Det gick undan!

Jess! Det blev personbästa idag! Halvmaraton i Vanda gick på 1:35:38! Jag är nöjd och glad!

Det var ett riktigt bra lopp. Väl arrangerat och allt gick smidigt. Det var inte särskilt många deltagare (drygt 1600 totalt, både hel och halv maraton), så det var inte trångt på samma sätt som i HCR. Så jag hade gott om plats och jag behövde inte slösa energi på att tränga mig förbi långsammare löpare. 

Jag trodde att jag startade för hårt och efter en dryg kilometer hörde jag att farten låg på under 4 minuter per kilometer (tjuvlyssnade på Garminägare). Så fort gick det och jag var rädd att jag inte skulle orka. Jag tror att farten jämnade ut sig efter de första kilometrarna och jag lyckades hålla ett bra tempo. Ganska snabbt började jag känna av mina icke-utvilade ben, vilket också väckte en viss oro. Inte så bra om benen börjar kännas tunga redan efter sju kilometer...

Rutten var fin och det var inte alls illa att springa samma runda två gånger. Det var märkligt att tycka att det gick fort undan samtidigt som det kändes som ett evighetslopp. 

Det var en fördel med att det inte var en stor tävling, jag hade mycket plats. Ett stort minus var att det saknades hejarklacker längs vägen. På vissa ställen var det helt folktomt och det är hejarop jag behöver! Även om ingen skulle heja på just mig så är det jätteviktigt med publik! Visst hade de musik på vissa ställen och vid mållinjen var det så klart folk, men någon bra stämning var det inte. Tyvärr. Vid mål fick man en påse med bröd och ost och yoghurt och någon återhämtningsdryck och en äcklig lakrits-dumble. Och medalj så klart. Det superväder och en jättesnabb rutt. Mest asfalt och rätt så platt. Perfekt!

Jag då?

För första gången hade jag inte magen upp och ner under loppet, och det är jag glad för! Nu var tankningen bra inför loppet. Jag har lärt mig! Benen var som sagt inte så utvilade. De kändes tunga hela loppet och för första gången upplevde jag mjölksyra i rumpan! Det var intressant. Kanske hade jag inte kunnat springa bättre, men det hade kunnat kännas bättre. Det kan jag satsa på nästa gång. Jag har ingen aning om min hastighet, men jag tror den var rätt så jämn. Vid halva loppet hade det gått 47 minuter. Min medelpuls låg på 178! Så inte att undra på att jag var utpumpad. De sista kilometrarna sprang jag mer med huvudet än kroppen. Hade det inte varit tävling skulle jag ha slutat. Den där adrenalinkicken jag väntade på kom nog aldrig. Inte vad jag märkte i alla fall. Lite extra hade jag för en slutspurt. Väl i mål var jag slut. Men glad och nöjd.

Nu börjar det kännas i musklerna. Vaderna är fem före att börja krampa och höftböjaren som var öm redan igår gör sig nog också känd. Värst av allt är illamåendet. Är det bara jag som börjar må skit efter en sådan här ansträngning? Elelr har någon annan upplevt det? Jag mår illa, det bubblar i magen och... ja, jag behöver ju inte gå in på detaljer. Jag har hört att mjölksyran kan ge illamående. Typ att den kommer i magen. Är det månne sant? I så fall kunde det vara en logisk förklaring.

Personbästa är alltid något att vara nöjd med. Den här gången gick det mesta bra men nog har jag ändå mycket att lära mig och förbättra med tanke på förberedelser inför loppet. 

Drömmen om 1:30 lever vidare. 

På målrakan. Stolt över min outfit.

Glad och nöjd!

Vinnarskorna har tagit mig genom tre lopp! Det gör ont att
veta att deras dagar börjar vara sprungna. De har tjänat mig väl
och jag bara älskar färgen! 

Nerkyld höftböjare och uppladdning på soffan

Ligger på soffan och laddar upp inför dagens lopp. Har en god frukost i magen och en lång natts sömn bakom mig. Av någon anledning är jag inte nervös. Inte ännu åtminstone. Antagligen kommer jag att vara det vid start oberoende hur avslappnad jag är nu. Men just nu känns det inte ens som ett riktigt lopp. HCR i våras, och för att inte tala om höstens maraton, var viktiga tävlingar för mig och då var jag nervös redan kvällen innan. Det här var mer en spontan idé och nu känns det mest som att jag vill ha det överstökat. Fort. Då gäller det bara att springa fort.

Förberedelserna inför dagens lopp har inte varit de bästa möjliga. Fredag-lördag har jag varit på fotbollsturnering och nu ligger jag på soffan och luktar kallgel. Min höftböjare än öm och styv och förhoppningsvis inte försträckt. Gårdagens kalla väder var kanske inte så bra att spela fotboll i, speciellt om uppvärmningen var dålig... Nåja, får bita ihop bara. Det kunde ju ha varit någon annan muskel, höftböjaren är ganska essentiell när man ska springa.

Lite spännande är det alltid. Det är ett nytt lopp för mig, så jag har ingen aning om vad jag har att vänta. Det lär vara ett snabbt lopp i Vanda, med mycket asfalt och inte så mycket uppför och nerför. Men så springer man runt och runt också. Två varv skall jag springa, de som tar sig en söndagsmaraton ska runt fyra varv. Det kan vara en bra sak, jag vet inte. Men jag är rädd för hur jag reagerar när jag sprungit ett varv och ännu har ett till. Hade det inte varit en tävling skulle jag ha lätt att nöja mig med bara ett.

Bäst att inte tänka så mycket utan bara koppla av ett par timmar till för att sedan fylla enerigdpåerna, klä mig i höstlig tävlingsoutfit och sedan styra kosan mot Dickursby.  

Maximalt

Idag var det Juoksukoulu och på programmet stod maksimikestävyys. Vad den rätta termen är på svenska kanske någon guru kunde upplysa mig om. Hur som helst är meningen med den här typen av träning att försöka uppnå maximipuls och ta sig långt över trevlighetsgränsen. Det skall kännas och det skall kännas illa. Återhämtningen mellan spurterna är långa, så att man orkar för fullt en gång till. Man kan säkert träna detta på hur många sätt som helst, vi gjorde det på följande sätt: 

2x2 min, 2x1,5 min, 2x1 min. Mellan varje spurt var det åtminstone tre minuter återhämtning, det kan vara längre också, så att pulsen sjunker och man andas normalt igen. Intervallen gjorde vi med accelererande fart, börja hårt, men inte för fullt. Öka lite småningom och ha full fart på slutet. Förhoppningsvis rör sig pulsen väldigt nära max.

Jag lyckades inte nå riktigt ända dit, som bäst hade jag pulsen på 189. Jag vet inte exakt vad min maxpuls är, men den borde nog ligga på 190-nånting. Det kändes nog, men kanske var jag lite för försiktigt. Rädd att inte orka ända till slut. Och så kanske jag inte ville ta i för hårt med halvmaraton så nära inpå. 

Jag är inte särskilt förtjust i den här typen av träning och jag tror det går lättare i grupp än ensam. Vilken galning skaffar sig blodsmak i munnen på egen hand då det går så mycket lättare när man har någon att tävla lite mot?

Det var den sista löpningen före söndagens lopp. I morgon och på lördag är det fotbollsturnering, så vi får väl se hur den uppladdningen fungerar... Skoj blir det ändå och bara jag inte skadar mig så klarar jag nog 21 km på söndagen.

Veckoslutet

Min återhämtning har varit alldeles uslig och det märktes både igår och idag. Gårdagens planerade testlopp struntade jag i, för jag hade helt enkelt inte den energi jag skulle ha behövt. Dessutom hade jag träningsvärk efter fredagens gym. Suck. Nåja, det blev en dryg 10 km och runt Malms flygfält (5,5 km) pressade jag mig så att jag klarade rundan på 26 minuter.

Idag sprang vi långt och lungt med Running Finland och som vanligt njöt jag av sällskapet. Att omgivningen var härlig i och vädret underbart höstligt är så klart ett plus. Det var en ganska bra runda och pulsen låg på 130. Prattempo är perfekt när man har sällskap . 

Mina ben är slut och just nu har jag en känsla av att halvmaratonloppet om en vecka är dömt att misslyckas. Det är inte en så bra inställning, men så känns det. Måste hinna återhämta mig. Hur? Nån som har en vettig vecka att föreslå?

Jag inleder nästa vecka med en återhämtande promenad. Och den här veckan avslutar jag med att slappa i soffan och äta svartbröd från strömmingsmarknaden, hahaa! 

Muskelkondis

Idag gjorde en kille på Unisport upp ett punttisträningsprogram som stöder löpningen. Det var kul, en hel del bekanta men ändå nya rörelser. Det är inte särskilt ändamålsenligt att pumpa stora vikter så programmet baserar sig på att träna muskeluthållighet. Serierna är länga (15-30 gånger beroende på rörelsen) och alla serier görs tre gånger. Till min stora glädje är två rörelser med kahvakuula (vad heter det på svenska?) och många rörelser är med kroppens egen vikt. Funktionell träning kan man väl kalla det. Det är också meningen att pulsen höjs och hålls ganska hög (så att man är lite andfådd). Pauserna mellan rörelserna är korta och hela programmet är intensivt. Det verkade nog bra! Hujsigt stora vikter, tyckte jag, men det blir ju till inget om man inte blir trött. Vart efter jag blir starkare är det bara att öka vikterna Om jag under vintern gymmar 1-2 gånger i vecka så borde jag nog ha fina ben och starka stödmuskler när våren kommer :)

Jag delar gärna med mig av idéerna om du är intresserad!

Monstret i mig

Jag har ett monster inom mig. Han kommer fram när jag är som mest sårbar. När jag är trött eller ledsen eller tycker att jag inte har presterat nog så får han mig att känna mig dålig och värdelös. Det är han som får mig att tycka illa om mig själv, vara missnöjd med min kropp, tycka att jag är dålig på det jag gör, att jag är en patetisk wannabe-löpare och att jag verkligen inte skall gå och tro att jag är något. Mitt självförtroende är monstrets motståndare men av någon anledning är självförtroendet svagare. Åtminstone just nu.

Jag älskar att prestera bra. Jag vill lyckas, jag vill bli bättre och med tanke på löpningen så är motivationen på topp. Jag vill! När jag sedan inte kan eller lyckas, kommer monstret fram. Han grälar på mig och jag lyssnar.

Idag fick jag ett gymprogram som stöder löpnträningen. Jättebra! Utom att jag hade svårt med att orka. Med en lång arbetsvecka och en lång dag bakom mig var energin noll och mjölksyran överrumplade mig redan efter de första rörelserna. Jag är slut, jag vet. Men jag tog det rätt så hårt. Jag kan ju inte. Det här kommer aldrig att gå. Dagens erfarenhet ledde så klart till att jag började tvivla på mig själv och på halvmaran om en dryg vecka. Det kommer aldrig att gå.

Den här veckan borde jag vara stolt över att jag på onsdagen höll mig till den planerade vilodagen. Jag fuskade inte och jag åt som jag skulle. Det är svårt och jag jobbar fortfarande hårt med att inte bli rastlös och orolig om jag inte tränar. Jag jobbar med att bli du med mig själv också när jag inte springer.

Att jag har en ätstörning i bakgrunden är onödigt att dölja. Det är inget jag är stolt över, inget jag gärna pratar om, men inte heller något att förtränga eller förneka. Jag är i förhållandevis gott skick nu och mår bra, men sjukdomen spökar fortfarande ibland. Speciellt i sådana här stunder. Den gjorde ett par år till ett helvete och för mig är löpningen just nu en sak i mitt liv som håller mig vid liv. Jag vill springa, jag vill vara frisk och det ger mig krafter att kämpa mot ätstörningsspöket. Motivationen hjälper mig att träna och äta sunt. Det skiter sig när monstret tar över. 

Nåja. Jag skall sluta med denna självömkan nu. Det finns bättre dagar och sämre dagar och alla träningspass kan inte vara bra. Ibland är det självförtroendet som vinner, idag fick jag bannor av monstret inom mig. Det är en ny dag i morgon och då får vi se vem som vinner.

Hur gör du när du känner att du inte klarar det du hade hoppats klara? Hur hanterar du misslyckanden? Är du du med dig själv?  

Inför halvmaran

Idag blev det en timmes länk i jämnt tempo, ca 10 km i timmen. Under rundan hann jag fundera ut hur jag ska ladda upp inför halvmaran i Vanda den 14.10. Min plan ser ut så här. Skrik till om det ser galet ut!

Måndag (idag): en timme raskt och jämnt

Tisdag: fotbollsträning (mera prata och mindre sparka)

Onsdag: VILA (tvättstuga räknas inte som träning)

Torsdag: Juoksukoulu (utlovas fart, vilken nivå det är vet jag inte)

Fredag: Får mitt gymträningsprogram, så kan tänka mig att det blir lätt muskelkondition

Lördag: Testlopp, 10 km hårt (halvmarafart, startar kl 14 och så övar jag samtitigt hur jag ska äta inför tävlingen)

Söndag: Running Finland?

Måndag: Återhämtande (promenad, stretching)

Tisdag: Sparka boll

Onsdag: VILA / promenad

Torsdag: Juoksukoulu (maximi utlovas, typ korta spurter och sånt)

Fredag: fotbollsturnering (ev. ett par matcher så totalt typ en timme spel)

Lördag: fotbollsturnering (matchprogrammet öppet så har ingen aning om hur mycket det blir...)

Söndag: halvmara i Vanda kl 14. 

Problem 1: fotbollsturnering fre-lö. Det är på liten plan och korta matcher (typ 25 min), men det är ändå kanske inte det bästa att göra dagen före en tävling. Bara jag kommer ihåg att stretcha ordentligt och låter bli att skada mig så skall det väl gå ändå.

Problem 2: loppet går av stapeln kl 14 och det är en jobbig tid med tanke på att lyckas timea ätandet. Fick lite tips igår av mer erfarna löpare så får se hur det går.

Problem 3: min mage brukar vara helt uppochner och hullerombuller när jag skall tävla. Ska prova med att undvika mjölkprodukter (även om jag inte annars har problem med mjölk) bara för att se om det skulle hjälpa.
Problem 4: Jag är usel på att hålla vilodagar och expert på att på något sätt kringgå dem. En återhämtande blir lätt för lång och för ansträngande för att räknas som återhämtande. Så nu är det en utmaning att verkligen hålla dem. 

Jag ser nog framemot halvmaran och jag tar det som en chans att se vad jag går för. Sedan kan jag börja fundera hur jag bygger upp träningen under "träningssäsongen".