Halvmarathon

Idag gick Helsinki Spring Marathon av stapeln och jag sprang halva. Jag ogillar starkt lopp som börjar på eftermiddagen. Man får gå och vara nervös halva dagen och så måste man fundera mera på vad man äter. Föredrar definitivt tidiga starter, då har man dessutom hela dagen kvar efteråt.
Nåja. Jag var nervös av någon anledning men det gick över före starten när jag stötte på bekanta. Jag vågade försiktigt hoppas på att landa på en tid mellan 1:40-1:45h och i smyg drömde jag om sub 1:40.

Det var första gången det här loppet ordnades och vissa små förbättringar kunde de göra. Fler toaletter, till exempel. Annars påminde det lite om maran i Vanda, långa tomma etapper utan hejarop. Minimal traktering efteråt och ganska äckligt kokosvatten var vad man fick med sig. Men annars får det godkänt, med en snabb och platt rutt.

Jag ställde mig nästan längst fram vid starten och när startskottet gick pinnade jag iväg alldeles för fort. Den första kilometern gick i typ 4:20-fart och jag visste ju att det inte skulle hålla.
Det var ett jobbigt lopp från början till slut. Förutom den onödigt snabba starten fick jag håll ganska tidigt och benen kändes tunga redan halvvägs. Jag fick en mental dipp kring 12 kilometer och funderade på att ge upp. På något sätt lyckades jag hålla farten fram till en 16 km då jag sakta men säkert började tröttna. Vid 19 km var jag fullständigt slut med ömmande vader, tunga ben och ett otrevligt illamående och farten föll ohjälpligt till 5 min/km. Jag såg på klockan och visste att om jag pressar lite så kan jag klara det på under 1:40h. Det gick inte. De sista kilometrarna sprang jag dubbelvikt på grund av håll i sidan och jag såg att klockan tickade fortare än jag sprang. Kom i mål på 1:40:40. Missade med 40 sekunder. Det stör lite. Jag är jättenöjd med min tid men det stör att jag inte kunde pressa på slutet. Eller rättare sagt så stör det att jag sprang ett väldigt otaktiskt och inte särskilt snyggt lopp.
Nåja. Man lär sig.

Mest glad för att det är över!

Låter skorna vara ett par dagar och sedan är det dags att fundera på när jag ska springa nästa lopp.

Marathonträning

Idag traskade vår knappt 14 månader gamla son från Stockmann till Järnvägstorget. Inte många hundra meter men det var den absolut längsta sträckan någonsin i hans korta liv. Kanske kunde han vara med på Minimarathon i augusti. En kilometer ska han nog orka om vi börjar träna. Bara det inte finns bilar på vägen. Då avleds hans uppmärksamhet direkt.

På aftonpromenad.

Formtest

Om tre veckor är det dags för halvmaraton. Idag var det meningen att testa hur den tänkta tävlingsfarten känns.
Malms flygfält ligger väl till hands och två varv runt blir drygt 11 km. Om jag ska klara halvmaraton på 1:40 h borde jag ha ett tempo på 4:44 min/km. Det är ett ganska hårt mål och jag är glad om jag landar på något mellan 1:40-1:45.
Jag joggade iväg till flygfältet och startade klockan där. Jag valde att springa år "fel" håll för att få backarna på slutet i stället för direkt i början och jag tror det var ett smart drag. Jag började givetvis för fort och det kändes jobbigt direkt. Jag är inte alls bra på att hitta rätt tempo och sedan hålla det. Nåja. Jag drabbades ganska direkt av en mental svacka och tänkte att det får räcka med ett varv.  Jag våndades av beslutsångest medan jag sprang, det är inte likt mig att ändra på ett tänkt pass bara för att det känns jobbigt. När den första backen kom emot var jag väldigt säker på att det blir ett varv.
Sedan började jag kompromissa. Drygt fem kilometer kändes för lite. Det är ju meningen att jag ska orka 21 kilometer så nu måste jag ju klara lite längre än så här på träning. I början av varvet kommer en lång raka, så jag tänkte att jag åtminstone springer den och får ihop 8 km. När jag närmade mig 8 bestämde jag mig för att fortsätta ändå. 10 är ju jämnt och bra. Och vid 10 så var det ju bara lite uppför och en sväng tills också det andra varvet var genomfört. Jess! Ibland måste jag lura mig själv och jag är glad att jag genomförde det som planerat.

11,42 km på 53 minuter. I genomsnitt 4:39 min/km.
Den snabbaste kilometern gick på 4:33. Den långsammaste på 4:49. Det andra varvet gick snäppet långsammare än det första men det skiljde inte många sekunder, vilket var bra.

Jag var lerig upp till ryggen (sandvägarna i skogen var inte helt torra än) och så där skönt trött när jag joggade hemåt. Nu känner jag av något i nedre ryggen/ovanför skinkan men hoppas att det inte är något värre.

Det är ungefär så här fort jag borde springa. Om jag ska klara det lite utopistiska målet alltså. Vi får väl se hur det går. Idag hade jag inte orkat en tia till i samma fart.

Påsken

Påskäggs- och memmadieten balanserades med lite löpning under påsken. Jag tjuvstartade med ett långpass på onsdagen (22 km) följt av fartlek på fredag och tusingar på lördag. Det enda som kändes bra var långpasset, efter det har jag varit ganska seg. Tusingarna gick inte särskilt fort och jag antar att påskdieten inte är särskilt optimal. Tur att den är över nu.

Idag rullade vardagen igång igen med sedvanlig babyrytmik och länk hem efteråt. Underbart vårväder med sol och värme! Lager för lager närmar vi oss shortsväder. Jag tror jag slog PB i genomsnittsfart med vagn idag; 5:30 min/km.

