Paavo Nurmi

1:45:49. Jag var två sekunder ifrån att sätta personsämsta. Paavo Nurmi-halvmarathon blev inget höjdarlopp för min del, tvärtom.
Det mesta gick fel. Jag var inte särskilt förberedd och en ordentlig snuva i början av veckan gjorde mig ganska matt och slö. Inte var jag helt snorfri igår heller. Jag hade känt mig ganska slö annars också, av någon anledning tenderar jag att bli det på landet.
Och så var det en het dag också. Elvatiden visade termometern på Paavo Nurmi-stadion +27 grader och något omkring det var det när vi sprang. Tryckande hett och jobbigt.

Trångt vid start. Även om man inte har startfållor kunde man ha skyltar med olika måltider så att folk kan ställa sig i vettig ordning enligt samvete. Nu snubblade man på fötter som inledde i långsammare takt.
Nåja. Iväg kom jag och starten gick alltför fort. De första 6 kilometrarna snittade jag typ 4:40 min/km. Vid det laget var jag ute vid hamnen någonstans och det var tråkigt och stekande hett. Runsala var inte alls vackra sandvägar i skogen, det var asfalt, bilväg och backar som aldrig ville ta slut. Här tröttnade jag och jag insåg att jag inte skulle klara av att hålla farten. På något sätt hölls farten under 5-tempo fram till 13 km. Sedan gav jag upp. Jag var alldeles för trött och hade inget att ge. Tänkte att jag joggar i mål. Resten av loppet sprang jag i 5-5:15-fart men tunga ben och ett ganska besviket sinne. Jag gjorde något jag aldrig har gjort under en halvmara- stannade vid vätskestationerna, gick och drack. I vanliga fall struntar jag i det, känner att jag inte behöver något på en såpass kort sträcka.
1:45-haren kom förbi ett par km före mål. Uppmuntrande.
Den sista kilometern var lång. Jag mådde illa av värmen och det var bara tungt. Promenerade över mållinjen. Antagligen räddade jag mig själv från värre vätskebrist genom att stanna och dricka. Ambulanserna hördes flera gånger och jag antar att många fick avbryta på grund av värmeslag. Jag mådde helt hyfsat faktiskt. Säkert för att jag inte sprang tillräckligt fort.

Nu är Paavo sedd, jag blev inte förälskad i det loppet. Ganska tråkigt bortsett från början i stan och slutet längs ån. Backigt och tungt Runsala och tråkigt hamnområde. Bra service dock, många vätskestationer ett plus i värmen. Men inget lopp jag gärna springer nästa år.

Idag blev jag lurad med på en återhämtande landelänk med lillebror som farthållare. Den långsammaste länken på länge. Visst kändes det i benen men kanske gör det bara gott.

Mycket bättre fiilis efter dagens
länk än efter gårdagens.

Visst kan jag skylla på sviterna av en förkylning, på den olidliga värmen, på de där arma backarna. Eller så kan jag bara konstatera att jag inte var i tävlingsform. Eller någon bra form över huvudtaget. Jag kanske bara tror för mycket om mig själv. Jag hade hoppats på ett bra lopp som träning inför HCM och gärna ett gott formbesked. Det blev nog ingetdera. Jag sprang lika sakta som för ett år sedan. Fem minuter långsammare än i april i år. Inga framsteg här inte.
Om knappa sex veckor borde jag avverka 42,2 km utan att varken dö eller skämmas. Vad har jag gett mig in på?

Med ett par veckor kvar

Dagens länk avverkades i ihållande och stundvis häftigt regn. Eftersom jag ska springa halvmaraton om två veckor fick det bli ett lagomlångt pass idag. 21 km varav 15km i trevligt tempo och 5 i något mellan hel- och halvmarafart. En kilometer nerjogg på det. Regnet störde inte så mycket och temperaturen var behaglig. Genomblöt var jag så klart men det kan man ju råka ut för under tävling också. Under den sista femman varierade farten mellan 4:40-4:55 min/km och det kändes inte alltför jobbigt.
De senaste veckorna har blivit lite halva i och med en tripp till Österbotten, men åtminstone kändes benen utvilade nu. Nästa vecka ska jag försöka få till ett snabbdistanspass men efter midsommar får jag lov att trappa ner lite grann. När jag anmälde mig till Paavo Nurmi-halvmaraton så tyckte jag att jag har hur mycket tid som helst kvar. Nu är det ju redan sommar och halvan närmar sig väldigt fort. Undrar hur snabbt HCM kommer och överraskar mig.

