Död

Neeeej! Hon är död! Miss Garmin visar bara en grå skärm och reagerar inte på någonting. NEEEJ! Vad gör jag nu?

Medan jag försökte flytta över data får klockan till datorn så gick hon och dog. Det var inte min mening! Hur skall jag nu kunna springa?

Förtvivlad och rådlös.

Inbakade intervaller och limpa under armen

Sportlovet, inhiberade fotbollsträningar och ovanliga kvällsprogram ställde till det för mitt autistiska jag, som kräver ordning och struktur. Träningsveckan fick modifieras lite grann. Idag stod det PK-lenkki 75 på programmet. OK, men jag hade fortfarande ett intervallpass osprunget och i morgon blir det inte tid för sådant. Så jag bestämde mig för att baka in intervallträningen i dagens långa lugna. Helt okej var det, värmde upp en kvart, sprang 10 x 1 minut med 30 sek joggvila och fortsatte sedan länken som vanligt. 

Rundan avslutade jag några hundra meter före hemdörren och steg in i vår härliga lilla ekologiska närbutik Liike 51. Om du någon gång har vägarna förbi Mosabacka så passa på att titta in! Det unga, söta och trevliga paret bakom disken säljer härligt bröd, en massa ekologiska produkter från grönsaker till mysli, choklad, öl och franska ostar. Kött i frysdisken och glass från någon finsk gård. Till min stora glädje fanns det några bröd kvar på hyllan ännu en halvtimme före stängningsdags. Joggade hem med limpan under armen.

Morgondagens fotbollsträning förvandlas till ett extra gymbesök. Det är inte så farligt, varför inte bygga muskler när jag ännu har chansen? Styrketräningen försvinner från programmet från och med början av mars. 

Att höra till

Igår tillbringade jag kvällen på Running Finland's årsmöte och det visade sig vara ett smart drag att delta. Jag har under den senaste tiden känt mig lite ensam i löpskorna och några gemensamma pass har bara inte blivit av. Av en eller fem orsaker. Hur som helst var det skönt att träffa en bunt likasinnade för att sitta ner och planera året. Föreningen känns som något som är värt att satsa på och vara med i, det fick jag bekräftat igår. Oj, så många bra planer och evenemang vi har att se framemot!

Viktigast för mig är att känna att jag hör hemma någonstans. Att jag hör till. Löpning är en ganska ensam gren och sällskapet, den sociala biten och gemenskapen med andra som delar samma intresse är oerhört viktigt åtminstone för mig. Visst blir det en del "social" aktivitet i och med bloggandet, men det är inte alls samma sak som att träffas och träna tillsammans med andra.

Jag vet inte vem som följer min blogg och om någon som inte är medlem i Running Finland råkar läsa det här, men om du läser och om du är intresserad av löpning och av att dela ditt intresse (oberoende om du är erfaren ultralöpare eller om du just har skaffat ett par lenkkare och funderar på att bli bekant med dem) så kom med!

Liksom allt annat socialt så når du oss bäst via fejsbuuk.

Grådaskigt

Mitt långpass kan jämföras med dagens väder. Grått, tungt, trist och trött. En sådan där dag man bara behöver få avklarad, i väntan på bättre.

Igår var det en helt annorlunda dag och löpningen var som när den är som bäst. Sedan följde dock en usel återhämtning i och med att dagens mat mest bestod av mellanmål, brunch-småplock, kalasmat, en massa kaffe och ännu mera mellanmål. Därefter följde en natt av orolig sömn, märkliga drömmar och en matpaus då jag vaknade och var hungrig. En usel natt, och jag blev glad när jag såg att klockan äntligen var halv åtta och det nästan var en rimlig tid att stiga upp en söndagsmorgon.

Länken var släpig och trist och jag är glad att det inte var något annat än en lugn grundkondislänk. Något hårdare hade jag inte orkat med. Skrapade ihop 18 grådaskiga kilometrar. Resten av denna gråa söndag får bestå av riktig mat, en tupplur och att få de sista bitarna i pusslet på plats.

I väntan på solsken. 

Tio-kilometer-i-maratonfart-haiku

Med lätta springsteg
flyger jag fram och jag gläds
av hela hjärtat

Rubbade cirklar och onda cirklar

Hittills har jag följt mitt träningsprogram så gott som till punkt och pricka (kastade redan i början om två dagar, men träningsmässigt har jag följt det) och det har funkat bra för mig. Jag har insett många saker gällande programmet och efter fyra fem likadana träningsveckor börjar kroppen få rutin. Det går bättre. Jag blir van. Småningom börjar distanserna öka och kraven på kroppen blir större. Bra med rutin, tycker jag.

