Ända sedan förra hösten då min mage gjorde att pulsbandet kom i konstig vinkel och gav mig skavsår har jag låtit bli att följa med pulsen under löprundorna. Nu satte jag på pulsbandet och kunde till min fasa konstatera att min kondis är sämre än jag hade hoppats. Jag som redan såg ljus i tunneln efter HHM...
Under en vanlig länk verkar pulsen lätt stiga till 150 slag/minut och det är inte så konstigt att jag flämtar i backarna. Jag reagerade speciellt förra veckan när jag sprang intervaller i maklig takt men med hjärtat bultande i halsgropen så därför beslöt jag mig för att kolla upp saken.
Jag dömde mig själv till tre veckors lågpulsträning. För mig betyder det att pulsen hålls under 130 slag/minut. Jag har nu sprungit tre gånger och det är frustrerade, segt och jobbigt. Jag kan inte springa i uppförsbackar och på platt mark får jag hålla ett tempo som jag senast höll i typ gravidvecka 30. Det enda positiva är att pulsen sjunker relativt snabbt när jag väl börjar gå eller när det kommer en nerförsbacke.
Suck. Jag har rekommenderat alla att hålla pulsen låg för att bygga en stadig grund. Jag har glömt att löpa som jag lär. Får se vad ett par veckors plåga kan åstadkomma.
torsdag 23 juli 2015
lördag 11 juli 2015
Sommarspring
Mina planer för hur jag ska komma i form igen och bli snabbare var lite för ambitiösa och planerna sket sig ganska direkt. Fyra pass i veckan är ganska lite och faktum är att man inte orkar med fyra kvalitetspass i veckan.
Att det är sommar och vi är på landet gör inte saken bättre. För de flesta är semestern den bästa tiden för träning för då har man tid, men jag drabbas av lättja, allmän pösighet och känslan av att inte vilja belasta någon med barnvaktsuppdrag alltför ofta eller länge.
Jag kan skylla på många saker. Det är tråkigt att springa fram och tillbaka längs landsvägen så jag kan inte motivera mig själv med trevliga rundor. Idag fick jag in lite transportlöpning och det är mycket trevligare att springa från punkt A till punkt B än samma gamla rundor.
Det är väldigt kuperat här och jag hittar inte lika bra intervallrundor som hemma. Jag stör mig främst på att vilan alltid blir i uppförsbacke och att intervallerna inte är jämförbara i tid för backarnas skull. Det innebär halvhjärtade intervallpass.
Tidigare i veckan sprang jag sex tusingar. Jag hittade en lämplig asfalterad kilometer som dock innehöll tre långa, flacka backar. Det gjorde det ganska segt och långsamt. Jag sprang kilometrarna på 4:18-4:45, så ganska stor variation. Den snabbaste var den första och den långsammaste den sista, så det var inte någon modellprestation precis.
Jag har försökt komma iväg på länk på förmiddagarna då jag är piggast och har en bra frukost i magen. Ibland blir det på kvällen i stället och då är jag slöare än en sengångare. Regniga innesittardagar gör inte saken bättre. Inte är sol och hetta heller bra, men det har vi inte behövt stå ut med den här sommaren.
Sommarträning är helt enkelt bara misslyckat för min del. Jag har fått revidera min plan och har som mål att bara upprätthålla någotslags kondition. Veckodistansen ligger på 40 kilometer så det är inget att skryta med. Bättre än ingenting men långt ifrån vad jag önskar. Jag får sänka ribban och tänka om. Inga PB:n att sikta på i höst, som det nu ser ut.
Det ironiska är att det som begränsar min träning är det som jag aldrig i livet skulle byta ut.
Att det är sommar och vi är på landet gör inte saken bättre. För de flesta är semestern den bästa tiden för träning för då har man tid, men jag drabbas av lättja, allmän pösighet och känslan av att inte vilja belasta någon med barnvaktsuppdrag alltför ofta eller länge.
Jag kan skylla på många saker. Det är tråkigt att springa fram och tillbaka längs landsvägen så jag kan inte motivera mig själv med trevliga rundor. Idag fick jag in lite transportlöpning och det är mycket trevligare att springa från punkt A till punkt B än samma gamla rundor.
Det är väldigt kuperat här och jag hittar inte lika bra intervallrundor som hemma. Jag stör mig främst på att vilan alltid blir i uppförsbacke och att intervallerna inte är jämförbara i tid för backarnas skull. Det innebär halvhjärtade intervallpass.
Tidigare i veckan sprang jag sex tusingar. Jag hittade en lämplig asfalterad kilometer som dock innehöll tre långa, flacka backar. Det gjorde det ganska segt och långsamt. Jag sprang kilometrarna på 4:18-4:45, så ganska stor variation. Den snabbaste var den första och den långsammaste den sista, så det var inte någon modellprestation precis.
Jag har försökt komma iväg på länk på förmiddagarna då jag är piggast och har en bra frukost i magen. Ibland blir det på kvällen i stället och då är jag slöare än en sengångare. Regniga innesittardagar gör inte saken bättre. Inte är sol och hetta heller bra, men det har vi inte behövt stå ut med den här sommaren.
Sommarträning är helt enkelt bara misslyckat för min del. Jag har fått revidera min plan och har som mål att bara upprätthålla någotslags kondition. Veckodistansen ligger på 40 kilometer så det är inget att skryta med. Bättre än ingenting men långt ifrån vad jag önskar. Jag får sänka ribban och tänka om. Inga PB:n att sikta på i höst, som det nu ser ut.
Det ironiska är att det som begränsar min träning är det som jag aldrig i livet skulle byta ut.
söndag 14 juni 2015
Återhämtning och nya mål
Tack för alla uppmuntrande kommentarer jag fick efter HHM! Även om jag är långt ifrån dit jag vill komma så gav det mig lite nytt hopp och ny energi.
Den här veckan har varit återhämtande. Mina ben var milt sagt stela efter halvmaran och på måndagen vågade jag mig på ett försök till att springa lite. Det var smärtsamt och jag stapplade fram som på lyktstolpar i en halvtimme. Värst var att stanna för trafikljus.
På onsdagen gick det lite bättre men låren var fortfarande trötta och drog lätt på mjölksyra i uppförsbackarna. Distanspasset i fredag kändes också ganska trött och släpigt och det var egentligen först idag som det kändes någorlunda bra att springa igen.
I morgon börjar en ny träningsperiod för min del. Efter en lång diskussion med min andra hälft kring vad som är rimligt och rättvist när det gäller träning så kom vi fram till att fyra gånger i veckan är okej. Då tar jag hänsyn både till min kropp och min familj. Det betyder att jag får satsa på kvalitet framom att samla kilometrar.
Mitt främsta mål är att bli snabbare. För att bli det tänker jag ägna en träningsdag åt korta intervaller och en annan åt fartuthållighet i någon form. En gång i veckan får det bli långpass och det sista passet "vanlig länk".
Jag kommer troligtvis inte att springa maraton i år. Det blir för mycket. Det känns onödigt att springa bara för springandets skull (jag vet, jag är tävlingsmänniska) och riskera löparknä bara för att ta mig 42 kilometer (vilket är mer än totalt under en träningsvecka). Eftersom jag nu inte kan satsa helhjärtat och så mycket som det skulle krävas för att jag ska klara det så ids jag inte ens försöka. I stället siktar jag på en halvmara i höst. Då ska jag vara snabbare än jag var för en vecka sedan.
Får se om benen bär i morgon.
Den här veckan har varit återhämtande. Mina ben var milt sagt stela efter halvmaran och på måndagen vågade jag mig på ett försök till att springa lite. Det var smärtsamt och jag stapplade fram som på lyktstolpar i en halvtimme. Värst var att stanna för trafikljus.
På onsdagen gick det lite bättre men låren var fortfarande trötta och drog lätt på mjölksyra i uppförsbackarna. Distanspasset i fredag kändes också ganska trött och släpigt och det var egentligen först idag som det kändes någorlunda bra att springa igen.
I morgon börjar en ny träningsperiod för min del. Efter en lång diskussion med min andra hälft kring vad som är rimligt och rättvist när det gäller träning så kom vi fram till att fyra gånger i veckan är okej. Då tar jag hänsyn både till min kropp och min familj. Det betyder att jag får satsa på kvalitet framom att samla kilometrar.
Mitt främsta mål är att bli snabbare. För att bli det tänker jag ägna en träningsdag åt korta intervaller och en annan åt fartuthållighet i någon form. En gång i veckan får det bli långpass och det sista passet "vanlig länk".
