Läsa om löpning

Jag prenumererar på Juoksija-lehti och tycker för det mesta att det är en ypperligt bra tidning med mycket innehåll. Somliga tycker att den ser lite tråkig ut, vilket kanske stämmer, men sakkunnighet är det ingen brist på.
Jag köpte ett lösnummer av Runner's World (på svenska) för att bilda mig en uppfattning om den. Mycket reportage och bra artiklar men minst lika mycket reklam, var min uppfattning. Jag tror jag måste läsa några nummer till eller få varma rekommendationer av någon annan för att fundera på att börja beställa hem den.

Vad läser du? Eller läser du alls om löpning? Vad är det viktigaste med tidningar eller böcker som handlar om löpning?
Tipsa gärna om bra tidningar eller böcker som handlar om löpning!

5+5+5

Något måste jag ju få vara stolt över nu när jag inte har något spring att tala om...
Jag klarade det! Fem armhävningar! Tre gånger! Mellan serierna hade jag ett par minuter paus för armarna och gjorde höftlyft i stället.

Jag nådde mitt mål. Nu är det bara att se hur långt jag kan gå. Fortsätter jag så här klarar jag snart tio i ett sträck. Hoppas jag snart kan springa igen så att jag slipper slå sådana rekord.

Han stack före jag hann säga kortisonspruta

Besökte ortopeden igen.

- Har det skett någon förändring? frågade han.
- Nä. Eller jo, jag vaknar inte av smärta längre!
- Just så... så du är färdig att ta en kortisonspruta, antar jag?
- Ja, nå vad som helst som...
- Ja det är nog det enda vi kan göra just nu. Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.
- ...kej...
- Är det här det gör ont? undrade han och borrade tummen in på utsidan av knäet.
- Jepp, kved jag.
- Jag skulle kunna tänka mig att ge en kortisoninjektion åt dig nu, passar det? undrade han medan han ritade en prick med kulspetspennan.
- Jaa...
Och så stack han. Och sprutade in något som kändes lite märkligt. Sedan stod han och tryckte på det lilla såret medan han förklarade vad allt detta nu innebar.

Kortisonet och den lilla dosen bedövning som finns med tar bort den inflammation som eventuellt har blivit kvar. Det tar ju inte bort problemet utan bara smärtan. Tillfälligt. Om det hade någon effekt märker man först om några veckor. Om det fortfarande är sjukt kan man injicera det en gång till. Sedan är det väl dödsdömt.

Det gjorde inte ont, ett litet stick bara. Läkaren varnade dock för att det kan kännas mer ont än vanligt när bedövningen släpper, men det är inget att oroa sig över. Så nu inväntar jag smärtan.

Jag fick en veckas träningsförbud. Jahapp. Tur att jag hann skida före läkarbesöket då. En vecka är dock ingenting om det här visar sig hjälpa.
Jag får fortsätta stretcha och rulla på rullen, så under den här veckan tänker jag satsa extramycket på det. Och så kan jag ju alltid träna armar, mage och rygg (jag är inte långt ifrån mitt armhävningsmål, senast klarade jag en serie på 5+4+4!).

Om det hjälper återstår att se. Jag är faktiskt beredd att göra (nästan) vad som helst för att kunna springa igen.
Om någon av er har erfarenhet av sådant här så berätta gärna! Helst uppmuntrande och positiva erfarenheter, men jag är inte heller rädd att höra horrorhistorier. Jag klarar hur mycket stryk som helst.

Alternativträning och nyårslöften

Medan alla andra planerar sitt tränings- och tävlingsår sitter jag och läser mina gamla blogginlägg och önskar att det var början av förra året i stället. Då njöt jag och såg bara möjligheter. Och kanske (om jag hade varit klokare) hade jag då kunnat göra saker och ting annorlunda.
Nu planerar jag min alternativträning i stället. På något sätt måste jag försöka upprätthålla konditionen men det är tyvärr rätt svårt. När jag för ett år sedan gav mig ut på stavpromenad klagade jag över att jag aldrig får upp pulsen mer än till 110 slag/minut men nu kan jag lätt ha en medelpuls på 140. Den som tror att man inte förlorar sin kondis på knappa tre månader tror fel.

