Medan alla löparkolleger sitter och funderar på packning och tankning och uppladdning inför Stockholm marathon står mina lenkkare på skohyllan sedan en dryg vecka tillbaka. Surt. Men på bättringsvägen!
Den första veckan efter Riga-katastrofen var en pärs. När jag på söndagen (en vecka efter) var ute och promenerade testade jag så klart att jogga och jag klarade prick trettio steg. Modfälld och tårögd fick jag gå hela länken.
Ända tills idag har jag haft ont och känt av knäet. I början konstant, sedan efter långa stunder stillasittande eller i trappor och nerförsbackar. Det där knivhugget i sidan av knäet. Idag är det första dagen jag inte har känt av det! Jag har varit på min vakt hela dagen, men inte ens i trapporna kände jag något. Hurra! Jag fick en tillfällig släng av hopp.
Jag börjar komma över Riga nu. Visst kallsvettas jag fortfarande när jag tänker på den dagen, men med medveten förträngning kan det gå nästan en dag utan att jag tänker på det. Försöker se framåt i stället.
Framåt, ja. Hur skall jag komma dit?
Fysioterapeuten gav mig några rumprörelser att göra både hemma och på gymmet, och nu har jag besökt gymmet tre gånger på mindre än en vecka. Jag tränar så klart annat också, rumpan lider tillräckligt. Utöver det jag gör på gymmet gör jag små övningar hemma varje dag, stretchar och rullar på foamrollern. Eftersom rumpträningen är konstant kommer jag väl inte att ha en dag utan träningsvärk. I den här takten kommer jag dessutom att få en akter av stål som spräcker löptightsen när jag drar på mig dem i höst.
Nog är det jobbigt att inte kunna springa. Jobbigt att konstatera "aj" efter en kvart på crosstrainern. Jag försöker göra det bästa av situationen och hitta på alternativa träningsformer (utöver projekt stålrumpa). Idag tvingade jag en kompis med till Simstadion och vi vattenlöpte (läs: skvallrade) i sommarvärmen. En kilometer på 90 minuter. På marken hade jag väl krupit snabbare. Benen var skakiga och konstiga när jag steg upp ur bassängen och den till synes skonsamma träningen kanske har effekt i alla fall. Det här får bli minst ett av veckans träningspass.
I morgon ska jag försöka mig på att rullskrinna. Jag fyndade i pappas garage och provskrann hem den dryga kilometern. Som Bambi på is. Tekniken får jag fila lite på, annars tror jag knäet tar mer skada av den idén. Mitt oroselement är tanken att konditionen dalar om jag inte lyckas göra grundträning på något sätt. Rullskridskorna kanske är ett alternativ. Cykling, tja. Och så nationalsporten stavgång, så klart.
Jag måste försöka ha tålamod. Gissa om jag hade lust att ta en provlänk då jag konstaterade att knäet har en bättre dag? Kanske inte riktigt ännu. På söndag? Två veckor springvila måste ju bara räcka.
Om den här skadan för med sig något positivt återstår att se. Jag känner mig fortfarande straffad och orättvist behandlad och jag kan inte komma på något bra med att inte kunna träna nu när det är högsäsong och jag enligt mig själv är i bättre form än någonsin (förutom knäet, då).
Kanske lär jag mig någonting. Kanske lär jag mig att inte vara så högmodig och tro att jag kan göra vad som helst. Att jag måste vara mer ödmjuk, lyssna på kroppen och inte ha för höga mål och stora drömmar. Komma ner på jorden lite grand. Jag är fortfarande nybörjare och jag får väl inse att utvecklingen går långsamt och att motgångar hör till.
Jag önskar alla Stockholm-resenärer lycka till! Själv tänker jag sitta i trädgården och äta kaka och dricka skumpa med studenten.
onsdag 29 maj 2013
lördag 25 maj 2013
torsdag 23 maj 2013
Löparknä
Mina aningar blev bekräftade i tisdags då ortopeden gav mig diagnosen M70 Runner's knee. Det var en äldre, väldigt sympatisk man som beklagade sorgen och visade sitt varmaste medlidande genom att dela sina egna erfarenheter av åkomman och berätta att det är oerhört svårt att bli av med det. Tack för uppmuntran. Jag blev skickad till fysioterapeuten för att få höra mer om samma sak.