Jättelångt

Jag har länge funderat på huruvida jag skulle kunna tänka mig att springa ett marathonlopp igen. Inte för att jaga tider, det är inte aktuellt just nu, men för att göra det. För att kunna bestämma mig beslöt jag att springa ett ordentligt långpass. Med det menade jag 30 km. Så långt har jag inte sprungit på över två år och mina långpass har det senaste året varit sisådär 15-20 km. Min tanke var helt enkelt att se om kroppen alls håller en så lång sträcka.

Jag var lite nervös i morse. Jag gillar inte att bära med mig saker men idag packade jag Spibältet med busskort och ett par energigel med bäst före-datum 1/2015. För att slippa bära på vatten planerade jag rutten så att toaletter och drickmöjligheter kom emot på vägen.

Det var svalt och skönt i morse. Min planerade rutt bestod till större delen av sandvägar och de första sju kilometrarna gick längs en frodig Vanda å fram till Tomtbacka. Sedan bar det av in i skogen mot Svedängen. Den första tian gick på typ 56 minuter och det kändes lätt och benen var utvilade. Jag var nöjd med farten, jag tenderar att dra iväg alldeles för fort men nu lyckades jag hålla tempot så där trevligt skönt.
Efter den första etappen på 13 km stannade jag i Svedängsstugan för gel, vatten och kisspaus. Den första gelen (Maxim) var helt omöjlig att öppna med svettiga händer, så en sådan skulle jag inte ha med på ett lopp. Ett par minuter senare bar det av igen och jag kände mig uppfriskad av pausen.
Nu styrde jag stegen in i Centralparken i riktning mot Dal. Det är typ genom hela parken det. Jag berömde mig själv för att ha planerat rutten så smart att den gick genom en skog som skyddade mig från solen som nu sken från en klarblå himmel.
Det var svalt och härligt att springa genom skogen. Mitt mål var att inte hitta mig själv i Lillhoplax och det lyckades jag med. Jag försökte att inte tänka så mycket utan bara njuta av skogen, fågelkvitter och beundra de fina koloniträdgårdslotterna som folk stod och petade i.
När klockan började visa närmare 20 kilometer började jag känna mig ganska seg. Vid det här laget brukar jag oftast vara vid vår ytterdörr, nöjd över att länken är över. Nu hade jag en god bit kvar.
Det är just de här tio extra kilometrarna jag behöver för att klara en mara. Kroppen måste helt enkelt vänja sig med tiotusen extra stötar och steg för att inte gå helt sönder när det gäller. Jag är inte alls van vid att springa långt. Den andra tian gick dock någon minut snabbare än den första, bra så!

Vid en knapp halvmara hittade jag mig själv vid Dals ridarena och sökte mig mot Djurgården för att ta ett andra stopp. Gel och vatten på toaletten och sedan iväg igen.
(Också den här gelpåsen var slinkig men betydligt lättare att få upp. High5 hör till mina favoriter.)
Det korta stoppet var precis tillräckligt långt för att benen skulle hinna stelna. Det var segt att komma igång igen och den sista etappen hem kändes såklart jobbigast. Dels ett backigt Böle, dels många trafikljus och extra stopp. Dessutom var det bara asfalt nu. Trots det lyckades jag hålla tempot och min välplanerade runda gjorde att klockan pep för 30 kilometer ett par hundra meter hemifrån. Stoppade klockan och gick den sista biten. Den sista tian gick faktiskt fortast.

Ursäkta den tråkiga bilden. Gillar inte
att bära på saker så telefonen fick bli
hemma. Därav ingen selfie i Centralparken.

Puh!
Muren kom emot precis där jag är van vid att sluta springa. Jag märker att kroppen inte alls är van och jag blev verkligen riktigt trött. Jag tror ändå att jag med ett par långpass till (kanske inte fullt så här långa) och med några fler kilometer i veckan ganska snabbt kan vänja mig vid att springa lite längre.

