Nybörjarkurs!

Vill du komma igång med löpning? I så fall har du en ypperlig chans nu i vår då Running Finland ordnar en nybörjarkurs! Målet är att du ska klara av att springa 30 minuter och vi går lagom långsamt framåt.

Kursbeskrivningen låter såhär:

Running Finland rf ordnar nybörjarkurs i löpning

Vill du komma igång med löpning? Då är det här kursen för dig. Kursen omfattar sex träningstillfällen tisdagar kl.18:30 - 20.00 med en första träff 14.4.2015. Startplats för samtliga träningspass är parkeringsplatsen utanför Café Carusel på Havsstranden 10, Helsingfors. Billig parkering finns för de bilburna och för de som föredrar kollektivtrafik så gäller spårvagn nummer 3 och 2 (riktning Brunnsparken) samt buss nummer 24.

Målsättningen för kursdeltagarna är att klara av 30min löpning/jogging. Under träningstillfällena går och joggar vi men pratar också en hel del om löpning, utrustning, styrka och rörlighet. Ingen tidigare erfarenhet krävs men kursdeltagarna bör vara villiga att träna också på egen hand. 

Kursavgiften är 10e för föreningens medlemmar och 40e för ickemedlemmar (medlemskap ingår). De tolv första får plats på kursen. 

Anmälningar tas emot på info@runningfinland.fi.

Fråga gärna om det är någonting du undrar över.

För träningen på kursen står:
Freja Järveläinen (27)- erfarenhet av flera maraton- och halvmaratonlopp. Har även dragit löpträningar i SATS Elixias regi.
Carin Göthelid (52) - mångsidig löpare med terränglöpning som specialintresse.
Sofia Fager (36) - Running Finland-grundare och tränare samt initiativtagare för föreningens allra första nybörjarkurs.
Alex Fager (39) - föreningens ordförande med ett specialintresse för milen och kortare sträckor.

För min del är jag i samma skede som nybörjarna i och med min lilla paus från löpningen. Hoppas jag vid kursens start har lov att börja småspringa.

Om inte just du är intresserad av kursen så har du kanske en kompis som är det, så tipsa! 

Tre veckor

Samtidigt som det känns som en evighet så har det ju faktiskt bara gått tre veckor sedan vi blev tre. Tänk att en trekilos klump kan ta all ens uppmärksamhet och energi och vända upp och ner på vardagen så fullständigt!

Jag är fast. När jag föreställde mig hur det skulle vara med en bebis i huset så tänkte jag att jag skulle få långtråkigt. Det är snarare så att dagarna bara går utan att jag knappt har hunnit göra något alls. Bra att jag hinner stiga upp ur soffan för att äta och gå och kissa.

Jag är någorlunda återställd nu.  Det är ännu en vecka kvar av förbudet att lyfta tunga saker, böja mig och använda mina magmuskler. Såret har nog läkt bra men det känns illa emellanåt. Jag har kunnat gå på korta, långsamma promenader och det är främst i syfte att få frisk luft. Någon träning har jag inte ens tänkt på. Jag har varken tid, energi eller krafter att göra det och dessutom lär jag nog få vänta tills efterkontollen innan jag ens kan tänka på annan träning än knipövningar.

Idag kom jag mig ändå ut i det vackra, varma vårvädret och fick en timmes lugn och skön vagnpromenad. Känner min nästan som ny.

Fokus för tillfället är att vara mamma. Löpare kanske jag kan börja beskriva mig som någon gång i sommar.  Det betyder att bloggen inte kommer att uppdateras särskilt aktivt, åtminstone inte så att jag skulle blogga om min egen träning. Kanske inlägg om löpning i allmänhet. Jag tror mig fortfarande vara expertamatör så kanske kan jag komma med något vettigt trots min paus från allt som heter träning. Annat som händer i mitt liv kan läsas om här.

Racerapport

Som ett maratonlopp? Det blev snarast ett 25-timmars ultra.

Dagarna före
Det blev en lång väntan. Det beräknade datumet kom och gick och jag hann bli smått frustrerad. Jag rörde på mig så gott det gick men till sist blev det bara korta, försiktiga och ganska smärtsamma promenader runt kvarteren. Jag hann börja tro att han hade bosatt sig för evigt där inne och började ställa mig in på att bli igångsatt två veckor senare.

