Gnällspik i farten

Dagens fotbollsträningar backades (igen!) så jag fick hitta på något annat. Benen kändes trötta så jag tänkte mig en lugn timme, eventuellt lite löpteknik och kanske, kanske några korta spurtar för att bråka med benen.
Icke.
Det började regna och blåsa och jag hade inte någon större lust att dröna i onödan. Bäst att få det fort undanstökat! Det blev en rask och plaskig runda i stället. Inte särskilt kul. Jag tror jag klagade på det mesta. Tur att jag inte hade sällskap, i stället kunde jag föra en gnällig monolog för mig själv.
Jag klagade på
- regnet och att den tekniska fleecen inte håller vatten särskilt bra
- blöta skor
- något som klämde ovanpå foten
- ont i magen
- att det måste bli blött före asfalten kommer fram
- att det i backarna där jag ämnade spurta skulle vara slask och halt underlag
- mig själv. Lyssna bara hur jag klagar!

Egentligen hade jag ingen orsak att gnälla, men det var väl en dålig dag annars bara. Och då går det väl ut över allt annat också.
Jag sprang en timme prick. I ett medeltempo på 5:12. Om medelpulsen hålls under 150 under en sådan runda kan jag väl vara ganska nöjd. Trots allt. Grundkondisen verkar jag ha under kontroll.

På tork.

Suddigt. Det får beskriva dagens löpkänsla.

Dagens ögonbryn-höjare: mjöden har kommit till butikerna. Jaha, julkalendrarna kommer väl lagom till vappen då.

Sällskap gör susen

Running Finlands nya system är ett fungerande koncept! Medlemmar kan kalla till träning och på så sätt kan man enkelt hitta någon att springa med. Idag fick jag med mig Idamari och det behövde jag verkligen! Det har varit ensamt på sista tiden och speciellt på långpass är det superbra med sällskap! Vi klarade 75 minuter galant i ett medeltempo på 5:40. Lite för högt steg min puls men det kändes bra ändå. 

Tveka inte, nappa på när någon berättar om ett pass som passar just dig! Också löpare är flockdjur.

Sista veckan grundträning på gång. Väntar med spänning på nästa vecka som för med sig nya rutiner och hårdare pass!

Mental träning

Jag är en optimist, speciellt när det kommer till att måla upp stora händelser och segrar i huvudet. Mental träning är ju någonting som hör idrotten till och många proffsidrottare lär syssla med det. Gå igenom en prestation i huvudet, för att sedan genomföra det i verkligheten. Det funkar, tror åtminstone jag.
När jag föreställer mig ett lopp är det nog inte själva löpningen jag tänker på (eller ibland kanske, åtminstone tuffa delar av en tävling), det är snarast målgången och segerkänslan som jag föreställer mig. Under en länk i maratonfart kan jag föreställa mig själv springandes på vägarna i Riga (inte för att jag har en aning om hur det ser ut i den staden) med folk som hejar vid sidorna av vägen. Fiilisen är på topp och av någon anledning brukar löpningen automatiskt gå snabbare och bättre då jag tänker mig själv till tävlingen. Humöret höjs och jag jublar inombords när jag ser mig själv komma i mål, hur trött men lycklig jag är över att ha slagit mitt rekord och presterat över mina egna förväntningar.
Under ett intervallpass kan jag se mig slå rekord på 10 km och klara 40-minutersgränsen. De sista, sega intervallerna bara flyger jag fram.
Det är skönt. Tänk att bara tanken på ett lyckat lopp kan ge sådana kicks och en sådan framtidstro. Det kommer att gå, är min inställning.

Jan varnade mig och sade att jag måste vara realist. Vilket han har rätt i. Vad som helst kan hända, och om jag av en eller annan orsak blir tvungen att avbryta eller bara har en dålig dag och släpar mig i mål på fyra timmar prick, så kommer jag att bli otroligt besviken. Antagligen kommer jag att gråta. Och vara sur och arg och känna mig misslyckad. Ja, nästan skämmas. Jag måste vara beredd på det värsta.
Okej, det stämmer. Men jag vet inte om jag vill måla upp ett nederlag medan jag springer. Visst slår ju tanken mig ibland, att jag kanske inte kommer att klara ett helt maraton, speciellt då knäet börjar gnälla. Men hellre ser jag mållinjen i Riga framför mig än en situation där jag rycker en arrangör i ärmen och berättar att jag avbryter.

Brukar du föreställa dig viktiga prestationer? Håller du på med mental träning? Hur? Och när? Hemma på soffan eller ute på långlänken?
Är det då en bra bild som höjer humöret medan du springer, eller är det skräckscenariot du målar upp?

Dagens långpass kändes som en evighet (105 minuter) men kanske det inte är lika långtråkigt och segt när det är dags för maraton. Det jag är orolig för är 140-minuters passen som kommer någon gång i april. Hur skall jag roa mig då?
Idag stack jag ut före morgonmålet. Otroligt skönt att det redan var ljust, även om klockan bara var lite före 8. Det var rätt så dött denna söndagsmorgon, bara fågelkvitter och knarret under skorna hördes. Långpass före frukost är inget jag är van vid, men tydligen lyckades jag tanka tillräckligt igår kväll för att ha energi att springa.

