Motigt

Den här veckan har varit tung. Inte alls som de senaste veckorna då benen har känts pigga trots hårda pass. Återhämtningen har inte fungerat och så gott som alla pass den här veckan har varit sega och jobbiga.
Måndagens långpass flöt på men benen kändes efter söndagens maratonfart-länk.
På tisdagen laddade jag upp inför laktattestet, men inte kände jag mig särskilt pigg när vi skulle testas. Kanske hade den täppta näsan en finger med i spelet.
Torsdagens länk floppade helt. Jag hade tänkt mig 120 minuter i maratonfart, men efter en halv timme konstaterade jag att jag inte skulle orka. Jag saktade farten och det blev långpass i lugnare tempo i stället.
På fredagen invigde vi fotbollssäsongen. Att springa efter en boll är lite annorlunda och det resulterade inte i utvilade ben, tvärtom. Liksom alltid efter att ha spelat fotboll efter en längre paus hade jag höftböjarna ömma som efter den första skidlänken.
På lördagen gav jag "120 minuter i maratonfart" en ny chans. Det var det värsta passet på länge. Ojämnt, jobbigt och benen protesterade efter fem kilometer. Envis som jag är och med den misslyckade torsdagslänken i minnet bet jag ihop och tvingade mig själv att springa. Till slut föll tempot till 5:15-5:25 och jag kunde inte få till någon fartökning på slutet. Motvinden de sista fem kilometrarna gjorde inte saken bättre och jag var gråtfärdig och fem före att lägga mig ner och grina. Kände mig riktigt dålig och den där gnistan av hopp om att "det kommer att gå" var som bortblåst. Det kommer aldrig att gå om det fortsätter så här. Visserligen blev medeltempot 4:55, men inte skall det ju kännas riktigt så här usligt inte.

Om två veckor måste jag vara mer utvilad än så här. Om fyra veckor absolut. Om benen knorrar efter fem kilometer kommer jag inte att klara av 42.

Återhämtningen då? Efter lördagens pass var inte heller återhämtningen optimal, milt sagt. Kastade i mig mellanmål, stack iväg till frissan, pustade ut medan hon lockade håret och pickade in spännen för att sedan skynda hem och dra på mig aftonklänningen. Sedan bar det av till Akademens jubileumskonsert i högklackat med redan lite krampande vader. Konserten, den njöt jag av. Och som avec fick jag delta i jubileumsbanketten efteråt, vilket visserligen innebar mat (efter sådär sju timmar utan något vettigt i magen) och desto mera att dricka.

Söndagen inleddes med sillis, så den där märkliga dieten och ganska lite sömn var ju en bra fortsättning så där återhämtningsmässigt.
Den här veckan har jag väl brutit mot alla (tränings)etikettens regler när det kommer till återhämtning; träna hårt när kroppen säger nej och dricka lite för mycket på fastande mage efter ett häftigt långpass. Skit samma. Jag njöt av festen och den skönt sjungande tenoren jag hade vid min sida.

Idag har jag vilat benen. Jag tror inte en länk, ens en liten lätt en, hade lyckats alls. Vi tog en promenad i solskenet i stället och efteråt satsade jag på att tänja och rulla på foamrollern i stället. Sillfrukosten var kanske en lite märklig start på dagen (nåja, mycket protein och goda fetter från fisken) så jag får satsa på ett alldeles vanligt kvällsmål i stället. För att återgå till det normala igen.

Nog tär det på självförtroendet när det inte går som det ska. Speciellt när vårens stora springfester närmar sig alltför fort. Det borde ju kännas bra nu och jag borde inte ha blyklumpar till ben varje gång jag skall springa. Kvaliteten lider och det enda jag gör är skrapar ihop kilometrar. Äh.
I morgon är det en ny dag och ny vecka. Hoppas rågbröd och ägg hjälper.