Loppet
Natten till söndagen, åtta dagar efter beräknad dag, gick äntligen startskottet. Det började med sammandragningar mitt i natten och vi stod ut hemma tills morgonen. Sedan chansade vi på att åka till sjukhuset i hopp om att inte bli hemskickade igen. Vi fick stanna, inte på grund av täta sammandragningar utan för att det visade sig att hjärtljuden där inne tidvis sjönk lite för mycket. Vi blev inskrivna på avdelningen och när sprutan i baken inte längre lindrade smärtorna tillräckligt mycket bar det av till förlossningssalen för bättre grejer. Vid det här laget hade vi varit vakna sedan ett på natten och det betydde ungefär 12 timmar sömnlöshet efter två timmars nattssömn. Sammandragningarna var fortfarande ganska ineffektiva och jag fick något som skulle sätta fart på förloppet. Detta visade sig vara illa- pulsen sjönk hos den lille och en massa folk stormade in och skulle ha mig på alla fyra för att väcka killen. Detta var uppskärrande och skrämmande och det hände ofta. Både i samband med sammandragningarna, när jag försökte stiga upp eller när de provade diverse läkemedel. Det betydde att jag varken kunde sitta upp eller stå för att få hjälp av tyngdkraftslagen.
Epiduralbedövningen gav mig en chans att pusta ut och slumra till och snart hade det gått en 20 timmar. I något skede under eftermiddagen och kvällen började det talas om alternativa utvägar för det lille. Det var redan länge sedan vattnet hade gått och epiduralbedövningen kunde inte förnyas alltför många gånger. Eftersom värkarna inte kunde effektiveras varken medicinsk eller så att jag satt eller stod upp så gick det helt enkelt för långsamt. Vi var nära, 9 cm öppen, men det verkade helt enkelt som att det började stanna av. Slutspurten blev en annan än jag hade föreställt mig.

Målgången och resultatet
Jag fördes skrikande till operationssalen och avskärmades från bröstet neråt. Det tog ett tag innan bedövningen verkade och sedan var det bara att blunda och önska att det skulle gå bra. Jag var slutkörd och utmattad av den långa dagen och det kändes märkligt att inte ha någon kontroll över det som skulle avsluta det hela.
Det gick bra. Ingreppet tog 4 minuer och ut kom en skrikande, frisk liten pojke på 2965g och 49 cm klockan 02.33 på måndagsmorgonen.

Arrangörerna
Vi hade ett alldeles otroligt bra team med oss från minuten vi kom till sjukhuset tills vi äntligen fick komma hem. Både de som var med oss under förlossningen och de duktiga barnmorskorna och sköterskorna på avdelningen dagarna efter får 10 poäng och papegojmärke för sin insats.

Supportern
Att ha min bästa vän och mitt barns far bredvid mig var det värdefullaste jag kunde tänka mig. Han behövde inte göra annat än att finnas till och sitta bredvid mig när vår son föddes. Dessutom fick han erbjuda kroppsvärme och närhet åt lillen medan jag kvicknade till i ett annat rum.

Priset
Det blev den längsta dagen någonsin. En kamp som inte gick så som jag hade föreställt mig, som tog en oväntad vändning och som kändes oändligt lång. Men vilket pris vi fick! Den finaste, skruttigaste och gulligaste man kan tänka sig och som är värd precis all smärta och oro som vi gick igenom det dygnet.

Återhämtningen
Jag var mörbultad och omtumlad när jag äntligen kom upp till min son och hans far. Såret är snyggt men det tog ett par dagar innan jag kände att jag kunde handskas med min kropp. Jag har aldrig varit så handikappad, så hjälplös och så beroende av någon som nu.
Återhämtningen tar tid. Under en månad får jag låta bli att lyfta något tyngre än pojken och jag får inte böja mig eller göra häftiga rörelser. Jag äter smärtstillande men hoppas kunna minska så småningom. Någon träning och framför allt löpning kan jag glömma för åtminstone ett par månader framöver men det är nog det sista jag tänker på just nu. Men ja, det tar tid för ett sår att läka. Nu tränar jag mest på att vara mamma.
Idag fyller vår filur en vecka.

En annan variant av historien finns här.