Efter 105 minuter var kinderna röda och fingrarna iskalla.
Gissa om morgonkaffet smakade?

Längtar efter asfalt!

Morgonmål och ett par timmar på soffan,
sedan var det bara att dra på sig fotbollsutrustningen
och jaga bollen på futsalplan. Tur att det är korta matcher.

Ännu en vecka kvar av "grundträningsperioden", sedan blir det små ändringar i hur passen är upplagda och stora ändringar i längd och intensitet. I mars börjar det på allvar!

På onsdag springer jag långpass på 75 minuter i ca 5:30-6-tempo. Start i Britas kl 17.30, vi ses vid ingången till simhallen. Kom med!

Död

Neeeej! Hon är död! Miss Garmin visar bara en grå skärm och reagerar inte på någonting. NEEEJ! Vad gör jag nu?

Medan jag försökte flytta över data får klockan till datorn så gick hon och dog. Det var inte min mening! Hur skall jag nu kunna springa?

Förtvivlad och rådlös.

Inbakade intervaller och limpa under armen

Sportlovet, inhiberade fotbollsträningar och ovanliga kvällsprogram ställde till det för mitt autistiska jag, som kräver ordning och struktur. Träningsveckan fick modifieras lite grann. Idag stod det PK-lenkki 75 på programmet. OK, men jag hade fortfarande ett intervallpass osprunget och i morgon blir det inte tid för sådant. Så jag bestämde mig för att baka in intervallträningen i dagens långa lugna. Helt okej var det, värmde upp en kvart, sprang 10 x 1 minut med 30 sek joggvila och fortsatte sedan länken som vanligt. 

Rundan avslutade jag några hundra meter före hemdörren och steg in i vår härliga lilla ekologiska närbutik Liike 51. Om du någon gång har vägarna förbi Mosabacka så passa på att titta in! Det unga, söta och trevliga paret bakom disken säljer härligt bröd, en massa ekologiska produkter från grönsaker till mysli, choklad, öl och franska ostar. Kött i frysdisken och glass från någon finsk gård. Till min stora glädje fanns det några bröd kvar på hyllan ännu en halvtimme före stängningsdags. Joggade hem med limpan under armen.

Morgondagens fotbollsträning förvandlas till ett extra gymbesök. Det är inte så farligt, varför inte bygga muskler när jag ännu har chansen? Styrketräningen försvinner från programmet från och med början av mars. 

Att höra till

Igår tillbringade jag kvällen på Running Finland's årsmöte och det visade sig vara ett smart drag att delta. Jag har under den senaste tiden känt mig lite ensam i löpskorna och några gemensamma pass har bara inte blivit av. Av en eller fem orsaker. Hur som helst var det skönt att träffa en bunt likasinnade för att sitta ner och planera året. Föreningen känns som något som är värt att satsa på och vara med i, det fick jag bekräftat igår. Oj, så många bra planer och evenemang vi har att se framemot!

Viktigast för mig är att känna att jag hör hemma någonstans. Att jag hör till. Löpning är en ganska ensam gren och sällskapet, den sociala biten och gemenskapen med andra som delar samma intresse är oerhört viktigt åtminstone för mig. Visst blir det en del "social" aktivitet i och med bloggandet, men det är inte alls samma sak som att träffas och träna tillsammans med andra.

Jag vet inte vem som följer min blogg och om någon som inte är medlem i Running Finland råkar läsa det här, men om du läser och om du är intresserad av löpning och av att dela ditt intresse (oberoende om du är erfaren ultralöpare eller om du just har skaffat ett par lenkkare och funderar på att bli bekant med dem) så kom med!

Liksom allt annat socialt så når du oss bäst via fejsbuuk.

Grådaskigt

Mitt långpass kan jämföras med dagens väder. Grått, tungt, trist och trött. En sådan där dag man bara behöver få avklarad, i väntan på bättre.

Igår var det en helt annorlunda dag och löpningen var som när den är som bäst. Sedan följde dock en usel återhämtning i och med att dagens mat mest bestod av mellanmål, brunch-småplock, kalasmat, en massa kaffe och ännu mera mellanmål. Därefter följde en natt av orolig sömn, märkliga drömmar och en matpaus då jag vaknade och var hungrig. En usel natt, och jag blev glad när jag såg att klockan äntligen var halv åtta och det nästan var en rimlig tid att stiga upp en söndagsmorgon.

Länken var släpig och trist och jag är glad att det inte var något annat än en lugn grundkondislänk. Något hårdare hade jag inte orkat med. Skrapade ihop 18 grådaskiga kilometrar. Resten av denna gråa söndag får bestå av riktig mat, en tupplur och att få de sista bitarna i pusslet på plats.

I väntan på solsken.