Jag kommer troligtvis inte att springa maraton i år. Det blir för mycket. Det känns onödigt att springa bara för springandets skull (jag vet, jag är tävlingsmänniska) och riskera löparknä bara för att ta mig 42 kilometer (vilket är mer än totalt under en träningsvecka). Eftersom jag nu inte kan satsa helhjärtat och så mycket som det skulle krävas för att jag ska klara det så ids jag inte ens försöka. I stället siktar jag på en halvmara i höst. Då ska jag vara snabbare än jag var för en vecka sedan.
Får se om benen bär i morgon.
lördag 6 juni 2015
Personsämsta men över förväntningarna
Helsinki Half Marathon visade sig vara ett välarrangerat lopp och erbjöd den vackraste rutten man kan tänka sig i Helsingfors. Även om jag slog mitt personsämsta med god marginal så är jag nöjd med dagen. Fördelen med ett tidigt lopp är att man har hela dagen kvar efteråt.
Dagarna före
Jag sprang mitt sista pass på tisdagen, korta intervaller. Jag hade tänkt ta en lätt länk ännu på torsdagen men jag var ganska slut efter den dagen och lät bli. Någon desto mera uppladdning idkade jag inte.
Morgonen
Jag väcktes halv fem ungefär för en snabb måltid för lillkillen och sov sedan en timme till. Lite före sex steg vi upp, packade ihop morgonmålet och andra nödvändigheter, satte pyjamaspojken i bilstolen och körde iväg in till stan. Typ 12 minuter senare körde vi in på mofas gård och strax efter halv sju, precis enligt planen, åt vi frukost. Kvart över fick vi väcka Filip för att försöka få honom att äta. Att tvångsamma en sömnig bebis är inte det lättaste. Det verkade ändå ha räckt och han somnade om precis lagom tills att jag måste byta om. Sedan bar det av till start dit jag kom hela 10 minuter i förtid och en aning kissnödig. Jag har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Jag stötte på Skosulan-Alex och det kändes skönt att se någon bekant i vimlet. Vi konstaterade att det verkar vara ett lopp där många har sprungit förr- nivån är ganska hög och det är inte ett jippo på samma sätt som HCR.
Loppet
Pang! klockan 8:40 och iväg. Jag hittade en ganska skön rytm och benen kändes lätta och fina. Kanske var en tredagars helvila inte så dumt. Min klocka hängde inte med i svängarna och visade ett tempo på 6:45 typ och först efter ett par kilometer konstaterade jag att jag sprang i 4:45-4:50 fart. Alldeles för fort. Det alldeles för forta tempot höll ganska länge.
Det var ett alldeles fantastiskt väder- solsken, skön morgonluft och svag vind. Den större delen av rutten gick längs med stranden; Södra kajen och Arabiastranden gjorde löpningen ännu mer njutbar. Min lilla hejarklack stod vid Salutorget och av vagnen att döma så sov Filip ännu. Löpningen kändes fortfarande lätt och ledig och tempot hölls stadigt kring 4:50.
Jag utsåg ett par (som råkade tala svenska och som jag tjuvlyssnade på) till mina harar för de höll ett jämnt och fint tempo. Några riktiga harar såg jag inte skymten av.
När vi svängde till Arabiastranden satte festen i gång med livemusik och i andra änden var det dans. Vid 12 kilometer sprang jag förbi mina harar och utsåg en kille med en t-skjorta med texten "13.1 is my lucky number" till min nya hare.
13 kilometer. Alltför tidigt för tunga ben! Jag närmade mig vändpunkten och såg Alex komma emot. Heja! Stranden tillbaka var mest manisk löpning och usch så långt 21 kilometer är!
Att placera banans enda backiga moment mellan kilometrarna 17-18 tycker jag är lite fräckt. Det var sista spiken i kistan för mina ben och tempot sjönk ordentligt. Ännu vid 19 km tänkte jag att sub 1:45 är möjligt men sedan fick jag håll och min slutspurt var snarast att springa dubbelvikt den sista kilometern.
