Snygg i ljusrött

Söndagens löparknäincident fick mig att boka tid till en fysioterapeut och honom besökte jag igår. Det var en fantastisk upplevelse jämfört med ortopedbesöket för en tid sedan. Ortopeden var grym och pessimistisk och sade att jag gör klokast i att inte springa alls. Fysioterapeuten däremot var uppmuntrande, förstående och gav konstruktiva råd för hur jag kan jobba bort muskelspänningarna som antagligen är en delorsak till att jag får ont i knäet. Det vi kom fram till var bl.a:
- knäet skriker oftast efter långa, lugna pass. Dessa pass belastar mer än länkar i högre tempo. Slutsats:spring fortare.
- jag jobbar för mycket med baklåren och glömmer rumpan och höftena. Hur jag borde springa för att aktivera dessa muskler vet jag inte riktigt (har du bra tips?).
- jag skulle kunna dra nytta av skor med lätt pronationsstöd. Vad det nu sen innebär.
- Foamrollern är bra (jag fick beröm för att ha tagit den i bruk)
- jag ska "värma upp" höftmusklerna och höftböjarna före jag går ut och springer så att musklerna aktiveras lite (fick några övningar jag kan göra)
- långpass gör jag på skidor när det bara är möjligt
Lasse var nog super! Skulle jag vara singel skulle jag antagligen boka in en massa besök för fejkade krämpor.
Sist men inte minst:

Kinesiotejp! Jag fick till och med välja färg! En lång remsa från höft till knä och ett par tvärs över det ömma stället. Känner mig rätt så proffsig nu. Jag blev minst lika glad som ett barn som får klistermärken efter ett besök hos doktorn.

Kanske hjälpte tejpen. Idag stod det PK-lenkki 60 min på programmet och jag trotsade snöstormen och prövade lyckan. Det var nog inte den bästa dagen att försöka tänka på hållning och springteknik. Det gick långsamt, det var eländigt och plumsigt och mest ont hade jag i ögonen och på kinderna då snön mötte mig i vågrät riktning. Fy sjutton! Märkligt att adrenalinkickarna och endorfinerna påverkar en så starkt, trots att jag intalade mig att det är förjäkligt var det ju nästan helt okej.
Tempot var vad det var (i snitt drygt 6 min/km) och en runda som annars lätt går under en timme tog nu 1:10. Idag har jag rätt att skylla på vädret.
Och knäet var okej. Om det var tejpen eller något annat spelar ingen roll. Tjusigt är det hur som helst.

Med nöd och näppe

Jag litar inte alls på mitt knä just nu. Det har gått bra ett par veckor nu då jag har valt att genomföra långpassen på skidor och knäet har inte varit ett problem sedan floppen för ett par veckor sedan. Ändå har det inte gått en länk utan att jag har inbillat mig den där diffusa konstiga känslan på utsidan av knäet och bara väntat på att det skall göra ont.

Idag var jag inställd på att springa. Rädd för att floppen skulle upprepa sig packade jag med busskort och telefon. Just in case. Tidigare har jag planerat långpass så att det finns möjlighet att ta en wc-paus, numera får jag planera rutten så att det alltid finns en möjlighet att åka hem om det skiter sig med knäet. 

Det gick nästan bra. Efter 18,7 km och 1:44h stoppade jag klockan och då hade jag en sista uppförsbacke kvar. Den linkade jag uppför. Det höll nästan ända hem.

Suck. Inte för att det smärtade oöverkomligt mycket, men tillräckligt för att jag skulle sluta springa. Det gjorde ont en stund när jag promenerade, men nu känns det okej och varken värker eller smärtar när jag går omkring här hemma. 

Nog är det frustrerande. Om det håller på så här så är maraton bara att drömma om.

Annars gick det okej. Jag blev utan sällskap ändå, så jag gav mig ut i blåsten på egen hand. Enligt träningsprogrammet skulle jag springa en PK-lenkki på 90 minter. Det blev typ 105 minuter i ett medeltempo på 5:36, men den lite för långa tiden spelar ingen större roll. Medelpulsen var däremot lite för hög (147), då tanken är att hålla pulsen mellan 130 och 140. Måste öva mig i (im)pulskontroll.

Nu har jag tänjt ordentligt och jag tror att Foamrollern får lite kvalitetstid med mig senare idag. Före det skall jag se vad knäet säger om en kvarts promenad till mamma och pappa.

Hoppas du har haft en skön söndag!   

Det rullar på

Igår hade jag lyckligtvis en vilodag. Benen var tunga efter veckans träning så vila var på sin plats. Än en gång observerade jag vilans effekt när jag idag stack ut på 10 km i maratonfart. Det gick nästan för lätt! Medeltempot var 5:05, så det var ganska perfekt (i uppförsbackarna gick det ju långsammare och uppvärming och nerjogg är medräknade). Visst var jag ganska trött efteråt och det här var ju bara en fjärdedel av vad jag borde springa efter fyra månader. tempot har jag ändå lyckats hitta.

Något annat jag lyckats hitta är det perfekta mellanmålet att ta direkt efter träningspasset, nämligen Valios vaniljsmakande Profeel-kvarg och päron! Supergott och man får i sig både kolhydrater och protein. Det mättar lagom i väntan på lunchen.

Päron&Profeel

 I morgon siktar jag och Nina på att springa kring 20 km i 5:30 tempo. Häng med!

Inlärd lättja

Sex gånger i veckan tränar jag. Sex gånger i veckan antingen springer jag kilometer efter kilometer, tränar rumpan av mig på gymet, jagar en fotboll, plågar mig med intervaller eller njuter av farten (i nerförsbackarna) i skidspåret. Hurtigt! 

