Insikter

Den senaste veckan har jag fått en massa aha-upplevelser som jag känner att jag måste skriva ner. Var ska jag börja?

Laktattestet har redan många uttryckt sin bestörtning över så det är väl lämpligt att börja där. FLÄSK! har åtminstone mammaspring, maratonmamman, Fua och Förvånad ropat ut och jag stämmer in i den kören. Fettprocenten var ju så klart det första jag kollade upp och jag fick ju hicka när jag fick konstatera den numera relativt normala procenten. 22% börjar vara mera kvinnligt än den tidigare har varit. Jag måste väl bara inse att förhöjda tal (inklusive vikten) är en normalisering och inte något jag borde vara rädd för. Nåja, det var inte fläsket jag skulle prata om, utan de svårtolkade testresultaten som gäller konditionen. Det enda jag kunde tolka lätt var den där siffran 5 som tydligen är högsta betyg. Resten var hebreiska. 

Den sista kilometern är väl den som intresserar mest. Maxpulsen som jag lyckades nå när jag tog i så hårt jag kunde var 185 slag/minut. Men tänk om jag var för lat och ändå kunde nå en ännu högre puls? Under den sträckan var VO2 54,5 (täh?) och laktatvärdet 7,5 mmol/l (öh?). 

Nåja. Det var väl ett bra resultat, men det skulle vara kul om någon kunde förklara vad det innebär i praktiken.

En annan sak som många har observerat när de analyserade sina resultat var att grundkondislänkarna borde springas mycket långsammare. I mina resultat står det att jag borde springa mina så kallade PK-lenkkin med en puls på 99-134 slag/minut i ett tempo på 5:55-7:55. Det var inte så illa som jag trodde. Jag springer ofta lite för hårt, pulsen kring 140 i ett tempo på kring 5:30, så lite borde jag sakta ner för att hållas inom gränserna. Då är jag visserligen i övre kanten, men när det börjar gå långsammare än 6 km/min så blir jag galen. Dessutom gillar inte mitt knä att jag lufsar fram.

Mina VK-lenkkin har jag sprungit helt enligt det som rekommenderas, pulsen 135-172 i 4:35-5:55 tempo. Det är precis det jag springer under mina maratonfart-länkar och under pyramidintervallen stiger pulsen till en 165-170. Det fina är att min tränare i Juoksukoulu lärde mig de här pulsområdena och jag har varit rätt så noggrann med dem. Kanske ett smart drag att definiera tempot enligt puls och inte enligt en viss hastighet. HA!

Allt över 172 slag/minut kan väl räknas som maxprestationer. 

Den andra aha-upplevelsen jag fick häromveckan gäller faktiskt dagens intervallpass. På programmet stod 6-10x30 sek, 90 sek vila. Okej, korta intervaller. Men varför så korta? Och varför så snabba? svaret fick jag (surprise, surprise) i den senaste Juoksija där Janne Holmén skrivit en artikel om just detta. "Behöver maratonlöpare snabbhet?" frågar han sig. 

Varför ska man springa korta intervaller så fort man förmår och sedan ha långa återhämtningsfaser stående eller gående? Vad hjälper det? Holmén konstaterar att maratonlöpare sällan behöver några maximala hastigheter under ett lopp, men att dessa träningar ändå gagnar dem bl.a. för att:

- Snabba ruscher motverkar styvhet. Dagen före ett kvalitetspass eller före ett lopp kan man "väcka" benen med korta intervaller. Detta öppnar musklerna och aktiverar nervsystemet så att stelheten inte kommer nästa dag. 

- Misslyckade och jobbiga spurter som känns tunga är ett tecken på trötthet och att musklerna helt enkelt är slut. Märker man detta borde man starkt fundera på att vila ordentligt. Dessa ruscher fungerar således som varningssignaler gällande överansträngning.

-  Snabba intervaller ser till att musklerna hålls "skarpa". Holmén rekommenderar att dra några sådana här pass under vintern till exempel på löpband, då det dåliga föret annars gör att muskulaturen blir "slappare" och mindre vaken.

- Intervallerna är en bra extrakrydda.

- Dessa pass är inte ansträngande eftersom kilometrarna inte blir så många. Därför lämpar de sig just för "benväckning" och uppladdning inför långpass.

Idag sprang jag 10x30 sekunder och joggade eller gick mellan intervallen. Det gick bättre idag än för ett par veckor sedan, då kunde jag konstatera att jag var trött. Kanske gör dagens korta benväckare att jag under morgondagens långpass skulle få springa med pigga ben. 

Efter dagens intervaller passade jag på att göra lite styrketräning hemma på den nyinförskaffade jumppamattan. Lite situps, lite rygg och till och med lite armpressar. Vilket ledde till insikt nummer tre: muskelkonditionen dalar när man slutar göra det regelbundet. Under vintern styrketränade jag en gång i veckan, men nu har jag inte gjort något alls under ett par månader. Helt otroligt hur svag jag har blivit! Jag skrattar högt åt mig själv om jag i morgon har ont i armarna efter mina 20 tjejarmpressar. 

Och till sist dagens visdomsord. 

En ask Läkerol om dagen

gör en karusell i magen.

Om du spottar rakt mot vinden

hamnar spottet då på kinden.