Tror min springkompis sover bakom brillorna...

Knappt fyra veckor kvar till säsongstart. Måste kanske planera min träning lite grann.

Aktia Cup i motvind

Idag gick den sista Aktia Cup- deltävlingen av stapeln. Jag var lagomladdad men hoppades förstås på en bättre tid än senast. Gärna under 43 minuter. Det visade sig vara för ambitiöst.
Det började bra. Skönt och varmt, ingen vind (trodde jag). De första kilometrarna spann på i 4:10- tempo utan större problem. När det backiga momentet kom emot började jag tappa fart och när jag vände vid fem kilometer klockade jag 21:18. Sedan gick det uppför igen. Vanligtvis brukar jag få upp farten igen efter nerförsbacken men nu gick det inte. Jag fastnade i en fart på 4:35 så det var alldeles för långsamt. Dessutom gick det upp för mig att det visst blåste. Det hade bara varit medvind i början. Fem kilometer motvind gjorde ju sitt. Lallade i mål på 43:27 och var faktiskt lite besviken. Ingen höjdare till lopp. 25 sekunder långsammare än i december.
Nåja, alltid kan man inte vinna. Fast nog hade jag nästan hellre sprungit ett lugnt långpass och njutit av vädret än plågat mig själv i dryga 43 minuter. Borde träna mer äckelintervaller för att klara av att springa med riktigt utpumpade ben.

En månad till halvmaraton. Då ska jag gärna springa bättre än senast.

Inte så uselt

Jag springer mest med vagn. Ibland får jag chansen att springa ensam och då har jag alltid svårt att bestämma mig för vad jag ska utnyttja min frihet till. Långpass eller intervaller? Eller gym? Vagnlänkarna är de där jämntjocka rundorna, så fler sådana behövs inte. Hittills har jag prioriterat långpass, mera sällan intervaller. Idag var det åter en sådan dag att jag fick springa själv och mitt velande resulterade i ett sammelsurium i form av ett längre distanspass (eller kortare långpass, beror på hur man ser på saken) med inslag av backintervaller, fartuthållighet och snabba ruscher.

De första sju kilometrarna rymde uppvärmning och åtta backar med olika lutning och längd. Däremellan olika längd på återhämtande löpning.
Sedan följde tre kilometer löpning och allmänt yrande för att hitta rätt.
Därefter blev det fartuthållighet i form av 2x2 km (500m jogg emellan). "Rennon kovaa", avslappnat men fort, gick i ungefär 4:30- tempo. Jag var ganska överraskad att jag orkade så bra för vid det laget hade jag ju en tia bakom mig.

Lite spring på det och sedan 5x30 sekunders ruscher. Det var segt men det kändes bra att ännu få upp farten lite i stället för att segjogga hem.

Landade på 18,6 km. Det kändes inte så farligt.

Nu lite siffror. Dels för att jag är en siffernörd och dels för att intala mig själv om att jag inte är i så usel form som jag hade tänkt.

18,6 km gick på 1:38 h. Det betyder en snittfart på 5:16 min/km. Det är typ det snabbaste längre pass jag har sprungit på länge. Detta trots varierande fart och stundvis långsam jogg eller gåvila. Kanske borde man fartleka sig igenom lopp i stället?

Jag har blivit usel på att jogga. Det beror antagligen på vagnspringet. Om det inte är slask eller bucklig is så kan jag springa i hyfsat tempo med vagnen. Det betyder att jag när jag har noll kilo motstånd drar iväg utan att märka att jag har ett ganska högt tempo. Några lågpulslänkar har inte existerat i min träningsvärld på länge.

Hur som helst. Det är inte så uselt. Inte är jag i jättebra form men jag är ganska nöjd. Med tanke på maraton får jag nog för få kilometrar ihopskrapade under veckan, men med tanke på att jag bara springer en 40-50 km i veckan så ser det helt bra ut. För att vara jag just nu. Fördelen med att inte kunna träna varje dag är att benen är fräscha och att jag åtminstone inte blir övertränad.

Jag ska springa halvmaraton i april. Det ger mig sju veckor på mig att försöka få vettiga pass på min egentid. Visst var det här ett ganska bra träningspass men det var ju varken långpass, backträning eller intervaller. Tror jag satsar på fartuthållighet inför halvan. Sen får vi se.

En oinspirerande uppdatering

Hoppsan. Det blev visst lite uppehåll på bloggfronten. Jag skyller på för lite tid och inte särskilt mycket intressant att skriva om. Vinterträning är vinterträning och inte särskilt sprittande. Eftersom jag inte har något fastslaget mål är träningen dessutom ostrukturerad och inte särskilt kvalitativ. Under den senaste månaden har utevistelsen med sonen dessutom begränsats av arktisk kyla, snöstorm eller töväder med omöjligt vagnföre, så målet har egentligen varit att komma ut på länk ens ett par gånger i veckan.

Sedan senast har jag sprungit inomhusintervaller ytterligare två gånger med varierande framgång. Jag hann njuta av skidvädret hela två gånger och har besökt gymmet ungefär en gång i veckan och äntligen klarat sex armhävningar (då rekordet är sju innan jag blev gravid).
Idag slutade också min januariutmaning; utan sötsaker en månad. Jag föll för frestelsen en gång då jag blev bjuden på glass. Jag var svag och den sociala pressen var stor. Nu är det dags att hitta på nya regler för min godiskonsumtion för att inte falla in i samma gamla ovana igen. Jag inledde starkt med två chokladbitar till frukost.

Jag behöver ett mål. Och bloggen behöver ett ansiktslyft. Återkommer när jag har det på det klara med dessa två projekt.