Sedan söndagens chock har jag gråtit lite varje dag. Senast idag, faktiskt, före jag skulle träffa min klient. Jag har varit ledsen, sovit dåligt och mått fysiskt illa. Jag gick sönder. Något fattas mig.
Jag vet att jag tar det väldigt hårt. Det kunde ju ha varit värre! Och tänk på alla dem som inte ens kan gå eller på dem som törstar i Afrika. En bagatell, jämfört det. Löpning är ju inte allt. Nej, men en väldigt stor del av mig.
Det jag är ledsen för är så klart det att jag inte fick springa loppet till slut. Det var ju det här jag hade tränat för och sett framemot, och vårens höjdpunkt kulminerade i platt fall. Därför har jag gråtit. Nu är det mera framtiden jag sörjer över. Den här sommaren skulle ju bli en superspringsommar! Nu vet jag inte vad det blir. Missmod är väl känslan just nu.
Jag kunde välja att hantera det skedda genom att antingen tröstäta eller matstrejka. Eftersom choklad är så mycket godare än spenat, valde jag det första alternativet. Om inte annat kan vi snart anmäla oss till Rakas, sinusta on tullut pullukka och vinna 10 000 euro. Det skulle sitta fint.
Självironi är min defnsmekanism.
Nåja, nu skall jag ta mig i kragen och sluta lipa. Det hjälper inte. Det som däremot hjälper är att se framåt. Och att ta det lugnt.
Idag besökte jag fysioterapeuten vars första kommentar var att han inte kan begripa varför folk skall springa maraton. Vad svarar man på det? Sedan frågade han om jag vill fortsätta med min vansinniga hobby. Ja, sade jag. Det var första steget i rätt riktning. Jag fick ett program med rörelser som stärker rumpa och lår och order om att äta tillräckligt med protein för att inte musklerna genast ska försvinna i samband med löpningen. Sedan fick jag en ny tid för springanalys och eventuellt kommer jag att få svindyra inlägg till skorna också. Vad gör man inte för att kunna fortsätta vara lite galen?
Efter jobbet besökte jag gymmet och tränade för första gången på tre dagar. Jag kunde inte göra särskilt mycket annat än mag-rygg-arm- och rumpträning som inte belastade knäet, men det var skönt att få svettas lite annat än av ångest framkallad kallsvett. Jag var lite gladare efteråt. Någon späd löparkropp kommer jag inte att ha när jag har byggt upp tillräckligt med benstyrka.
Knäet är fortfarande ömt och blir styvt under dagens lopp. Jag är på Voltarenkur och hoppas att svullnaden skulle börja gå ner så småningom. Tålamod är inte min starkaste sida, hoppas jag inte gör misstaget att börja träna för tidgt. Nu låter jag mig i stället inspireras och motiveras av mammaspring, Springjonas och andra som har överlevt löparknäet.
Alla tips och råd tas varmt emot. Min första undran är hur jag kan upprätthålla grundkonditionen utan att belasta knäet? Rullskridskor? Cykling? Promenad?
Visst ser jag framåt lite grann. I smyg hoppas jag och drömmer jag om Paavo Nurmi-halvan och HCM. Det är antagligen utopier, men drömmar ändå. Och om jag inte skulle komma att klara av hela maror i framtiden så tänker jag bli en attans snabb halvmaratonlöpare och klara milen under 40 i stället. Det, ni!
Tack Nina för din uppmuntrande kommentar. "Olet JUOKSIJA ja MARATOONARI, eikä kukaan eikä mikään voi ottaa niitä sinulta pois."
Nu är det dags att rulla lite på rullen och ta på mig denna attityd:
Take no shit!
Sedan söndagens chock har jag gråtit lite varje dag. Senast idag, faktiskt, före jag skulle träffa min klient. Jag har varit ledsen, sovit dåligt och mått fysiskt illa. Jag gick sönder. Något fattas mig.