Vad gör jag sedan när jag kommer in? Jo, jag tar hissen upp till tredje våningen. Just så hurtig är jag.

Jag skyller på att det är inlärt, en ovana som började när Jan hoppade på kryckor och hissen var nödvändig. Nu sitter det liksom i, att trycka på hissknappen och åka upp.

Ett par gånger i veckan kan jag skylla på att jag har tunga matkassar. Annars har jag inga ursäkter. Det är ju inte sjunde våningen jag skall till.

Ja, jag är egentligen rätt så lat. So what? Alla har vi väl våra laster.

Flexibel arbetstid

Idag utnyttjade jag den flexibla arbetstiden jag har och besökte gymet mellan morgonens och eftermiddagens klienter. Helt perfekt! Jag fick en ordentlig paus och mentalt är jag piggare vid elva på förmiddagen än efter klockan 16 och med fem klienter i tankarna. Energimässigt var det lite för sent eftersom det redan hade hunnit gå över fyra timmar sedan frukosten. Skönt var det ändå och lugnt och tomt på gymet. På två timmar hann jag bra köra igenom mitt program och äta lunch i cafeterian. Visst straffar sig pausen genom att jag sitter och jobbar ännu halv sex på kvällen, men strunt samma. Jag gör hur jag vill med min tid.

Jag börjar bli starkare märker jag. Eller åtminstone större. Hoppas jag inte samlar på mig alltför mycket muskelmassa (eller annan massa) utan att jag hellre blir uthålligare och segare när det kommer till styrka. Nåja, styrketräningen är med på programmet fram till mars, sedan blir det mera spring igen. Tills dess beundrar jag mina triceps i spegeln en gång i veckan.

Aktia Cup, del 3

Köldknäpp. Dagens ljud var inte som förra gången smattrande Icebugs mot asfalten, utan knarrande lenkkare mot snön. Temperaturen låg kring -20 när jag vaknade men det hann bli lite varmare till starten klockan 13. Typ bara -17. Strålande solsken, underbart vinterväder och ingen vind alls. Utmaningen var att klä sig lagom för tiokilometersloppet. Inte för mycket men inte heller så att man fryser. Jag lyckades ganska bra. Hade kompressionsstrumpor, en omgång underställ och sedan löptights och en löptröja. Halsduk, vantar och mössa också, såklart. Visst var det huttrigt, men inte sådär råkallt som det är vid ett par plusgrader och regn och blåst, utan så där bitande och torrt.

Det gick bra. Jättebra. Jag kom i mål på 43:07 och förbättrade således mitt personbästa med femton sekunder. Alltid bra. Men drömmen om milen sub 40 lever fortfarande.
Jag har stora problem att hålla tempot på 4 minuter per kilometer. Den första kilometern rusar jag på under 4 minuter, men sedan hittar jag mitt rätta tempo och det ligger på drygt 4 (4.19-4.30 efter vad jag följde med klockan). Ska tian gå på under 40 minuter måste jag hålla ett medeltempo på 4, så är det bara.
Nåja, jag är inte knäckt bara för att jag inte uppfyllde min dröm just idag. Men en dag. Vänta bara.

Det enda problemet kölden gav var att det blev svårt att andas. Jag brukar inte påverkas av köld, men å andra sidan brukar jag inte springa med en medelpuls på 179 i en sådan här kyla. Blodsmaken trängde fram och det var svårt att ta djupa och lugna andetag. Slutspurten gav upphov till något som kändes som hyperventilering då andningen var ytlig och tät. Ännu någon timme senare piper det i lungorna och jag hostar ihåligt. Det går väl över. 

Idag hade jag en kille flåsande i nacken hela vägen. Och då menar jag flåsande. Eller närmast stönande. Påminde mer som om han skulle ha... Nåja, fantisera själva. Det var himla irriterande och jag undrade nog om det inte är jobbigt att hålla på så där. Vi sprang lite om varandra hela tiden men han drog ifrån och gjorde en fin slutspurt efter 8 km. Då blev det äntligen tyst.

Idag stod en dam och hejade vid vägrenen vid 4,5 km. "Hyvä, hyvä, ei ole paljon enää!" Hur kan man säga så när det är över hälften kvar? Ställ dig vid 9-skylten nästa gång.

Idag var det inte mer än 15 som deltog i min serie. Kanske kölden skrämde bort deltagarna. Jag kom tionde och fick därmed min första poäng. Det tycker jag är lite lustigt. Jag är fortfarande nästan sju minuter efter vinnaren. Men en poäng är alltid en poäng.

Två deltävlingar återstår. Hittills har väderförhållandena varit helt olika varje gång, så jag väntar med spänning på vad som möter mig i februari.

Charmigt. Jag har mer mustach än Jan lyckas få till stånd. Självironi är min starka sida.

Brr

Tittar på väderleksprognosen för i morgon och huttrar och bävar. -24 grader utlovas till morgonen. Sedan kommer temperaturen att stiga lite och vid 13-tiden borde det vara "bara" -13. Det är då jag står på startlinjen i Aktia Cupens tredje deltävling.
Hur tusan skall jag klä mig? Om någon har en bra dresscode för ett 10-kilometerslopp i ordentliga köldgrader och vind så tipsa mig gärna. Helst inte alltför tungt, jag vill gärna vara rörlig och lätt, jag hatar att svettas och att frysa likaså.
Laddar upp med vilodag, Foam roller och tortillas.