Maratonförberedelser

Det har visst gått en månad sedan jag visade mig här. Det är kanske bra, jag har inte gjort särskilt mycket som är värt att berätta, åtminstone inte i träningsväg.
Jag har mått bra och även om krämporna har varit av varierande kaliber så har jag kunnat röra på mig så gott som varje dag. Jag har promenerat och styrketränat och på det sättet har jag fått åtminstone lite variation i min annars ganska hängiga vardag. Jag har inte så mycket att klaga på. Visst lider jag av något jag misstänker att är foglossning men eftersom det inte är farligt i sig så biter jag ihop och promenerar ändå. Annars skulle jag bli galen. På gymmet kan jag göra ganska mycket, visserligen med modifierade rörelser och lättare motstånd. På gymmet har jag också fått en hel del uppmuntrande kommentarer av gubbarna och tanterna som tränar där på vardagsförmiddagarna.

Ser man mig bakifrån kan man kanske bli lurad...

... men från alla andra vinklar är magen ganska uppenbar.

En månad av mammaledigheten har gått och jag börjar bli ganska rastlös och otålig. Visst är det fascinerande att känna hur krabaten sparkar och har sig i magen men jag väntar nog på att ha honom sprattlande i famnen i stället. Fem dagar kvar till beräknad födelse och jag är så förberedd som man kan vara. Det hela brukar förlikas med ett maratonlopp så jag förbereder mig därefter. Vilar, äter, sover, äter och satsar på mental träning. Väskan är packad med byteskläder och matsäcken räcker till både före loppet och efter. Jag är dock mer förberedd på ett ultralopp än en fyratimmars mara. Skillnaden är också att man oftast vet när loppet går av stapeln. Nu lär det komma som en överraskning och i princip när som helst inom de närmaste veckorna. Hur länge det dröjer innan han behagar komma ut återstår att se. Återkommer med racerapport när den dagen har varit.

2014

Det blev inget löparår att skryta med i år. Verkligen uselt med närmare eftertanke. Det är ingen vits att analysera det desto mer men jag kan ta det från början och summera året som gått. Det har trots allt varit händelserikt och bra på många andra sätt.

Året inleddes lika surt som det föregående hade slutat. Löparknät trilskades och totalt var jag drygt tre månader utan att kunna springa. Eftersom vintern var usel också i snöväg så fick jag skida i hall för att överhuvudtaget kunna röra på mig ordentligt. Svindyrt, men det fick lov att vara det.

Trots mina tvivel deltog jag i Urban Tribes och SATS utbildning till att bli löpcoach i syfte att dra löppass. Urban Tribes (fd. Running Sweden) och SATS började erbjuda löptimmar och nu fick jag chansen att prova på att coacha.
Det var ungefär då, i början av februari, som det vände. Under utbildningen sprang jag för första gången på över tre månader och märkte att jag klarade det! Det var astungt men alltid en början. Jag hade tid på mig till april då SATS-passen skulle börja så under vårvintern fick jag kämpa med att komma igång igen. Konditionen rasar ohjälpligt om man inte springer på så länge och jag fick förståelse för dem som tycker att löpning är förj*****t. Jag ökade mängd och längd sakta men säkert och förlitade mig på både kinesiotejp och IT Band Strap.

Det gick! Jag var på väg tillbaka och var i lagombra skick för att kunna börja dra löpträningar med SATS i april. Det var roligt! Jag drog ett intervallpass i veckan och upplevde hur skoj det är att uppmuntra, coacha, ge goda råd och dela erfarenheter med både nybörjare och längre sprungna.

Det gick så bra att jag anmälde mig till det nya loppet Helsinki Half Marathon. Före det deltog jag för första gången i Naisten Kymppi tillsammans med hurtiga arbetskolleger och klarade det hyfsat även om konditionen var vad den var och trots att det var ett fusklopp utan tidtagning och enligt miss Garmin några hundra meter för kort.

Någon vecka senare började jag ana bullar i ugnen och fick misstankarna bekräftade när ett blått plus uppenbarade sig på graviditetstestet. Det var ett efterlängtat besked som får alla lopp och dröm-PB:n att blekna. De var snälla på HHM och lät mig skjuta upp mitt deltagande till 2015 i stället. Jag ville inte riskera någonting och dessutom var jag lagom pigg och välmående under de första veckorna under graviditeten.