Jag vet att jag tar det väldigt hårt. Det kunde ju ha varit värre! Och tänk på alla dem som inte ens kan gå eller på dem som törstar i Afrika. En bagatell, jämfört det. Löpning är ju inte allt. Nej, men en väldigt stor del av mig.
Det jag är ledsen för är så klart det att jag inte fick springa loppet till slut. Det var ju det här jag hade tränat för och sett framemot, och vårens höjdpunkt kulminerade i platt fall. Därför har jag gråtit. Nu är det mera framtiden jag sörjer över. Den här sommaren skulle ju bli en superspringsommar! Nu vet jag inte vad det blir. Missmod är väl känslan just nu.
Jag kunde välja att hantera det skedda genom att antingen tröstäta eller matstrejka. Eftersom choklad är så mycket godare än spenat, valde jag det första alternativet. Om inte annat kan vi snart anmäla oss till Rakas, sinusta on tullut pullukka och vinna 10 000 euro. Det skulle sitta fint.
Självironi är min defnsmekanism.
Nåja, nu skall jag ta mig i kragen och sluta lipa. Det hjälper inte. Det som däremot hjälper är att se framåt. Och att ta det lugnt.
Idag besökte jag fysioterapeuten vars första kommentar var att han inte kan begripa varför folk skall springa maraton. Vad svarar man på det? Sedan frågade han om jag vill fortsätta med min vansinniga hobby. Ja, sade jag. Det var första steget i rätt riktning. Jag fick ett program med rörelser som stärker rumpa och lår och order om att äta tillräckligt med protein för att inte musklerna genast ska försvinna i samband med löpningen. Sedan fick jag en ny tid för springanalys och eventuellt kommer jag att få svindyra inlägg till skorna också. Vad gör man inte för att kunna fortsätta vara lite galen?
Efter jobbet besökte jag gymmet och tränade för första gången på tre dagar. Jag kunde inte göra särskilt mycket annat än mag-rygg-arm- och rumpträning som inte belastade knäet, men det var skönt att få svettas lite annat än av ångest framkallad kallsvett. Jag var lite gladare efteråt. Någon späd löparkropp kommer jag inte att ha när jag har byggt upp tillräckligt med benstyrka.
Knäet är fortfarande ömt och blir styvt under dagens lopp. Jag är på Voltarenkur och hoppas att svullnaden skulle börja gå ner så småningom. Tålamod är inte min starkaste sida, hoppas jag inte gör misstaget att börja träna för tidgt. Nu låter jag mig i stället inspireras och motiveras av mammaspring, Springjonas och andra som har överlevt löparknäet.
Alla tips och råd tas varmt emot. Min första undran är hur jag kan upprätthålla grundkonditionen utan att belasta knäet? Rullskridskor? Cykling? Promenad?
Visst ser jag framåt lite grann. I smyg hoppas jag och drömmer jag om Paavo Nurmi-halvan och HCM. Det är antagligen utopier, men drömmar ändå. Och om jag inte skulle komma att klara av hela maror i framtiden så tänker jag bli en attans snabb halvmaratonlöpare och klara milen under 40 i stället. Det, ni!
Tack Nina för din uppmuntrande kommentar. "Olet JUOKSIJA ja MARATOONARI, eikä kukaan eikä mikään voi ottaa niitä sinulta pois."
Nu är det dags att rulla lite på rullen och ta på mig denna attityd:
Take no shit!
måndag 20 maj 2013
Riga
Resan då? Jag känner att jag har en viss skyldighet att berätta om Rigaresan, även om den inte riktigt blev den där drömresan jag hade målat upp för mig. Dels för att jag gärna vill berätta om och rekommendera Riga som resmål, dels för att jag vill göra smygreklam för researrangören som vi anlitade.
När jag i vintras googlade "maratonmatkat" hittade jag Vetikko Travel. Det är en liten privat firma som ordnar maratonresor och mycket annat också. Det som lockade var att jag fick en personlig kontakt med arrangören (Paula Vetikko) och så råkade de erbjuda en lämplig resa också.
