Jag har en tung träningsvecka (på min skala räknat) bakom mig och jag slog faktiskt rekord när det gäller antal sprungna kilometer. 79,6 blev det enligt Miss Garmin. Det blir väl 80+ om jag räknar ologgade joggvilor, men det som inte syns, finns inte.
Hur som helst så är jag både nöjd, förvånad och lite förskräckt. Det här är definitivt inte någon norm och jag siktar nog mera på 40-50 km fördelat på tre-fyra pass i veckan än så här mycket. Av många skäl.
Den ovanligt stora kilometerantalet orsakades närmast av ett jättelång- och ett långpass. De andra länkarna låg på vanliga 8-10 km.
Jag är nöjd md mitt jättelångpass eftersom jag märkte att jag klarar av det både fysiskt och psykiskt.
Mer nöjd är jag ändå med gårdagens långpass. Jag sprang två timmar prick med ett medeltempo på 5:30. Ibland över, ibland under. Det positiva med passet var a) att jag orkade, b) att jag inte gav upp när det började kännas trögt, c) att farten ökade något mot slutet och d) att pulsen hölls jämn och fin och inte över 150 slag/minut. Detta är något slags formbevis för mig.
Idag avslutade jag veckan med transportlöpning till gymmet och sedan lite styrketräning. Både ben och knän önskar vilodag i morgon och det ska de få.
Nu är det definitivt dags att planera träningen bättre. Detta har jag sagt sedan mars, men det har varit lite mañana-mentalitet över min planering. I slutet av maj skall jag (tro det eller ej) springa Naisten Kymppi och i juni blir det en halvmara. Inte för att jag har några ambitiösa tidsmål, men nog måste jag börja träna med eftertanke om det skall bli till något mer än plågsamma, sega och dyra länkar. Jag siktar på fyra löppass i veckan varav ett är SATS-passet, ett är ett långpass, ett någon form av intervaller och ett snabbare, kortare distanspass. Dags att ta fram penna och papper. Speciellt vilodagarna är viktiga att få inbokade. Konstigt nog.
Dags att stretcha och tjuvkika på årets Eurovisionsbidrag. Av de fösta låtarna att döma blir det en förskräcklig show.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar