Luntlapp

Mätt och belåten efter svägerskans brunch tog jag mig en transportlänk hemåt. I torsdags kände jag av knäet ordentligt så jag var lite rädd att det skulle bli en lång lördagspromenad idag. Så blev det lyckligtvis inte.
Jag passade på att öva fartlekspasset som vi kommer att springa med SATS i vår. Det är en hel del att hålla reda på, strukturerad fartlek har ingen logik alls. Därför sprang jag med luntlapp där jag hade skrivit ner intervall- och joggtiderna för passet.
Värmde upp ett par kilometer och gjorde sedan samvetsgrant löpteknikdrillarna. Visst känner jag mig lite töntig när jag gör mina övningar, men å andra sidan kan jag ju försöka låtsas vara proffsigare än jag är. Andra må tänka vad de vill.
Fartlek är kul! Det blir inte för jobbigt och det är varierande med olika långa intervall och joggvila. Jag försökte hålla mig kring 5 min/km- fart under intervallen. När jag var klar hade jag några kilometer hem och jag stoppade klockan vid hemdörren efter prick 12 kilometer.
Jag får nog satsa på luntlappar tills jag har lyckats memorera allt. Eller inte ens försöka memorera.

Det kändes i knäna (båda, tyvärr) men det är en hårfin skillnad mellan "smärta" och "känsla av att det inte är okej".

Den här stretchövningen lär vara en av de bästa för att tänja ITB-senan (den som eventuellt är skurken i löparknädramat).

Bilden tagen härifrån.

Det har blivit litet av en vana att stå och luta så där. Var som helst- i kassakön, på busshållplatsen, på jobbet… Nästan så att jag inte tänker på det förrän jag får frågande blickar. Både det och löpteknikövningarna må vara värda folks uppmärksamhet.