Springa för livet: Tårtfunderingar

I det senaste Juoksijanumret (som för övrigt innehåller massor med bra artiklar som jag säkert återkommer till) fanns en artikel som jag fastnade för. Helt enkelt för att jag kunde identifiera mig med personen i artikeln och för att jag reagerade med både glädje och vemod.

Artikeln handlar om hur idrotten kan vara både en välsignelse och en förbannelse, hur den både kan rädda och förstöra en människa. Hur den totalt kan ta kontrollen över en människa när det egentligen borde vara tvärtom. Eller vänta nu... idrotten? Inte är det ju den som är skurken i dramat. Idrotten är bara ett medel som skurken använder. Den där otäcka, oförklarliga, ovälkomna ätstörningen.

Jag tänker inte referera hela artikeln, den får ni läsa själva om det intresserar er. Jag vill bara ta upp några saker som jag kände otäckt väl igen. Kanske för att bearbeta det. Och dela med mig. Det är ändå något jag har lämnat bakom mig.

I artikeln berättas det om en flicka som sedan unga år har hållit på med idrott i olika former. Av en eller flera okända orsaker började idrotten och framför allt löpningen bli allt viktigare, på ett negativt sätt. Det blev något hon började kontrollera. Kontrollbehovet spred sig också till maten. Mera träning, mindre mat och till sist, utan att riktigt förstå hur det hade gått till, var hon inne i en ond cirkel. Då var det inte längre hon som hade kontrollen.

Trötthet, nedstämdhet, irritation, dumhet. Sämre självkänsla, självförakt. Ingen livslust. Alls.

Och framför allt ingen framgång när det kommer till idrottsprestationer.

Det kunde lika väl ha handlat om mig. Jag har visserligen inte legat för döden på en sluten avdelning, men inte var jag i särskilt gott skick under mina lättaste tyngsta år.

Av de två åren minns jag inte mycket. Jag bara levde mig igenom dem. Det hände mycket; jag studerade, skrev en gradu, blev färdig, fick jobb... Men jag levde inte inombords. Vissa dagar var jag bara så otroligt olycklig. Samtidigt som jag hade alla skäl att vara lycklig. Utifrån sett.

Och idrotten? Jag sprang. Hela tiden. Påstod att jag njöt. Måste springa. Maniskt. Slet ut mig. Tills jag var så slut att jag inte kunde springa till bussen utan att få mjölksyra och kramper i benen.

Hur blev det så? Jag har ingen aning. Bara spekulationer. I mitt fall handlade det inte om att vilja banta. Inte till en början i alla fall. Det kan bero på så mycket eller på ingenting. Kontroll. Perfektionism. Prestation. En längtan efter att få synas. Genom att försvinna. Hur som helst befann jag mig plötsligt i den där onda cirkeln ur vilken det är otroligt svårt att komma ut.

Hur kom jag ur den då? Inte på egen hand i alla fall. Jag fick hjälp i flera omgångar och på flera sätt. Av proffs, av vänner, av familjen, av den jag älskar, från ovan. Det var en process som tog tid. Som tar tid. Fortfarande.

Jag har tidigare konstaterat det och jag gör det igen: löpningen blev min räddning. Det är lite paradoxalt, eftersom det var löpningen som drog mig ner i helvetet. Nej, jag menar det var med hjälp av löpningen som ätstörningsmonstret drog mig ner i helvetet. Det var också med hjälp av löpningen som jag lyckades kravla mig upp igen.

Något eller någon fick mig att inse att jag måste ha ett vettigt förhållande till mat och träning för att kunna prestera och bli bättre. För att kunna nå mina drömmar. Min dröm var att springa maraton. Jag anmälde mig och jag började träna. Följde ett program. Åt enligt anvisningar. Nästan i alla fall.

Jag såg resultat. Jag orkade! Det motiverade mig och jag fortsatte. Jag sprang ut ur fångenskapen.

Tjejen i artikeln är frisk.

Är jag? Jag tror det. Åtminstone tyckte jag det när jag läste artikeln, tänkte tillbaka ett par år och funderade på var jag är nu. För ungefär ett år sedan började jag må bättre.

Fysiskt är jag i rätt så gott skick. Jag orkar gå uppför trapporna utan att sippa helt.

I helgen sprang jag två timmar i 4:50 tempo och det kändes bra. Det hade varken kropp eller knopp klarat av för ett par år sedan.

I helgen ställde jag till med tårtkalas och bakade sju sorters kakor och därmed slickade jag smet och satte i mig både kakor och skumppa flera dagar i streck. Blurk. Det hade definitivt inte min knopp klarat av då. Knappast kroppen heller.

Jag är rätt så glad just nu. Jag gråter inte utan orsak lika ofta som jag gjorde då.

Jag vill leva. Det kommer inte längre dagar då jag känner att jag inte vill det.

Jag kan njuta av småsaker. Då kunde jag inte ens njuta av stora saker.

Och jag kan till och med tycka om mig själv ibland.

Så ja. Jag är rätt så frisk. Visst kommer det dåliga dagar, visst kommer de där förbjudna tankarna och visst har jag fortfarande ett märkligt förhållande till mat, men det tar inte över hand. Sjukdomen kontrollerar inte mig längre. Den finns där, men jag kontrollerar den.

Det jag gärna vill förkunna är att en ätstörning är en sjukdom. Det är inte något man själv har förvållat. Det här var något jag kämpade mycket med, eftersom jag skyllde på mig själv. Jag tänkte att det var något jag i min dumhet hade ställt till med. Så var det inte. Jag blev sjuk. Punkt. Och jag blev frisk. Man kan bli frisk. Och man kan nå sina drömmar.

Man kan springa maraton.