Sommaren kom och jag led av hettan. Det blev korta löppass ändå och jag strävade efter att springa på känsla så länge det kändes bra. Det kändes såpass bra ännu i augusti att jag deltog i Midnight Run. Kom i mål på en 53 minuter och var förvånad över att jag vågade pressa mig så hårt.
Jag lunkade på hela hösten och tempot föll i takt med att magen växte. Jag sprang fram till vecka 30 och sedan fick jag ge mig. Det blev stavpromenader och gym i stället och även under promenaderna har tempot och distansen minskat.

Plötsligt blev jag mammaledig och undrade vad tusan jag ska ha för mig en hel månad. Den månaden inleder 2015 och jag antar att jag nöter mer soffa än asfalt i januari.

Inför det nya året har jag inga andra förhoppningar än att lillen ska komma frisk till världen. Om jag återhämtar mig bra och om jag springer några lopp återstår att se.


Gott nytt år 2015!

Gårdagens vardagsmotion i ett strålande vackert Stockholm.

Orättvis klagan

Med sex veckor kvar till beräknad födelse börjar det onekligen vara besvärligt att röra sig. Igår klarade jag 10 minuters traskande innan det kändes som om någon karvade med en kniv i ljumskarna.  Jag fick återvända hem för att vila lite och gav mig sedan ut på ett nytt försök med en aning större framgång. Efteråt fick jag dock stå ut med en molande, irriterande värk.
Idag blev det lite skidåkning för första gången den här säsongen. En femma i maklig takt fick räcka som testrunda och det var verkligen otroligt skönt. Inte vågade jag ju ta i särskilt hårt men att komma ut var väl poängen med det hela. Det kändes ändå inte tillräckligt. Jag har svårt att komma ur den där prestationsinriktade tävlingsinstinkten och strunta i vad andra gör. Jag får bara stänga öronen när andra berättar om sin träning och låta bli att följa andras träningsbloggar ett tag framöver.

Den bitterhet och irritation jag kände är egentligen onödig och orättvis. Det är frustrerande att inte kunna röra mig som jag hade tänkt och veta att "alla andra" smälter julskinkan med långpass och skidturer. Samtidigt har jag inget att klaga på. Så mycket som jag har längtat efter en växande mage och så mycket som jag har avundats andra borde jag bara vara glad och tacksam över min situation. Det tar inte bort den ångest jag kan uppleva av att inte kunna träna och veta att andra gör det.

Nåja. Julen har varit skön och jag har för länge sedan förätit mig på pepparkakor men strunt i det. Eftersom jag inte har särskilt mycket att komma med i träningsväg längre så blir det mindre skrivet här. En klassist summering av året kommer väl men annars kommer det att vara rätt så dött här. Här hittar ni en annan sida av mig.

Ha en fortsatt skön jul!

Långledigt

Idag är det min första lediga dag för oviss tid framöver. Jag är visserligen på vintersemester så här kring jul men sedan glider jag in i officiell mammaledighet vid årsskiftet.
Jag hade föreställt mig att de här veckorna skulle bli sköna träningsdagar varvat med soffhäng och filmer. Det verkar bli betoning på det senare. Visst rör jag på mig men någon träning skulle jag inte kalla det. Jag har promenerat och besökt gymmet lagom många gånger i veckan men under de senaste dagarna har jag fått lida efteråt. Jag får ont i korsryggen och nedre magen, en sådan där molande, störande värk och mitt under promenaden kan det hugga till så att jag får stanna och låtsas stretcha ett slag. Någon menade att det kan vara foglossning (har ingen aning om hur det ska kännas) och tant Rådgivning sade att det antagligen är övningssammandragningar.  Otrevligt är det hur som helst och jag vet att motion inte gör saken bättre. Så jag får väl ta det som det kommer och ta det lugnt om det så krävs. Nu om någonsin kan jag göra det med gott samvete.

Jag har en delad bloggpersonlighet och eftersom mitt liv kretsar mindre kring löpning och mer kring allt annat så kommer det att vara ganska dött här men mer liv här.

Min första lediga dag har jag tillbringat på crosstrainer med Runner's World framför näsan och därefter i frissastolen. Kvällen avrundades med julkonsert och ja, det lackar mot jul.