Kvinnor och idrott

I dagens Husis läste jag en artikel om hur vanliga men väl dolda ätstörningar är inom idrottsvärlden. Inläggets rubrik syftar på att majoriteten av dem som drabbas är kvinnor, men en växande och ännu bättre dold grupp är pojkarna eller männen som drabbas av ätstörningar. Av en eller annan sort. Jag betonar nu ändå kvinnan eftersom jag är kvinna och eftersom jag vet vad som händer med både kroppen och psyket när man drabbas.

Det är främst inom toppidrotten det här förekommer och speciellt i grenar där det är fördelaktigt att vara lätt (löpning, höjdhopp) eller där utseendet är viktigt (gymnastik, balett). Nu är det främst undervikt jag talar om, anorexi, men visst kan det ju förekomma andra former av ätstörningar också.
Det är ändå undervikten jag vill berätta om lite grann. Mest för att det är något jag har erfarenhet av.

Det börjar så oskyldigt, så oavsiktligt och så obemärkt. Träningen betonas allt mer, fokus på maten blir så stort att man plötsligt har gallrat bort alltför mycket och så är man inne i en ond spiral där ätstörningen tar över förnuftet och det är svårt att bryta det nya mönstret.

Bland vanliga motionärer är det ett ovanligare fenomen och om man har haft ett sunt förhållande till mat tror jag inte att man är i riskzonen om man plötsligt börjar träna. Löpträning är dock en rätt så förbrännande motionsform och när man tar det på allvar och satsar till exempel på ett maratonlopp, tränar flera gånger i veckan och tänker bli bättre så är det viktigt att stanna till och tänka efter ett tag.
Jag vill inte vara förmanande på något sätt. Inte tillrättavisa eller komma med sanningar. Jag vill bara berätta att det är värt att komma ihåg vissa saker.

Varningsklockorna borde ringa om
- du tränar intensivt nästan alla dagar i veckan och har svårt att hålla vilodagar
- träningen är ett måste
- du tänker "jag får äta det här om jag tränar" (tanken borde vara "jag äter för att orka träna!")
- tankarna kretsar kring mat och motion och du planerar dagen därefter
- du har svårt att kompromissa eller "slappa"
- du går ner i vikt och vikten inte verkar stanna
- du är underviktig
- du har låg fettprocent
- du fryser lätt, du är trött och kroppen inte verkar återhämta sig

Det är så mycket skada en sådan här sjukdom kan orsaka! Ja, det behöver inte ens gå så långt som till anorexi- bara väldigt hård träning tär på kroppen. Speciellt kvinnans kropp. Den hårda träningen och/eller undervikten utvecklar dig inte som idrottare utan bryter ner och påverkar bl.a. hormonerna, menscykeln och ger upphov till en massa saker som man senare kanske ångrar. Är du kanske en ung kvinna som önskar få barn någon gång i framtiden? Det du gör nu kan påverka de här planerna, även om det är länge tills det är aktuellt.
Jag vill bara att du skall vara uppmärksam. Därför berättar jag det här. För att jag vill att du kollar att du verkligen mår bra. Du vet inte vad du kan gå miste om i framtiden.

Anorexi och andra ätstörningar är ingens fel. De är sjukdomar och ingenting självförvållat, även om det är något som den drabbade gärna intalar sig själv att det är. Jag tror ändå att de går att förebygga. Det börjar från goda förebilder, bra tränare redan på juniornivå, gott självförtroende och personer i omgivningen som man känner sig bra och värdefull med.
Angående träning och mat kan man
- träna för att det är roligt
- våga ta det lugnt
- äta mångsidigt och tillräckligt
- lyssna på kroppen och se till att den verkligen mår bra.

Det går att bli frisk från ätstörningar men det tar tid. Går det för långt tar det ännu mera tid. Effekterna av sjukdomen är långvariga och spökar kvar även om du till pappers är frisk igen. Men det går. Börja innan det är för sent.



Nimimerkillä Kokemusta on