Jag är väldigt sugen på att springa ett marathonlopp. Men om det börjar kännas jobbigt redan halvvägs så kommer det inte att vara särskilt njutningsfullt.
Det positiva var att jag klarade det. Inga känningar i knäna och benen bar ända fram. Knoppen orkade också, 30 km ensam är ganska segt.
Jag skulle kunna tänka mig att springa 42 km i Helsingfors i augusti. Men då blir det lite "på högt". Det är så pass snart att jag inte kan börja hårdträna nu genom att öka väldigt mycket på mina veckokilometrar. Det skulle bara ge mig löparknä lagom till start. Vad jag kan göra är att förlänga mina långpass en aning och kanske försöka få in några extra kilometer med vagnen också. Något program hinner jag knappast börja följa.
Å andra sidan- är det värt det? Det är ju ändå en ganska stor risk och det är inget vidare roligt att inte kunna röra sig på flera veckor efteråt.

Sover på saken. Just nu känns det som att marathon i 5.30-5:45-fart inte skulle vara så farligt. Får väl se hur stel jag är i morgon.

Sommarspring

Det blev sommar (ja, det behöver bara vara 15 plusgrader för att det ska räknas som finsk sommar och nu har mätaren visat närmare 20 grader de senaste dagarna). I morse var det rentav hett i solen när jag gav mig av. Sommar och värme stör inte precis min träning men en del saker förändras ändå.

Klädseln. Jag har hellre lite svalt än för varmt och jag lättar på klädmängden genast när det är möjligt. Shorts och ärmlöst gällde idag. Jag får värmeslag bara av att se löpare komma emot klädda i långbyxor och jacka alldeles knallröda i ansiktet. 10-gradersregeln är en bra tumregel. Klä dig som du skulle göra det vore tio grader varmare ute och du bara var på väg ut för att få frisk luft. Idag var det 15 grader när jag sprang iväg. Hur klär jag mig när det är 25? Jo, i shorts och linne (eller bikini, men det är inte så bekvämt att springa i). Keps och/eller solglasögon hör också till sommarutstyrseln.

Solkräm. Jag har lätt för att få röd näsa i solen så redan nu försöker jag minnas att kleta lite solkräm på mig. Och för att slippa den nördiga klockranden: håller miss Garmin i handen i stället för runt armen. Det lönar sig att smörja in sig en god stund före, annars har man svettblandatsolkrämsklet på kroppen.

Temperaturen. Om det mot förmodan skulle bli en lika varm sommar som för två år sedan så påverkar nog temperaturen på hur långa pass jag springer. För två år sedan var det trettio grader typ hela juli så det var bara att skippa långpassen och ta kortare rundor och intervaller i stället. Dessutom var jag en aning gravid då så det passade bra att ta det lugnt.
Den finska sommaren är kort och värmeböljor varar inte många dagar, så man förlorar inget på att slappa i värmen i stället för att riskera vätskebrist och annat i hettan. I värsta fall faller ett eller två planerade långpass bort. Voj, voj. Satsa på att bli lite snabbare då och spara jobbiga, långa träningar till en svalare dag.

Vätskeintag. Jag är dålig på att dricka så jag är tvungen att tänka extra noga på att dricka tillräckligt.

Insektintervaller. Nu har de där kräken vaknat till liv igen och sommarlöpning brukar innebära spontana spurter ifrån getingar, bromsar eller andra livsfarliga insekter.  Måttligt roligt.

Idag blev det 18 km lagomsvettig solskenslöpning. Inbillar mig att jag blev lite brun.

Halvmarathon

Idag gick Helsinki Spring Marathon av stapeln och jag sprang halva. Jag ogillar starkt lopp som börjar på eftermiddagen. Man får gå och vara nervös halva dagen och så måste man fundera mera på vad man äter. Föredrar definitivt tidiga starter, då har man dessutom hela dagen kvar efteråt.
Nåja. Jag var nervös av någon anledning men det gick över före starten när jag stötte på bekanta. Jag vågade försiktigt hoppas på att landa på en tid mellan 1:40-1:45h och i smyg drömde jag om sub 1:40.

Det var första gången det här loppet ordnades och vissa små förbättringar kunde de göra. Fler toaletter, till exempel. Annars påminde det lite om maran i Vanda, långa tomma etapper utan hejarop. Minimal traktering efteråt och ganska äckligt kokosvatten var vad man fick med sig. Men annars får det godkänt, med en snabb och platt rutt.