I mål
Passerade mållinjen 1:45:41 efter startskottet (1:45:22 chiptid). Benen stela och ömma och armarna röda av solen. Jag förstår inte varför vatten och sportdryck inte är det första som kommer emot?! I stället var det alkoholfri öl (nej tack), proteindryck och -stång och bröd. Ganska dålig proviantering. Medaljen var dock tung och fin.
Jag hittade mina fans och det visade sig att Filip hade betett sig exemplariskt genom att sova större delen av tiden och sedan trivas i bärselen.
Efteråt
Vi traskade tillbaka till mofa, jag hoppade i duschen och Filip fick äntligen lite mat. Efter diverse blöjbyten, smörgåsar och lite vila bar det av hemåt igen. Via glasskiosk för sommarens första riktiga. Om man vill ha en redig boll (den såg ut som tre) ska man hitta en Helsingin Jäätelötehdas-kiosk.
Väl hemma kom det där illamåendet som jag brukar få. Och nu har benen stelnat ordentligt.
Jag är ganska nöjd med dagens spring. Även om det är 10 minuter från PB så hade jag inte vågat tro att jag skulle komma så här långt efter sju veckor träning (som inleddes 8 veckor efter kejsarsnitt). Härifrån kan det väl bara bli bättre. Jag tror knappast jag anmäler mig till någon mara ännu eftersom jag inte skulle kunna träna ordentligt. I stället tänker jag bli snabb(are) och satsa på fartuthållighet. Någon halva i höst och sedan får vi se.
Äntligen har jag känslan av att vara tillbaka!
Dagarna före
Jag sprang mitt sista pass på tisdagen, korta intervaller. Jag hade tänkt ta en lätt länk ännu på torsdagen men jag var ganska slut efter den dagen och lät bli. Någon desto mera uppladdning idkade jag inte.
Morgonen
Jag väcktes halv fem ungefär för en snabb måltid för lillkillen och sov sedan en timme till. Lite före sex steg vi upp, packade ihop morgonmålet och andra nödvändigheter, satte pyjamaspojken i bilstolen och körde iväg in till stan. Typ 12 minuter senare körde vi in på mofas gård och strax efter halv sju, precis enligt planen, åt vi frukost. Kvart över fick vi väcka Filip för att försöka få honom att äta. Att tvångsamma en sömnig bebis är inte det lättaste. Det verkade ändå ha räckt och han somnade om precis lagom tills att jag måste byta om. Sedan bar det av till start dit jag kom hela 10 minuter i förtid och en aning kissnödig. Jag har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Jag stötte på Skosulan-Alex och det kändes skönt att se någon bekant i vimlet. Vi konstaterade att det verkar vara ett lopp där många har sprungit förr- nivån är ganska hög och det är inte ett jippo på samma sätt som HCR.
Loppet
Pang! klockan 8:40 och iväg. Jag hittade en ganska skön rytm och benen kändes lätta och fina. Kanske var en tredagars helvila inte så dumt. Min klocka hängde inte med i svängarna och visade ett tempo på 6:45 typ och först efter ett par kilometer konstaterade jag att jag sprang i 4:45-4:50 fart. Alldeles för fort. Det alldeles för forta tempot höll ganska länge.
Det var ett alldeles fantastiskt väder- solsken, skön morgonluft och svag vind. Den större delen av rutten gick längs med stranden; Södra kajen och Arabiastranden gjorde löpningen ännu mer njutbar. Min lilla hejarklack stod vid Salutorget och av vagnen att döma så sov Filip ännu. Löpningen kändes fortfarande lätt och ledig och tempot hölls stadigt kring 4:50.
 |
| Vid ca 6 km. |
Jag utsåg ett par (som råkade tala svenska och som jag tjuvlyssnade på) till mina harar för de höll ett jämnt och fint tempo. Några riktiga harar såg jag inte skymten av.
När vi svängde till Arabiastranden satte festen i gång med livemusik och i andra änden var det dans. Vid 12 kilometer sprang jag förbi mina harar och utsåg en kille med en t-skjorta med texten "13.1 is my lucky number" till min nya hare.
13 kilometer. Alltför tidigt för tunga ben! Jag närmade mig vändpunkten och såg Alex komma emot. Heja! Stranden tillbaka var mest manisk löpning och usch så långt 21 kilometer är!
