massa backar och varierande terräng. Till råga på allt är slutrakan en uppförsbacke som antagligen är tänkt för att ta kål på de tröttaste. Den åt upp mina sista krafter och jag spurtade in på stadion med mjölksyra upp till öronen. Väl över mållinjen tog lättnadskänslan över. För ovanlighetens skull kändes benen inte övertrötta, de krampade inte och stelnade inte som de brukar. Också det är ett framsteg.

Väl inne på Stadion.

Illamåendet kom när jag var på hemväg. Fick i mig lite mellanmål som delades ut efter loppet, men urk, säger jag. Väl hemma brakade det loss och jag mår fortfarande så där lite konstigt. Undrar vad det är? Det kommer alltid efter hårda tävlingar och symptomen är illamående och karusell i magen. Kanske har det något med den hårda kroppsliga ansträngningen. Nog är det ju lite sjukt att ha en medelpuls på 179 slag/minut i en och en halv timmes tid. Nåja, det går väl om. Måste tvinga i mig mat och vätska oberoende.

Rekord. Det känns bra. Ännu bättre är den där vissheten om att jag inte tränar förgäves. Jag utvecklas. Det är belönande och uppmuntrande. Jag förbättrade min halvmaratontid med fem minuter på ett år, så nog bär det frukt.

Nu kan jag med gott mod se framemot maraton i Riga om två veckor. Nu är det återhämtning och uppladdning som gäller!

Pirr

Jag försöker intala mig själv att morgondagens halvmaraton inte är en fråga om liv och död (förutsatt att jag kommer levande i mål). Jag har ingen som helst press, jag har inget att bevisa för någon utom mig själv och jag tävlar bara med och mot mig själv. Problemet är att jag själv är min värsta rival.
Det är inte bara tidspressen och prestationsångesten som orsakar pirret. Jag oroar mig mera för den cirka 110 minuters pinan jag kommer att utsätta mig för. Det kommer inte att vara någon njutning, om jag känner mig rätt. Egentligen ser jag inte särskilt mycket framemot själva loppet, mest väntar jag på i morgon klockan fem då allt är över. Då får jag äntligen konstatera att det var vidrigt och att jag absolut gör det igen.

Dagens pastaparty blev backat, så jag har fått ladda upp på egenhand. Efter jobbet tog jag mig till Kisahalli och sög in lite HCR-stämning.

Det var smockfullt, såklart, men ändå gick det överraskande smidigt att hämta nummerlappen och t-skjortan. Jag ska ha nummer 641 på magen. Det betyder att min start går prick klockan tre. Det betyder att jag kommer att ha en massa harar att haka på och försöka hänga med så länge det går.
Tur att jag har miss Garmin med mig nu. Hon kan hjälpa mig att hitta mitt eget tempo, annars sticker jag iväg alldeles för hårt för att sedan sippa efter sju kilometer.
Jag passade såklart på att se mig omkring och plocka reklamprylar och sånt. Jag noterade att Karhu har blivit överkörd av Asics i år. Visst är Asics en av de bästa i världen, men jag uppskattade att inhemska märken fick synlighet. Shock Absorbers spring-bh:n var på erbjudande, så jag passade på. Den är otroligt åtsittande och jättesvår att komma in i, men när man väl har krånglat sig in i den med lite assistans är den faktiskt jätteskön. Det återstår att se hur pulsbandet passar till den. Just nu går jag in den här hemma, så kanske den töjer lite grann.

Nu återstår bara den viktigaste delen av förberedelserna: välja outfit. Tills i morgon lovar Foreca +10 grader, ganska soligt och lite blåsigt. Ilmatieteen laitos lovar +12 och sol. Oberoende betyder det småkyligt att stå och vänta i kortärmat men alldeles för varmt för att springa i långärmat och -benigt. Är shorts och t-skjorta att ta i?
Årets HCR-skjorta är... tja, väldigt grön. Jag kunde kombinera den med mina fina, väldigt lila shorts jag fick av min svägerska (jenkkistyle, med tajta shorts under och nät ovanpå). Då syns jag åtminstone och om inte annat så visar jag att jag inte bryr mig särskilt mycket om hur jag ser ut.

Morgondagens?

Vad tänker ni andra springa i?

Av någon anledning känner jag mig redan ganska rutinerad. Jag har varit med förr, känns det som. Jag vet vad jag gör i morgon i väntan på att fara, jag vet när jag ska vara på plats och när jag skall besöka bajamajan för sista gången. Det gör mig ganska trygg, men mindre spännande är det ju inte.

Lycka till, alla ni andra som ska springa! Kanske ses vi i vimlet!