Vi fick resan serverad på fat. Paula fixade allt från flyg, hotell och transport till nummerlapp och guidad rundtur i stan. Om jag någonsin kan springa igen anlitar jag gärna samma firma.
Vi åkte på fredagen och det enda som gjorde mig orolig var propellerplanet som förde ett fruktansvärt oväsen hela timmen till Riga. Hotellet var snyggt och personalen vänlig och efter en natt i ett smällhett rum gick det bra att byta till ett rum där luftkonditioneringen fungerade. För maratonlöparnas skull öppnade de för frukost redan klockan sex på söndagen.
Riga är en alldeles otroligt fin stad och vi hade tur med vädret. Sol och sommarvärme och hela staden blomstrade. På lördag förmiddag fick vi en guidad tur runt stan och vi tittade på otroliga jugendbyggnader och bekantade oss med gamla stan. Staden gav ett rent och snyggt intryck och under helgen var det lugnt och tyst i och med att de flesta lär åka ut till sina sommarställen över veckoslutet.
Lördagen var skön. Jag tankade vätska och ordentligt med mat, så energi var det ingen brist på inför loppet.
Loppet då? Det var ju en flopp, kan man minst sagt säga. Helst vill jag bara glömma det. Men jag måste ändå berätta om det, kanske mest för min egen skull.
Att starten var redan 8.30 var inget större problem. Jag tankade med rostbröd och Elovena-snabbgröt (bra att ha med om man är osäker på vad hotellet har att erbjuda) och vi traskade iväg till start i god tid.
Jag var nervös, men på ett bra sätt. Det började så bra, så bra. Benen kändes utvilade, magen var det inget problem med och jag rullade på i bra tempo. Hett så sjutton, men vi fick vatten och energidryck lagom ofta för att klara. Jag tror kepsen räddade mig från värmeslag.
Fram till 21 km höll jag ett tempo på 4:40-4:50 ungefär. Så det gick undan. Vid 18 tog jag min gel och vid 19 kände jag av knäet. Där började de mest plågsamma 15 kilometrarna, både fysiskt och psykiskt.
Vid halvan klockande jag 1:41 och då började jag bli rädd. Jag var beredd att ge upp, men knäet svek inte helt och jag fortsatte så gott det gick. Farten sjönk till 5-tempo. Småningom blev benen tunga, det var ju inte en särskilt ergonomisk stil jag hade då jag stundvis haltade fram. Trettiokilometersmuren kom redan vid 25 och jag hade svårt att hålla tempot. När 3:30-hararna kom förbi började jag tappa hoppet. Vid 32-33 km var tempot nere i 5:30-5:45 och vid 34 gick jag första gången. Då såg jag också Jan komma emot, han hade väl börjat ana att allt inte stod rätt till. Jag gick, linkade, joggade, gick... Försökte. Jag övervägde så klart att gå resten och klara loppet med en skittid, värmeslag och ett totalförstört knä. Till slut gav jag upp. Gav upp. Stängde av miss Garmin vid tre timmar jämnt och med 35 kilometer bakom mig. Gick hem igen.
Först var jag arg. Sedan bara tom. Sedan ledsen, riktigt ledsen. Det är jag nog fortfarande, så där gråtmild med en konstig känsla i magen och bröstet.
Det var inte så det skulle sluta. Inte alls.
Det var inte bara knäet som gick sönder. Jag gick sönder lite grann jag också. Mitt jag tog stryk och det tar nog en tid för mig att läkas.
Jag går igenom gårdagen om och om igen. Tänker på vad jag kunde ha gjort, hur det borde ha gått. Varför gick det inte så? Borde jag ändå ha tagit mig ända fram? Varför avbröt jag? Herregud, jag gav ju upp! Skam, skuld, misslyckande. Jag kan inte möta min egen blick.
Idag lämnade jag Riga med en bitter eftersmak, med vemod och ledsamhet. Även om det för övrigt var en skön resa.
