2013

Jag som sade att 2013 skulle bli ett bra löparår. Ack, så fel jag hade. "Upp som en sol och ner som en pannkaka" beskriver mitt år ganska bra. Två gånger om. 

För att illustera året har jag ritat en fin graf. Nedan följer en mer utförlig analys.

Det började bra. Jag var inspirerad och motiverad och hade en uppåtgående formkurva. Egentligen väntade jag bara på att det skulle säga stopp.
Jag tränade flitigt enligt träningsprogrammet hela vintern och våren med viss frustration på grund av is och halka och såg sakta men säkert resultat. Jag slog mina egna rekord på milen, även om det bara handlade om sekunder. Men ändå. Jag var nöjd. Fuskhalvmaran bekräftade formen och jag svävade på moln. Huvudmålet i maj närmade sig och jag visste att jag skulle spräcka 3:30. Galant.
Högmod går före fall.
Jag fick avbryta och det var surt som f**.
Början av sommaren gick åt till rehab, vattenlöpning och rullskridskoåkning. Sakta men säkert vågade jag börja springa igen och jag såg ljus i tunneln igen i juli efter en länk på 20 kilometer utan nämnvärd smärta.

Jag började smida planer för hösten i hopp om att ännu kunna springa ett lopp eller två. För att få revansch, som ni förstår. Den ena planen efter den andra gick i stöpet och jag fick skära ner på träningen markant. Inte på grund av något knä utan helt enkelt för att kroppen sade att jag inte var i skick. Det blev kvalitet framom kvantitet men jag lyckades hålla formen med tre löppass i veckan. Jag anmälde mig till halvmaran i Vanda, men eftersom alla andra sprang maraton på hösten ändrade jag sträckan i sista stund. Jag sprang halvt oförberedd dryga 42 kilometer i oktober. Och det gick. Drömtiden var jag långt ifrån vilket jag ju hade förstått, men jag förbättrade mitt PB med en minut och jag sken som solen för första gången på flera månader.
Tills jag plötsligt inte kunde springa längre. Det andra knäet gjorde ont och ortopeden dömde mig till löparknä en gång till. Och det verkar inte vilja ge med sig.
Jag är nu en löpare med två löparknän som inte löper.

Du behöver inte hålla med mig när jag säger att det var något av ett katastrofår. Det iroiniska är att jag bara har sprungit bättre tider i år. Jag har bara slagit rekord. Ändå har det varit ett år med sämsta möjliga tur.

Om jag hade haft en karriär så hade jag varit på bottnen av den nu. Eftersom jag inte är proffs och inte har en karriär så kan jag gott tala om att jag är motionär och låta bli att nämna löpning som en av mina grenar. För löpare har jag inte varit sedan medlet av oktober. På annandag jul tog jag en testrunda för att kunna utesluta ljus i tunneln. Jag är fortsättningsvis på ofrivillig säsongvila på obestämd tid framöver.

År 2014 må bli som det blir.

Gott nytt år!