Mitt knä är bättre men inte bra. Bättre så att jag inte längre vaknar av smärtan och sällan blir det styvt och ont av att bara sitta. Inte bra då jag inte klarar av att promenera utan att det känns illa. Springa är det inte ens tal om.

Ungefär så här ser min träning ut för tillfället:
- gym 1-2 ggr i veckan med betoning på allt
- simning ibland som återhämtande träning (vattenlöpning gör ont så det funkar inte)
- ishockey funkar som intervallträning
- långpass på skidor (hög puls men skonsamt)
- stavgång ibland (lägre puls men med risk för knäont)

Om någon har förslag på alternativa former så tas de emot med öppet sinne.

Fördelen med att inte ha något program eller några mål är att jag kan välja fritt vad jag vill göra när. Är det regnigt kan jag träna inomhus, har jag lite tid kan jag simma (orkar inte mer än en knapp timme så det är tidsbesparande) och har jag inte lust att träna så kan jag strunta i det.

Jag är inte bra på nyårslöften men ett par löften eller kanske snarare försök till förbättring har jag bestämt mig för när det gäller träning och näring.
1) Jag försöker hålla ett sötsaksfritt januari. Det sprack visserligen redan på nyårsdagen men det var för att jag blev bjuden och inte ville vara oförskämd. Idag ska vi ut och äta fint och då ser jag mellan fingrarna när det serveras dessert. Men sedan är det stopp. Jag äter sötsaker så gott som varje dag och inte ens för den som tränar mycket är det hälsosamt. Så paus från godis är knappast till skada.
2) Jag ska satsa på att äta mera grönt. Jag slarvar med grönsakerna och får garanterat inte i mig ett halvt kilo om dagen så nu får jag skärpa mig. Någon som har tips på hur man kan få in mera grönsaker? Mest sådana där praktiska lösningar, jag är lat och slarvig när det gäller detta.
3) Jag ska klara fem armhävningar i sträck. Helst skulle jag klara en serie på 3x5. Nu har jag lyckats med 4+3+3 så det ska väl inte vara omöjligt.

Jag har inte riktigt inspiration eller motivation för att blogga så jag tror att jag håller en liten paus. Tills jag kan blogga om något som handlar om löpning. Hoppas, hoppas det inte blir en alltför lång bloggpaus!

Hej, hej.

2013

Jag som sade att 2013 skulle bli ett bra löparår. Ack, så fel jag hade. "Upp som en sol och ner som en pannkaka" beskriver mitt år ganska bra. Två gånger om. 

För att illustera året har jag ritat en fin graf. Nedan följer en mer utförlig analys.

Det började bra. Jag var inspirerad och motiverad och hade en uppåtgående formkurva. Egentligen väntade jag bara på att det skulle säga stopp.
Jag tränade flitigt enligt träningsprogrammet hela vintern och våren med viss frustration på grund av is och halka och såg sakta men säkert resultat. Jag slog mina egna rekord på milen, även om det bara handlade om sekunder. Men ändå. Jag var nöjd. Fuskhalvmaran bekräftade formen och jag svävade på moln. Huvudmålet i maj närmade sig och jag visste att jag skulle spräcka 3:30. Galant.
Högmod går före fall.
Jag fick avbryta och det var surt som f**.
Början av sommaren gick åt till rehab, vattenlöpning och rullskridskoåkning. Sakta men säkert vågade jag börja springa igen och jag såg ljus i tunneln igen i juli efter en länk på 20 kilometer utan nämnvärd smärta.

Jag började smida planer för hösten i hopp om att ännu kunna springa ett lopp eller två. För att få revansch, som ni förstår. Den ena planen efter den andra gick i stöpet och jag fick skära ner på träningen markant. Inte på grund av något knä utan helt enkelt för att kroppen sade att jag inte var i skick. Det blev kvalitet framom kvantitet men jag lyckades hålla formen med tre löppass i veckan. Jag anmälde mig till halvmaran i Vanda, men eftersom alla andra sprang maraton på hösten ändrade jag sträckan i sista stund. Jag sprang halvt oförberedd dryga 42 kilometer i oktober. Och det gick. Drömtiden var jag långt ifrån vilket jag ju hade förstått, men jag förbättrade mitt PB med en minut och jag sken som solen för första gången på flera månader.
Tills jag plötsligt inte kunde springa längre. Det andra knäet gjorde ont och ortopeden dömde mig till löparknä en gång till. Och det verkar inte vilja ge med sig.
Jag är nu en löpare med två löparknän som inte löper.