Att placera banans enda backiga moment mellan kilometrarna 17-18 tycker jag är lite fräckt. Det var sista spiken i kistan för mina ben och tempot sjönk ordentligt. Ännu vid 19 km tänkte jag att sub 1:45 är möjligt men sedan fick jag håll och min slutspurt var snarast att springa dubbelvikt den sista kilometern.
I mål
 |
| Upploppet. |
Passerade mållinjen 1:45:41 efter startskottet (1:45:22 chiptid). Benen stela och ömma och armarna röda av solen. Jag förstår inte varför vatten och sportdryck inte är det första som kommer emot?! I stället var det alkoholfri öl (nej tack), proteindryck och -stång och bröd. Ganska dålig proviantering. Medaljen var dock tung och fin.
Jag hittade mina fans och det visade sig att Filip hade betett sig exemplariskt genom att sova större delen av tiden och sedan trivas i bärselen.
Efteråt
Vi traskade tillbaka till mofa, jag hoppade i duschen och Filip fick äntligen lite mat. Efter diverse blöjbyten, smörgåsar och lite vila bar det av hemåt igen. Via glasskiosk för sommarens första riktiga. Om man vill ha en redig boll (den såg ut som tre) ska man hitta en Helsingin Jäätelötehdas-kiosk.
Väl hemma kom det där illamåendet som jag brukar få. Och nu har benen stelnat ordentligt.
Jag är ganska nöjd med dagens spring. Även om det är 10 minuter från PB så hade jag inte vågat tro att jag skulle komma så här långt efter sju veckor träning (som inleddes 8 veckor efter kejsarsnitt). Härifrån kan det väl bara bli bättre. Jag tror knappast jag anmäler mig till någon mara ännu eftersom jag inte skulle kunna träna ordentligt. I stället tänker jag bli snabb(are) och satsa på fartuthållighet. Någon halva i höst och sedan får vi se.
Äntligen har jag känslan av att vara tillbaka!
lördag 30 maj 2015
Om en vecka...
...ställer jag mig förhoppningsvis på startlinjen och avverkar det första racet på över ett och ett halvt år. Eller nu ljuger jag, jag sprang ju faktiskt Midnattsloppet i höstas. Men ändå.
Jag är mer nervös för allt som måste klicka innan jag ens har kommit till start. Det finns nämligen några faktorer som gör det hela lite för spännande och komplicerat. Av någon anledning är dessa faktorer starkt kopplade till Filip.
Det största problemet är killens flaskvägran. Det hade varit väldigt enkelt om jag bara hade kunnat åka av och an till stan, springa loppet och komma hem medan far i huset passar killen. Nu går det inte, för då skulle han vara utan mat alltför länge.
Det som räddar oss här är morfars lägenhet som råkar finnas ett par hundra meter från start. Där har vi tänkt ha vårt läger. Det innebär att jag kan amma tills det är dags att jogga ner till starten och sedan fort ta mig från mål tillbaka till min antagligen ganska hungrige son.
Det som gör det ännu lite jobbigare än det låter är att starten går blodigt tidigt. 8.40! Det betyder att vi får vakna vid 6, ta oss till stan, äta frukost hos mofa och bara hoppas att det inte hinner strula till sig på vägen.
Det låter som en bra plan (den bästa jag kunde komma med) men det finns en hel del saker som kan gå på tok. Filip kan bestämma sig för att sova eller krångla när det är dags att äta och då blir jag tvungen att sticka iväg med en visshet om att han inte är särskilt mätt. Jag kan också ha en dålig natt bakom mig med flera väckningar och i värsta fall har jag sovit totalt fem timmar. Lagombra. Jag blir nervös bara jag tänker på det här och då handlar det ännu inte ens om själva loppet. Det går som det går, jag klarar det på under två timmar om det inte händer något konstigt på vägen. Bara jag kommer till start.
Jag får börja skriva en komihåglista redan idag. Det vore helt fel dag att glömma något relevant som springskor eller nummerlapp. Det som stör mig mest är ju att mina tävlingsrutiner rubbas och att jag kommer att vara grymt stressad före. När startskottet går kan jag väl äntligen slappna av.
Idag hurrar vi för studenterna och hejar på dem som springer Stockholm Marathon.
Jag är mer nervös för allt som måste klicka innan jag ens har kommit till start. Det finns nämligen några faktorer som gör det hela lite för spännande och komplicerat. Av någon anledning är dessa faktorer starkt kopplade till Filip.