Det är ju nu jag borde sitta och granska Vetikko Travels hemsida och spontananmäla mig till nästa tävling. Nu är det så avlägset. När kan jag ens springa igen? Hela vinterns och vårens träning för detta? vad gör jag nu, med en kondis som är bättre än någonsin förr? Det harmar ju också att det var just det här loppet. Det var vårens höjdpunkt som jag hade sett framemot och som gav mig kraft att orka genom arbetsveckorna när de var som värst. Och det var höjdpunkten som skulle ge mig ork för resten av våren och inspiration inför nästa utmaning.
Det kunde ens ha varit något udda Nurmijärvimaraton, då hade det nog inte stört mig lika mycket.
Knäet då? Det gör ont ännu idag. Det styvnade till och nu är det en aning svullet. Och så hörs det ett märkligt gnisslande vid sidan av knäskålen när jag böjer det. I morgon går jag till ortopeden. Jag vet inte om jag skall hoppas på löparknä eller något annat. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och önska att jag fick vakna igår i Riga med friskt knä och springa maraton på 3:30. Så långt kommen i min bearbetning är jag.
För att undvika en deppig slutkläm kan jag sammanfatta mig så här:
Jag kan varmt rekommendera Riga som resmål för dig som funderar på vilken stad i Europa du skall tillbringa ett veckoslut i.
Jag kan varmt rekommendera maraton i Riga för dig som gillar att slita asfalt på lagomstora tävlingar. Det var välarrangerat på alla sätt.
Jag kan varmt rekommendera Vetikko Travel om du vill ha en arrangerad maratonresa. Kolla in hemsidan, de erbjuder en massa spännande resor!
Ni som laddar upp inför Stockholm, er önskar jag bättre löplycka!
När jag i vintras googlade "maratonmatkat" hittade jag Vetikko Travel. Det är en liten privat firma som ordnar maratonresor och mycket annat också. Det som lockade var att jag fick en personlig kontakt med arrangören (Paula Vetikko) och så råkade de erbjuda en lämplig resa också.
Vi fick resan serverad på fat. Paula fixade allt från flyg, hotell och transport till nummerlapp och guidad rundtur i stan. Om jag någonsin kan springa igen anlitar jag gärna samma firma.
Vi åkte på fredagen och det enda som gjorde mig orolig var propellerplanet som förde ett fruktansvärt oväsen hela timmen till Riga. Hotellet var snyggt och personalen vänlig och efter en natt i ett smällhett rum gick det bra att byta till ett rum där luftkonditioneringen fungerade. För maratonlöparnas skull öppnade de för frukost redan klockan sex på söndagen.
Riga är en alldeles otroligt fin stad och vi hade tur med vädret. Sol och sommarvärme och hela staden blomstrade. På lördag förmiddag fick vi en guidad tur runt stan och vi tittade på otroliga jugendbyggnader och bekantade oss med gamla stan. Staden gav ett rent och snyggt intryck och under helgen var det lugnt och tyst i och med att de flesta lär åka ut till sina sommarställen över veckoslutet.
Lördagen var skön. Jag tankade vätska och ordentligt med mat, så energi var det ingen brist på inför loppet.
Loppet då? Det var ju en flopp, kan man minst sagt säga. Helst vill jag bara glömma det. Men jag måste ändå berätta om det, kanske mest för min egen skull.
Att starten var redan 8.30 var inget större problem. Jag tankade med rostbröd och Elovena-snabbgröt (bra att ha med om man är osäker på vad hotellet har att erbjuda) och vi traskade iväg till start i god tid.