Jag ställde mig nästan längst fram vid starten och när startskottet gick pinnade jag iväg alldeles för fort. Den första kilometern gick i typ 4:20-fart och jag visste ju att det inte skulle hålla.
Det var ett jobbigt lopp från början till slut. Förutom den onödigt snabba starten fick jag håll ganska tidigt och benen kändes tunga redan halvvägs. Jag fick en mental dipp kring 12 kilometer och funderade på att ge upp. På något sätt lyckades jag hålla farten fram till en 16 km då jag sakta men säkert började tröttna. Vid 19 km var jag fullständigt slut med ömmande vader, tunga ben och ett otrevligt illamående och farten föll ohjälpligt till 5 min/km. Jag såg på klockan och visste att om jag pressar lite så kan jag klara det på under 1:40h. Det gick inte. De sista kilometrarna sprang jag dubbelvikt på grund av håll i sidan och jag såg att klockan tickade fortare än jag sprang. Kom i mål på 1:40:40. Missade med 40 sekunder. Det stör lite. Jag är jättenöjd med min tid men det stör att jag inte kunde pressa på slutet. Eller rättare sagt så stör det att jag sprang ett väldigt otaktiskt och inte särskilt snyggt lopp.
Nåja. Man lär sig.

Mest glad för att det är över!

Låter skorna vara ett par dagar och sedan är det dags att fundera på när jag ska springa nästa lopp.

Marathonträning

Idag traskade vår knappt 14 månader gamla son från Stockmann till Järnvägstorget. Inte många hundra meter men det var den absolut längsta sträckan någonsin i hans korta liv. Kanske kunde han vara med på Minimarathon i augusti. En kilometer ska han nog orka om vi börjar träna. Bara det inte finns bilar på vägen. Då avleds hans uppmärksamhet direkt.

På aftonpromenad.

Formtest

Om tre veckor är det dags för halvmaraton. Idag var det meningen att testa hur den tänkta tävlingsfarten känns.
Malms flygfält ligger väl till hands och två varv runt blir drygt 11 km. Om jag ska klara halvmaraton på 1:40 h borde jag ha ett tempo på 4:44 min/km. Det är ett ganska hårt mål och jag är glad om jag landar på något mellan 1:40-1:45.
Jag joggade iväg till flygfältet och startade klockan där. Jag valde att springa år "fel" håll för att få backarna på slutet i stället för direkt i början och jag tror det var ett smart drag. Jag började givetvis för fort och det kändes jobbigt direkt. Jag är inte alls bra på att hitta rätt tempo och sedan hålla det. Nåja. Jag drabbades ganska direkt av en mental svacka och tänkte att det får räcka med ett varv.  Jag våndades av beslutsångest medan jag sprang, det är inte likt mig att ändra på ett tänkt pass bara för att det känns jobbigt. När den första backen kom emot var jag väldigt säker på att det blir ett varv.
Sedan började jag kompromissa. Drygt fem kilometer kändes för lite. Det är ju meningen att jag ska orka 21 kilometer så nu måste jag ju klara lite längre än så här på träning. I början av varvet kommer en lång raka, så jag tänkte att jag åtminstone springer den och får ihop 8 km. När jag närmade mig 8 bestämde jag mig för att fortsätta ändå. 10 är ju jämnt och bra. Och vid 10 så var det ju bara lite uppför och en sväng tills också det andra varvet var genomfört. Jess! Ibland måste jag lura mig själv och jag är glad att jag genomförde det som planerat.

11,42 km på 53 minuter. I genomsnitt 4:39 min/km.
Den snabbaste kilometern gick på 4:33. Den långsammaste på 4:49. Det andra varvet gick snäppet långsammare än det första men det skiljde inte många sekunder, vilket var bra.

Jag var lerig upp till ryggen (sandvägarna i skogen var inte helt torra än) och så där skönt trött när jag joggade hemåt. Nu känner jag av något i nedre ryggen/ovanför skinkan men hoppas att det inte är något värre.

Det är ungefär så här fort jag borde springa. Om jag ska klara det lite utopistiska målet alltså. Vi får väl se hur det går. Idag hade jag inte orkat en tia till i samma fart.