Det största problemet är killens flaskvägran. Det hade varit väldigt enkelt om jag bara hade kunnat åka av och an till stan, springa loppet och komma hem medan far i huset passar killen. Nu går det inte, för då skulle han vara utan mat alltför länge.
Det som räddar oss här är morfars lägenhet som råkar finnas ett par hundra meter från start. Där har vi tänkt ha vårt läger. Det innebär att jag kan amma tills det är dags att jogga ner till starten och sedan fort ta mig från mål tillbaka till min antagligen ganska hungrige son.
Det som gör det ännu lite jobbigare än det låter är att starten går blodigt tidigt. 8.40! Det betyder att vi får vakna vid 6, ta oss till stan, äta frukost hos mofa och bara hoppas att det inte hinner strula till sig på vägen.
Det låter som en bra plan (den bästa jag kunde komma med) men det finns en hel del saker som kan gå på tok. Filip kan bestämma sig för att sova eller krångla när det är dags att äta och då blir jag tvungen att sticka iväg med en visshet om att han inte är särskilt mätt. Jag kan också ha en dålig natt bakom mig med flera väckningar och i värsta fall har jag sovit totalt fem timmar. Lagombra. Jag blir nervös bara jag tänker på det här och då handlar det ännu inte ens om själva loppet. Det går som det går, jag klarar det på under två timmar om det inte händer något konstigt på vägen. Bara jag kommer till start.
Jag får börja skriva en komihåglista redan idag. Det vore helt fel dag att glömma något relevant som springskor eller nummerlapp. Det som stör mig mest är ju att mina tävlingsrutiner rubbas och att jag kommer att vara grymt stressad före. När startskottet går kan jag väl äntligen slappna av.
Idag hurrar vi för studenterna och hejar på dem som springer Stockholm Marathon.
söndag 24 maj 2015
Intervalltips, långpass och hur man inte skall göra
Det blev korta men hårda träningspass den här veckan. Jag satsade på att springa i början av veckan eftersom jag visste att det inte skulle lyckas mot slutet. I sig gjorde det inget, men att klämma in tre hårda kvalitetspass tre dagar i rad är inte så smart.
På måndagen blev det ett kort men intensivt intervallpass: 2x 5x1 minut. Jag sprang alltså först 5x1 minut med en minut gå/joggvila, hade en femminuters setvila och körde samma igen. Minuten skulle gå så fort som möjligt. Tror jag var nere i något kring 3:30-4-tempo, så det kändes som att jag verkligen fick fart under fötterna. Det var ganska jobbigt och de två sista minuterna fick jag faktiskt kämpa lite. Skönt, speciellt efter en lång innesittardag. Bra träning för att verkligen träna snabbhet. Jag brukar haka upp mig på långa intervaller.
På tisdagen var det den sista nybörjarkursgången och vi plågade deltagarna och oss själva med intervaller. Först parintervaller och sedan backe. Speciellt backträningen tog slut på mina krafter och i den sista var jag på gränsen till en mjölksyreupplevelse. Vi sprang uppför en ganska lång backe och sprang två set på 4 gånger men ca 3 minuter vila mellan seten. Att göra det här med intertvaller i bagaget från dagen innan kändes nog.
På onsdagen ville jag ha in ännu ett kvalitetspass trots att mina ben kändes ganska möra. Jag tänkte mig 5 km i lite raskare takt. Det gick inte särskilt bra. Mina snabbare kilometrar gick någonstans mellan 5:08 och 5:18-tempo och då fick jag faktiskt anstränga mig ordentligt. Att tro att man kan göra ett bra kvalitetspass efter två intervalldagar är bara dumt. Jag får göra ett nytt försök nästa vecka med utvilade, fräscha ben.
Sedan blev det tre dagar vila, vilket passade mina ben ganska bra. Idag var det långpass på agendan och jag hade tänkt mig en 17 km på ett par timmar. Morgonen var lite stressig med en kille som verkade hungrig men inte ville äta och jag hade lite dåligt samvete när jag sprang iväg. Kanske var det det som gav mig fart i början, för plötsligt rullade jag på i typ 5:40-tempo. Farten ökade smått hela vägen och jag landade på 17 km på 1:35h, i snitt 5:35 min/km. Jag vet inte när jag senast har sprungit så fort så länge. Jag överraskade mig själv ordentligt och kan väl konstatera att halvan om två veckor borde gå på under två timmar.