 |
| Innan start. |
 |
| So far so good. |
Vid halvan klockande jag 1:41 och då började jag bli rädd. Jag var beredd att ge upp, men knäet svek inte helt och jag fortsatte så gott det gick. Farten sjönk till 5-tempo. Småningom blev benen tunga, det var ju inte en särskilt ergonomisk stil jag hade då jag stundvis haltade fram. Trettiokilometersmuren kom redan vid 25 och jag hade svårt att hålla tempot. När 3:30-hararna kom förbi började jag tappa hoppet. Vid 32-33 km var tempot nere i 5:30-5:45 och vid 34 gick jag första gången. Då såg jag också Jan komma emot, han hade väl börjat ana att allt inte stod rätt till. Jag gick, linkade, joggade, gick... Försökte. Jag övervägde så klart att gå resten och klara loppet med en skittid, värmeslag och ett totalförstört knä. Till slut gav jag upp. Gav upp. Stängde av miss Garmin vid tre timmar jämnt och med 35 kilometer bakom mig. Gick hem igen.
 |
Det var inte så det skulle sluta. Inte alls.
Det var inte bara knäet som gick sönder. Jag gick sönder lite grann jag också. Mitt jag tog stryk och det tar nog en tid för mig att läkas.
Jag går igenom gårdagen om och om igen. Tänker på vad jag kunde ha gjort, hur det borde ha gått. Varför gick det inte så? Borde jag ändå ha tagit mig ända fram? Varför avbröt jag? Herregud, jag gav ju upp! Skam, skuld, misslyckande. Jag kan inte möta min egen blick.
Idag lämnade jag Riga med en bitter eftersmak, med vemod och ledsamhet. Även om det för övrigt var en skön resa.
Det är ju nu jag borde sitta och granska Vetikko Travels hemsida och spontananmäla mig till nästa tävling. Nu är det så avlägset. När kan jag ens springa igen? Hela vinterns och vårens träning för detta? vad gör jag nu, med en kondis som är bättre än någonsin förr? Det harmar ju också att det var just det här loppet. Det var vårens höjdpunkt som jag hade sett framemot och som gav mig kraft att orka genom arbetsveckorna när de var som värst. Och det var höjdpunkten som skulle ge mig ork för resten av våren och inspiration inför nästa utmaning.
Det kunde ens ha varit något udda Nurmijärvimaraton, då hade det nog inte stört mig lika mycket.
Knäet då? Det gör ont ännu idag. Det styvnade till och nu är det en aning svullet. Och så hörs det ett märkligt gnisslande vid sidan av knäskålen när jag böjer det. I morgon går jag till ortopeden. Jag vet inte om jag skall hoppas på löparknä eller något annat. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och önska att jag fick vakna igår i Riga med friskt knä och springa maraton på 3:30. Så långt kommen i min bearbetning är jag.
För att undvika en deppig slutkläm kan jag sammanfatta mig så här:
Jag kan varmt rekommendera Riga som resmål för dig som funderar på vilken stad i Europa du skall tillbringa ett veckoslut i.
Jag kan varmt rekommendera maraton i Riga för dig som gillar att slita asfalt på lagomstora tävlingar. Det var välarrangerat på alla sätt.
Jag kan varmt rekommendera Vetikko Travel om du vill ha en arrangerad maratonresa. Kolla in hemsidan, de erbjuder en massa spännande resor!
Ni som laddar upp inför Stockholm, er önskar jag bättre löplycka!
söndag 19 maj 2013
Never more?
Det gick inte alls som planerat. Jag såg aldrig mållinjen framifrån och jag stannade klockan efter tre timmar och fyra kilometer linkande.
Det började bra. Inga problem med magen, benen lätta och tempot under 5. Jag hade inte räknat med att det skulle vara knäet som skulle sätta stopp för mig.
Vid 18 km kände jag av löparknäet och det blev bara värre. Jag övervägde att sluta, men efter 23 började jag hoppas igen. Efter 32 måste jag stanna. Det smärtade ordentligt och med gråten i halsen linkjoggade jag och gick omvartannat.
Vid 34 fick jag ge mig. Visst hade jag kunnat promenera men det hade varit smärtsamt, förnedrande och antagligen en risk för det andra benet i och med det oergonomiska sättet att ta mig fram.
Skit också.
Nu kom nederlaget som förr eller senare måste komma.
Var det slut nu? Tänk om jag inte kan springa längre?
Var min begynnande amatörlöparkarriär över före den ens hade hunnit börja?