Idag stod det "fotbollsträning" på programmet (en hobby som vi fick beakta när vi gjorde programmet), men så blev träningen plötsligt inhiberad. Mina cirklar rubbades och jag fick tänka om. Hur ersätta en intensiv futsal-träning? Det kunde ha varit en jumppatimme, men det gick inte riktigt någon lämplig idag. Så det blev löpning ändå. Något långpass orkade jag inte med, det gjorde jag igår, och det skulle ju ändå vara något kort och intensivt. Pyramider kanske? De dyker upp i programmet först i mars-april, men varför inte ha lite kul och plåga sig själv så där annars bara? Här hittar du en närmare beskrivning av pyramidlöpningen, men kortfattat är det fartuthållighet som tränas i intervallform. I minuter: 4+3+2+1+30 sek+30sek+1+2+3+4. Mellan varven 1 min joggvila. Blurk.

Det gick ju inte så bra som i höstas då det var högsäsong för pyramiderna. Väglaget är ju vad det är och några höga hastigheter når åtminstone inte jag. Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall, och sprang efter bästa förmåga. Det var snarast intervaller med "försök att springa fort" varvat med en minut "sluta försöka springa fort", men jag tror hastigheten inte förändrades särskilt mycket.

Där det inte var översvämning var det snömodd, och där det inte var snömodd var det en hård och glashal snöyta. Lycklig var jag över de tre minuterna jag kunde springa på bar mark. Oj, vad jag längtar efter våren och asfalt under fötterna!

Kanske räddade jag situationen och kom in i min trygga cirkel igen. Även om det inte var futsal så är benen precis lika tunga och trötta som de hade varit efter träningen, lagom inför morgondagens totalvila.

En annan rubbad cirkel: GPS:en svek mig och den första delen av passet tränande miss Garmin nog något helt annat än vad jag gjorde. Tempot var 16 min/km (då måste man ju typ krypa) och kilometrarna vet jag inte riktigt vad de var. Så något bra data får jag ju inte ut av fröken denna gång. Pulsen kunde jag ändå kolla och trots det tröga fartpasset fick jag nog upp pulsen till min fartuthållighetszon (155-175 slag/minut).

En icke-rubbad men kanske ond cirkel: tejpberoende. Ända sedan min gulliga fysioterapeut klistrade fast kinesiotejp för mitt löparknä har jag tyckt att det är ett måste. Jag har nu tejpat själv, och vare sig det hjälper eller inte så gör det att jag vågar lita på att det håller hela passet. 

Igår sprang jag utan tejp och jag anade nog en begynnande smärta i knäet. Idag tejpade jag och jag upplevde inte alls samma oros- och smärtkänsla som igår. 

Det här bevisade att jag inte klarar mig utan tejp. Eller? 

Håller jag på att utveckla ett tejpberoende? Inte för att det är så farligt, men inte är det ju riktigt så det skall vara. Eller?

Tur att det är fredag i morgon. Jag har nästan börjat gilla vilodagarna. Speciellt det faktum att jag ska vila och återhämta mig och att det är en viktig del av träningen och utvecklingen. Med gott samvete gör jag något helt annat och laddar upp inför veckoslutets hårda.

Koppla av

Jag är rätt så hurtig, ja, men jag är också rätt så bra på att koppla av. Ibland är jag rentav lat. När jag har tränat klart för dagen är jag nöjd med det och känner inte någon press att prestera något fysiskt. Något måste jag dock göra och då gäller det att hitta något som hjälper mig att slappna av och samtidigt få mig att känna att jag gör något vettigt. Från arbete och vardag kan jag koppla av genom träning, men hur kopplar jag av från träningen?

Min autistiska sida gör att jag kan fastna vid ett pussel och ha svårt att slita mig. Jag är helt försjunken i pusslet och mina egna tankar och glömmer tid och rum. Igår efter långpasset satt jag så gott som hela eftermiddagen och kvällen och lade de första bitarna på plats. Idag fick jag intervallerna gjorda och snart är det dags att låta kvällen gå intill de tusen bitarna.
Det är skönt. Det är inte alls något "nyttigt", men det är något som jag mår bra av att göra. Så kravlöst och så prestationsångestfritt som det bara kan vara. Man ska väl inte alltid måsta prestera?

Hur kopplar du av?

Dagens prestation: slaskintervaller. Resultat: blöta skor, usel fart och en igelkottliknande kurva i Garmin Connect.

Ha en fin vecka!