Visst var jag trött vid 16 kilometer. Efteråt fick jag en släng av illamående som jag brukar uppleva efter lopp, så det visar väl att jag är ovan vid lite hårdare prestationer.
Det här var nog det sista långpasset före halvmaran. Nästa vecka vill jag gärna få in ett bra intervallpass och några vanliga länkar och sedan tar jag det lugnt veckan innan loppet. Det jag får satsa extra mycket på är ätandet. Amningen är väldigt energiförbrukande och jag märker nog hur matt jag kan bli mot slutet av dagen.
Det börjar "losa" nu, som man säger på högsvenska (uttalas "låsa" med kort å). Jag börjar komma upp i hyfsade hastigheter och löpningen känns inte så främmande och konstig längre. Nej, jag har inte följt pulsen och nej, den ligger knappast på 130 slag i minuten när jag springer lugnt. Jag har inte tränat som jag lär, vilket jag har lite dåligt samvete för. På något sätt har de senaste veckorna känts som ett försök att göra vad som kan göras av sju veckors halvmaratonträning så det har ju inte varit så optimalt. Efter halvmaran ska jag börja koncentrera mig.
Skulle gärna ha stannat flera gånger på vägen för att fota, men jag ville ju inte avbryta när det flöt på så bra. Det börjar visst bli sommar.
På måndagen blev det ett kort men intensivt intervallpass: 2x 5x1 minut. Jag sprang alltså först 5x1 minut med en minut gå/joggvila, hade en femminuters setvila och körde samma igen. Minuten skulle gå så fort som möjligt. Tror jag var nere i något kring 3:30-4-tempo, så det kändes som att jag verkligen fick fart under fötterna. Det var ganska jobbigt och de två sista minuterna fick jag faktiskt kämpa lite. Skönt, speciellt efter en lång innesittardag. Bra träning för att verkligen träna snabbhet. Jag brukar haka upp mig på långa intervaller.
På tisdagen var det den sista nybörjarkursgången och vi plågade deltagarna och oss själva med intervaller. Först parintervaller och sedan backe. Speciellt backträningen tog slut på mina krafter och i den sista var jag på gränsen till en mjölksyreupplevelse. Vi sprang uppför en ganska lång backe och sprang två set på 4 gånger men ca 3 minuter vila mellan seten. Att göra det här med intertvaller i bagaget från dagen innan kändes nog.
På onsdagen ville jag ha in ännu ett kvalitetspass trots att mina ben kändes ganska möra. Jag tänkte mig 5 km i lite raskare takt. Det gick inte särskilt bra. Mina snabbare kilometrar gick någonstans mellan 5:08 och 5:18-tempo och då fick jag faktiskt anstränga mig ordentligt. Att tro att man kan göra ett bra kvalitetspass efter två intervalldagar är bara dumt. Jag får göra ett nytt försök nästa vecka med utvilade, fräscha ben.
Sedan blev det tre dagar vila, vilket passade mina ben ganska bra. Idag var det långpass på agendan och jag hade tänkt mig en 17 km på ett par timmar. Morgonen var lite stressig med en kille som verkade hungrig men inte ville äta och jag hade lite dåligt samvete när jag sprang iväg. Kanske var det det som gav mig fart i början, för plötsligt rullade jag på i typ 5:40-tempo. Farten ökade smått hela vägen och jag landade på 17 km på 1:35h, i snitt 5:35 min/km. Jag vet inte när jag senast har sprungit så fort så länge. Jag överraskade mig själv ordentligt och kan väl konstatera att halvan om två veckor borde gå på under två timmar.
Visst var jag trött vid 16 kilometer. Efteråt fick jag en släng av illamående som jag brukar uppleva efter lopp, så det visar väl att jag är ovan vid lite hårdare prestationer.
Det här var nog det sista långpasset före halvmaran. Nästa vecka vill jag gärna få in ett bra intervallpass och några vanliga länkar och sedan tar jag det lugnt veckan innan loppet. Det jag får satsa extra mycket på är ätandet. Amningen är väldigt energiförbrukande och jag märker nog hur matt jag kan bli mot slutet av dagen.