Jag hade precis hittat något jag tycker om, som blev en liten men viktig del av min identitet och som jag tyckte jag var lite bra på. Nu är jag tillbaka till att vara inget alls.
Jag kommer hem utan medalj, misslyckad och missmodig och med en ful solrand efter tanktoppen. En reseskildring och ett inlägg med mindre bitter ton lär komma under de närmaste dagarna. Det här är en hård bit att smälta.
Det började bra. Inga problem med magen, benen lätta och tempot under 5. Jag hade inte räknat med att det skulle vara knäet som skulle sätta stopp för mig.
Vid 18 km kände jag av löparknäet och det blev bara värre. Jag övervägde att sluta, men efter 23 började jag hoppas igen. Efter 32 måste jag stanna. Det smärtade ordentligt och med gråten i halsen linkjoggade jag och gick omvartannat.
Vid 34 fick jag ge mig. Visst hade jag kunnat promenera men det hade varit smärtsamt, förnedrande och antagligen en risk för det andra benet i och med det oergonomiska sättet att ta mig fram.
Skit också.
Nu kom nederlaget som förr eller senare måste komma.
Var det slut nu? Tänk om jag inte kan springa längre?
Var min begynnande amatörlöparkarriär över före den ens hade hunnit börja?
Jag hade precis hittat något jag tycker om, som blev en liten men viktig del av min identitet och som jag tyckte jag var lite bra på. Nu är jag tillbaka till att vara inget alls.
Jag kommer hem utan medalj, misslyckad och missmodig och med en ful solrand efter tanktoppen. En reseskildring och ett inlägg med mindre bitter ton lär komma under de närmaste dagarna. Det här är en hård bit att smälta.
fredag 17 maj 2013
Pick och pack
Jag HATAR att packa! Vi skall åka om en timme och det ser fortfarande ut så här.
Dessutom är vi rätt så usla på att packa. Vi gör det i sista minuten och kastar ner grejer tills det ser ut som om vi skulle åka på en tvåveckors semester. Hälften är (surprise, surprise) oanvänt när vi kommer hem.
Nåja, packa måste man väl om man ska på resa. Det viktigaste har jag så klart i handbagaget. Sommarkläderna fick jag plocka fram eftersom det utlovas över 20 grader i Riga. Jag ser verkligen framemot resan, inte bara på grund av den där lilla länken jag ämnar ta, utan också för att det här blir en minisemester för oss. Skönt! I morgon har vi hela dagen på oss att turista.
Annars börjar det nog kännas lite pirrigt. På ett bra sätt. Jag är laddad och ganska lugn. Nu kan jag inte påverka löpningen längre. Jag har gjort mitt. Jag har tränat flera månader och om allt går som planerat så klarar jag av att hålla 5-tempo. Och njuta. Skiter det sig så är jag sur som en strömming när jag kommer hem och tränar ännu hårdare fram till nästa lopp.
Nu MÅSTE jag verkligen packa.
Med lenkkarna i reppun, miss Garmin på armen och nyaste numret Juoksija som lektyr drar jag till Riga.
Nåja, packa måste man väl om man ska på resa. Det viktigaste har jag så klart i handbagaget. Sommarkläderna fick jag plocka fram eftersom det utlovas över 20 grader i Riga. Jag ser verkligen framemot resan, inte bara på grund av den där lilla länken jag ämnar ta, utan också för att det här blir en minisemester för oss. Skönt! I morgon har vi hela dagen på oss att turista.
Annars börjar det nog kännas lite pirrigt. På ett bra sätt. Jag är laddad och ganska lugn. Nu kan jag inte påverka löpningen längre. Jag har gjort mitt. Jag har tränat flera månader och om allt går som planerat så klarar jag av att hålla 5-tempo. Och njuta. Skiter det sig så är jag sur som en strömming när jag kommer hem och tränar ännu hårdare fram till nästa lopp.
Nu MÅSTE jag verkligen packa.
Med lenkkarna i reppun, miss Garmin på armen och nyaste numret Juoksija som lektyr drar jag till Riga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)