Jag deltog för första gången och det var främst (eller endast) på grund av grupptrycket från kollegerna. Vi var en stor grupp som deltog och vi syntes bra i våra vita t-skjortor med Contextia-logo.
Naisten Kymppi är ett evenemang som på ett positivt sätt aktiverar kvinnor och då menar jag verkligen evenemang och inte tävling. Jag var tvungen att intala mig själv att det inte är så allvarligt (de tar ju inte ens tid!) men när det finns en START och ett MÅL så kopplar tävlingshjärnan automatiskt på. Jag startade i den "heta" gruppen med 2000 andra som tänkte klara tian på under en timme.
Evenemanget? Smockat med folk, men på något sätt gick allting smidigt ändå. Välorganiserat och tillräckligt med toaletter. Bra tillfälle att övervinna sig själv, att delta i som grupp och bara njuta och ha kul. Musikshow, uppvärmning och bra stämning. Det enda som störde mig var volymen under uppvärmningen och dunkadunkat som fick hjärtat att slå orytmiskt.
Förhållandena? Det var otroligt hett! Värmen bedrar- man känner sig inte särskilt hungrig men dricker desto mer, och av vatten får man inte särskilt mycket energi. Jag märkte redan vid uppvärmningen att benen kändes tomma, men då var det för sent att göra något åt saken. Värmen gjorde det hela en aning jobbigare. Hjärnan kokade under lippisen (kepsen) och jag är inte förvånad om någon fick värmeslag idag.
Jag slapp trängseln. Jag startade längst fram och det var fritt fram från början till slut. Däremot lär det ha varit trångt i de senare startgrupperna, så det är väl nackdelen med detta evenemang. På vissa ställen såg jag den där långa, rosa, långsamt slingrande ormen och jag kan tänka mig att många upplevde en viss frustration i massan.
Loppet då? Ja, det gick väl som väntat. Skulle jag ha sprungit i fjol hade dagens prestation varit ett flopplopp men med tanke på dagsformen så var det helt okej. Jag kom snabbt iväg eftersom jag stod i första raden och jag hade gott om utrymme hela vägen. Så gott att jag vid en korsning fick fråga publiken om vägen.
Det gick fort i början och jag fräste i väg i 4:30- tempo. Ganska genast kom den första backen och den som känner till Helsingfors kan förstå hur backig rutten var då jag säger att vi sprang förbi Simstadion, runt Tölöviken, runt Hagnäsviken och upp mot Böle längs järnvägen för att åter vara vid Djurgården och den där eländiga kullen. Detta drog ju förstås ner på tempot rejält.
Vid fem kilometer hade vi vår egen vätskestation och där stod chefen och delade ut vatten och hejade. Det hjälpte för stunden. Strax före 8 km var det segt och mentalt jobbigt och jag anade en känsla av illamående. Då hörde jag hejarop från andra sidan gatan och där bland en massa rosaklädda viftade kollegerna i vitt ivrig med händerna. Det fick mig att räta på hållningen och se lite mindre lidande ut och också det hjälpte för stunden.
Jag kom i mål på den inofficiella tiden 48:47.
Provianteringen då? Det var glest med folk när jag kom i mål så jag slapp köa efter maten. Vi fick en kasse med diverse reklamprylar, snacks, yoghurt, banan och en matig sallad. Rätt bra.
Satte mig ner i gräset och väntade på mina kolleger som en efter en passerade mållinjen.
Det var helt kul. Och en helt bra träning också. Tyvärr verkar 5-tempot vara svårt att hålla i ytterligare 11 km så jag får nog bara sänka ribban och se hur halvmaraton går om två veckor. Någon toppentid behöver jag inte ens drömma om, så jag kan ta det med ro.
Kanske deltar jag i evenemanget en gång till. Om grupptrycket är tillräckligt stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar