Lätkä

Det var åtminstone två år sedan jag senast hade stått på skridskor. Tidigare gillade jag att spela ishockey, men av någon anledning har jag inte haft lust att göra det. Nu blev jag medlockad och jag tror att jag gick med på det mest för att jag allt annat gör ont. Kanske skulle skridskoåkning inte kännas i knäet?
Det gjorde det inte! Och det var hur kul som helst! Dessutom var jag inte sämst på plan. Det tråkiga var att jag hade för trånga skridskor och de skavade upp skinnet på fotknölarna (eventuellt en orsak till att jag har stått över de senaste vintrarna...).
Det var intervallträning av bästa slag. Pulsen hoppade till 183 slag/minut när jag kämpade som mest och i medeltal bankade hjärtat med 149 slag i minuten. Att det var skonsamt för knäna var det bästa med det hela. Jag har inte haft ett smärtfritt pass på länge.

Jag hade lite kul åt Garmins karta efteråt. En röd råddigågga på ett mycket litet område. Ändå hade jag färdats över åtta kilometer.

Nu blir det julstädning. Eller lågpulsträning om man så vill.

Bilden är tagen härifrån.

Kortison?

Har någon av er erfarenheter av eller kunskap om kortisonsprutor?
Eftersom mitt knä inte vill bli bättre och det gör ont även om jag inte springer, är nästa steg antagligen en dos kortison. Jag skulle gärna höra era åsikter, för det lär inte vara en särskilt mild behandling.

Bara sju minuter

Sju minuter planka är ingenting. Inte när man ska planka sjutton minuter.
Man blir bra på det man gör. Nu kan jag planka fyra minuter i sträck. Den fjärde december var fyra minuter totalt ganska jobbigt.
I morgon är det bara aderton minuter. Tur att julafton infaller den 24:e och inte 31:a.

Allt annat än löpning

I dryga dvå månader har jag gjort allt annat än sprungit. Så någon löparblogg är detta för tillfället inte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bloggen nu och om jag alls borde skriva. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.

Jag var sjuk i veckan vilket gav mig en fyradagars vila. Jag hanterade det ovanligt bra. Jag har fortfarande en hosta som spökar men annars är jag rätt så frisk. På fredagen blev det en flåsig stavpromenad och igår blev det simning med hostpaus mellan verserna. Idag får jag se om jag alls orkar lyfta några vikter.
Plankutmaningen har gått bra hittills men det går nog inte helt smärtfritt längre. Mest tycker jag att det känns i axlar och armar. Funderar på att godkänna statiska benmuskler som en variant av planka. Femton minuter borde jag få ihop idag.
Igår fick jag veta att en kompis läser min blogg (vilket jag inte hade trott) och att hon dessutom är med på plankutmaningen! Kul att ha lyckats lura med nån! (Lycka till, Miksu!)

Jag springer inte, men för er som springer vill jag upplysa er om att ni måste använda reflexer när ni rör er ute! Jag kör bil varje dag på grund av jobbet och jag har som bilist en rätt så bra uppfattning om när fotgängare syns och när de inte gör det. Om du tror att du syns med en liten reflex som dinglar från väskan så tror du fel. Du syns om du har en reflexväst eller ordentliga reflexband på både armar och ben. Om du är galen och cyklar på vintern ska du ha blinkande lampor på hjulen och definitivt reflexväst. Har du hund får du se till att även den syns. Åk ut och kör när det är mörkt så märker du hur skraj man är som bilist och hur troligt tacksam man är då man ser reflexvästar!
Det var allt jag hade att säga om löpning.

Jag orkar inte klaga längre. Jag har ont i knäet och jag börjar förlora hoppet om att alls kunna springa igen. "Helt samma" försökte jag intala mig själv igår när jag grubblade över mitt öde. Men det är inte alls helt samma! Det är jättetråkigt och jag är jätteledsen och jag känner mig orättvist behandlad. Jag är jätteavundsjuk på dem som springer och som kan anmäla sig till lopp och som kan se framemot nästa träningspass. Det börjar vara svårt att följa andras bloggar och jättesvårt att diskutera löpning och lopp med vänner. Även om jag till synes hanterar det bra så är jag verkligen inte glad över min situation. Egentligen hanterar jag det inte alls bra. Så nu vet ni det.
Men, som sagt, orkar jag inte klaga längre. Åtminstone inte högt. Jag kommer antagligen att göra en traditionsenlig analys av det gångna året, men det blir min sista klagan. Om jag bloggar så försöker jag göra det i positiv ton. Annars bloggar jag inte. Vänta er inga frekventa inlägg på oviss tid framöver.

Ha en skön väntan på julen!

Fluss och fysio

Jag blir aldrig sjuk.

Det gällde ända tills igår. Då fick jag ont i halsen och hosta och idag var jag röstlös. Inte så bra för en talterapeut precis.
Såpass sjuk att jag gick hem vid halva dagen idag. Såpass sjuk att jag skippade nio minuter planka igår. Idag fixade jag dagens tio, kanske orkar jag ännu ta igen gårdagen, vi får se.

Idag släpade jag mig ändå till fysioterapeuten som jag nu äntligen bestämde mig för att besöka. Inget nytt under solen direkt. Han var visserligen lite förvånad över att det fortfarande gör ont, men å andra sidan så utsätter jag mina knän för dålig ställning konstant, vilket inte precis minskar problemen.

Typ så här ser mina fötter ut:

Bilden är tagen härifrån.

Jag är plattfot som bara vad. Skyller på släktfel. Vristerna "ger efter" så att insidan av foten faller inåt, så att jag inte lyckas "hålla upp" foten, om ni förstår vad jag försöker säga. Jag har typ inget fotvalv alls.  Det gör att knäna vrids inåt och orsakar smärtan i knäna. Det är värre på vänster sida, märkte jag när jag såg mig i spegeln. Jag skulle stå på ett ben, böja knäet och skutta på ett ben, och då märkte jag tydligt hur knäet tar en märklig sväng inåt.
Troligen är detta den främsta orsaken till mina problem. Fysioterapeuten kollade också mina höftböjare och konstaterade att de är väldigt spända. När jag ligger på sängen med benen över kanten så pekar de typ rakt ut i stället för att falla neråt i en naturlig båge. Så jag får stretcha ordentligt nu.
Jag fick några nya övningar att göra, sådana som ska rätta till fotens position och inte direkt övningar för styrka. Jag ska stå på balansbräde, öva små hopp så att tyngdpunkten hålls rätt och träna statiska höftmuskler med hjälp av ett gummiband kring vristerna. Och så klart ska jag fortsätta med styrketräning, stretch och foamroller.
Han gav mig (eller Tristan) tid till trettondag. Om det inte är bättre tills dess så ska jag ta kontakt. För då är det något lurt med det här.
Han tyckte också att jag skulle anmäla mig till ett lopp (inte en mara, men kanske en halv till att börja med) för att höja motivationen i rehabiliteringen. Jag vet inte om jag ens vågar drömma om något sådant.

Nåja, nu är det väl vara att sätta igång. Jumppa till julmusik är väl inte så dumt?

Advent

Så var det december. Jag hade gett mig själv löpförbud till och med denna dag, men det lär fortsätta för oviss tid framöver. Eller visst skulle jag få springa, men det är inte så kul om det gör ont.
För det gör ont. Fortfarande. Snart två månader utan spring och jag är minst sagt ledsen. Jag har tid till fysioterapeut nästa vecka men jag har inte stora förhoppningar. Vad kan han göra annat än att ge samma övningar som jag redan har fått och som jag har gjort mer eller mindre flitigt den senaste tiden? Om han bara hittade felet (som gick att fixa lätt) så skulle jag vara tacksam. För inte ska väl ett löparknä ännu två månader senare vara sjukt och stelt och väcka mig under nätterna? Löpningen saknar jag, men det som är mer deprimerande än att inte kunna springa är att ha ont. Varje dag. Och bli påmind om mitt öde vareviga dag.

Nåja, julen är i antågande och den glädjen kan ingen ta ifrån mig. Plankutmaningen har också kommit igång och fyra minuter gick bra igår. Får se hur det blir med femton. Eller tjugofyra.

Nu väntar jag på snön och hoppas på att kunna skida trots Tristans* klagan. Idag blir det kryssning till Stockholm och jag hoppas kunna glömma allt som har med träning och smärta att göra och bara koppla av, äta oförskämt mycket och julshoppa hos våra västra grannar.

Fridfull adventstid!



*Vänster löparknä

Julkalenderutmaning

Första luckan är öppnad, adventsljuset brann under frukosten och Julradion har varit på under morgonen. Det är bara snön som fattas nu.

I fjol var det många som höll på med plankutmaningen inför jul. Det missade jag (eller struntade i) så i år är det min tur att anta utmaningen.
En minut planka idag. Två minuter i morgon. Och 24 minuter på julafton.
Det är tillåtet att dela upp minuterna. Typ två på morgonen och två på kvällen den 4.12. Kanske fattar du idén.

Nu har jag sagt det högt. Så nu är det bara att börja, en minut idag ska väl lyckas. Det fina är att jag fick Jan med på noterna.
Är du med?
På julafton kommer vi att ha magar av stål. Och inte av lös cement.

Kanske blir det några minuter sidoplanka också
när minuterna blir fler.

Idag vankas det traditionsenlig lutfisk. Ha en fin söndag och första advent!