Det börjar "losa" nu, som man säger på högsvenska (uttalas "låsa" med kort å). Jag börjar komma upp i hyfsade hastigheter och löpningen känns inte så främmande och konstig längre. Nej, jag har inte följt pulsen och nej, den ligger knappast på 130 slag i minuten när jag springer lugnt. Jag har inte tränat som jag lär, vilket jag har lite dåligt samvete för. På något sätt har de senaste veckorna känts som ett försök att göra vad som kan göras av sju veckors halvmaratonträning så det har ju inte varit så optimalt. Efter halvmaran ska jag börja koncentrera mig.
 |
| Observera gullvivorna! |
onsdag 20 maj 2015
Tävlingsetikett inför sommarens lopp
I det senaste Juoksija- numret påmindes läsarna om hur man beter sig på tävling. För att påminna er andra tänker jag summera det hela, jag är nämligen en av dem som stör sig på andras dåliga beteende.
1. Välj rätt startgrupp! Då är du inte i vägen för andra och så slipper du tränga dig förbi (det är nämligen också störande).
2. Om du inte är först i startfållan så träng dig inte först!
3. Undvik att sicksacka i början när det är trångt. Det kan vara farligt och snubbelrisken ökar. Klungan löser nog upp sig småningom.
4. Håll till höger! Lämna plats för dem som vill förbi! Spring inte fem i bredd med dina kompisar.
5. Kasta en blick över axeln innan du spottar!
6. "Peesaaminen" på finska, det vill säga att använda någon som hare och haka på honom är ett bra sätt att hålla tempot. Spring ändå inte för nära och trampa honom inte på hälarna. Tacka honom efteråt, det är artigt. Dessutom är det snällt att själv fungera som dragare emellanåt.
7. Stanna inte vid drickstationerna och kasta gärna muggen och den tomma gelförpackningen i roskisen.
8. Highfiva åskådarna, speciellt barnen! Visa glada miner åt dem som står och hejar.
9. Gratulera dina medtävlande när du kommer i mål. Det sprider positiv tävlingsfiilis. Stanna gärna och titta på prisutdelningen även om du själv är långt ifrån prispallen. På det sättet visar du respekt för dem som presterade bäst.
10. Visa inte ditt missnöje även om det var ett skitlopp. Tacka arrangörerna och njut av känslan efteråt.
Utöver dessa är det bra att komma i tid, ta sig till tävlingsplatsen med allmänna transportmedel, att lämna sina grejer till förvaring i tid och att ställa sig i bajamajakön i tid. Allt för att det ska gå smidigare.
Lycka till alla ni som har spännande lopp framför er!
1. Välj rätt startgrupp! Då är du inte i vägen för andra och så slipper du tränga dig förbi (det är nämligen också störande).
2. Om du inte är först i startfållan så träng dig inte först!
3. Undvik att sicksacka i början när det är trångt. Det kan vara farligt och snubbelrisken ökar. Klungan löser nog upp sig småningom.
4. Håll till höger! Lämna plats för dem som vill förbi! Spring inte fem i bredd med dina kompisar.
5. Kasta en blick över axeln innan du spottar!
6. "Peesaaminen" på finska, det vill säga att använda någon som hare och haka på honom är ett bra sätt att hålla tempot. Spring ändå inte för nära och trampa honom inte på hälarna. Tacka honom efteråt, det är artigt. Dessutom är det snällt att själv fungera som dragare emellanåt.
7. Stanna inte vid drickstationerna och kasta gärna muggen och den tomma gelförpackningen i roskisen.
8. Highfiva åskådarna, speciellt barnen! Visa glada miner åt dem som står och hejar.
9. Gratulera dina medtävlande när du kommer i mål. Det sprider positiv tävlingsfiilis. Stanna gärna och titta på prisutdelningen även om du själv är långt ifrån prispallen. På det sättet visar du respekt för dem som presterade bäst.
10. Visa inte ditt missnöje även om det var ett skitlopp. Tacka arrangörerna och njut av känslan efteråt.
Utöver dessa är det bra att komma i tid, ta sig till tävlingsplatsen med allmänna transportmedel, att lämna sina grejer till förvaring i tid och att ställa sig i bajamajakön i tid. Allt för att det ska gå smidigare.
Lycka till alla ni som har spännande lopp framför er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)