Du behöver inte hålla med mig när jag säger att det var något av ett katastrofår. Det iroiniska är att jag bara har sprungit bättre tider i år. Jag har bara slagit rekord. Ändå har det varit ett år med sämsta möjliga tur.

Om jag hade haft en karriär så hade jag varit på bottnen av den nu. Eftersom jag inte är proffs och inte har en karriär så kan jag gott tala om att jag är motionär och låta bli att nämna löpning som en av mina grenar. För löpare har jag inte varit sedan medlet av oktober. På annandag jul tog jag en testrunda för att kunna utesluta ljus i tunneln. Jag är fortsättningsvis på ofrivillig säsongvila på obestämd tid framöver.

År 2014 må bli som det blir.

Gott nytt år!

Helt bakvänt

Gissa vad man hittar innanför dessa väggar?

Jo, SNÖ!

Det kändes helt bakvänt att packa med yllesockor och varma skidkläder och stuva in skidor och stavar i bilen då det inte finns en snöfläck i sikte. Helt bakvänt att gå in i en varm sporthall, köpa biljett, byta om i ett varmt omklädningsrum och börja svettas innan man ens kommit iväg och sedan gå in genom ett par tunga dörrar för att bli mött av vinter och kyla. Vad gör man inte för att få skida denna vinter?

Jag trodde halva Helsingfors skulle vara där, men jag lyckades komma en sådan tid att alla redan hade hunnit vara där och göra spåret rätt så uselt. Snön hade en märklig konsistens och spåret var inte uppkört på några timmar, så det var lite grötigt. Det tog inte bort den lycka jag kände när jag susade ner för den lilla och enda backen.
Det är rätt dyrt att skida inomhus. Jag köpte ett femgångerskort, men om det inte tänker komma snö så blir det nog en dyr vinter.
En dryg timme fick räcka som provrunda idag. Beroende på hur man åker kan man få ihop en dryg kilometer per varv, så visst är det ju lite ensidigt. De kunde ju sätta upp lite plastträd, så skulle det kännas mer som på riktigt. I morgon gör jag ett nytt försök och hoppas på lika liten trängsel.
Nu har jag utökat min alternativträningsrepertoar med både ishockey och skidåkning. Vad mer skulle jag kunna prova på?

Lika bakvänt kändes det att "gå in" igen, mötas av inomhuslug, bada bastu och byta om för att sedan gå ut i den varma, gråa vintervärlden.

Hoppas ni har haft en skön julhelg!

Julfrid

Det är den första julen på några år som jag känner en frid över att det är jul. Speciellt en frid över att jag kommer att ha ett dignande julbord framför mig och att jag inte kommer att panikträna för att förtjäna allt gott. Det betyder att jag mår bra på de flesta sätt.

Jag har bakat bröd som jäst över hela plåten, lagat ättiksstark sill, tillrett mommos mumsiga kålrotslåda, bakat pepparkakor av två sorter och rullat mozartkulor och städat och pysslat med allt som har med julen att göra och nu är jag redo att helt släppa allt. Jag är helt nöjd med att sjunka ner i soffan och bara vänta på julen. Mumsande på en n:te mozartkula.
Skönt. Att bara vara och inte ha några krav på mig själv. Att jag inte är en löpare får jag sörja en annan dag. Nu är jag bara jag och det är bra så.

Plankan måste jag ju nämna. Dan före dan skulle jag önska att det var den fjärde december för 23 minuter planka är en utmaning i sig. Jag misstänker att min ställning inte är särskilt planklik när jag börjar tröttna så jag har väl fuskat en aning. Men plankat ändå. I morgon är det de sista 24 minuterna kvar. Sedan har jag plankat 300 minuter på 24 dagar. Slå mig i magen och du kommer att ångra dig!

Rumpan upp.

Dags att återgå till soffliggandet, bokläsandet, godisätandet och väntandet. Med Jul jul strålande jul i bakgrunden.

Ha en fridfull, sorglös och skön jul!