Fartvecka

Om förra veckan var en långpassvecka så har den här veckan varit en fartvecka. Tre av fyra pass har på något sätt innehållit fartuthållighet eller snabbhetsträning.

På tisdagen sprang jag tusingar. Sex stycken, med ca 90 sekunders vila. Jobbigt, och jag hade håll i sidan i början, men det gick rätt så bra. Jag började tillräckligt lugnt så att den sista blev den snabbaste på 4:09. De övriga varierade mellan 4:15-4:30. Rätt hyfsat för att vara jag.

På torsdagen sprang jag 10x1 minut med en minuts gå/joggvila. Det ska gå så fort som möjligt och är således ett ganska mjölksyreframkallande pass. Kort och effektivt, dock.

Idag blev det fartuthållighet. Efter ett par kilometers uppvärmning sprang jag 5 km lite fortare än min fart kan tänkas vara på 10 km. I snitt gick det i 4:30 fart och med ganska trötta ben och stela höftböjare ger jag mig själv godkänt.

Borde kanske försöka få in både långpass, vanliga länkar och snabba pass under veckan, så att det inte blir så många kvalitetspass på varann. Det är lättare sagt än gjort- min träningsvecka brukar vara ganska spontan.

Träningsveckan avrundades med debut i babysim. Vi undvek både skrik och bajsolycka och var nöjda men trötta efteråt alla tre.

Nytt under fötterna

Får man inte ihop flera träningspass i veckan så får man väl se till att samla fler kilometrar på en gång. Veckans saldo på 53 km är mer än normalt och detta tack vare två långpass (20+18,5 km). Det märks att benen inte är vana vid långa prestationer.
Det hårdaste den här veckan var dock trapporna upp till Malmgårdstoppen. Även om det inte blev så många kilometrar så är trapporna en bendödare och de gav mig ömma framlår ännu idag.

Det var dags för skouppdatering och det blev mina trogna Kayanon årsmodell nyare. De är klumpiga och som nya känns de som klossar under fötterna, men de passar bra som långpass- och träningssko. Det är först när man tar på sig det nya paret när man märker hur slitna de gamla var.

Går era skor också sönder inifrån??

Jag är lite tveksam till färgen men det var nu vad som fanns då jag beställde över nätet. Främst för att komma lite billigare undan. Ganska patriotiska skor men de matchar illa med alla kläder jag äger.

Jag var lite avis på dem som sprang Midnightrun igår. Tröstar mig med att jag har Strandtian framför mig i september.

Äntligen...

...fick jag till ett ordentligt långpass. 20 kilometer på knappa två timmar. Det är längst sedan halvmaran i juni och det känns i benen. Långpass har inte blivit av och det märks att kroppen och framför allt benen är ovana. Måste försöka få in några till sådana här för att inte behöva lida under nästa lopp. Det är lättare sagt än gjort.

Superfood

Somliga kör med chiapudding med frön från Mexiko, Acaibär från regnskogarna, Maca-smoothies med fläktar från Anderna eller gröna drycker för den känsliga magens skull.

Jag går på 100% rågbröd som är 100% finskt. På det ost och skinka och ägg från finska mejerier respektiver slakterier och hönsgårdar. Min mage mår riktigt bra. På det en kopp mörkrost, vilken är den mest långväga gästen på bordet. Havregrynsgröt med blåbär är ett extra inslag i min superfood.

Tillbaka

Det blev lite dött här ett tag. Nu är vi storstadsbor igen efter en lång sommar på landet och vardagen har börjat rulla igen. För min del betyder det att jag fortsätter att vara hemma med Filip som nu har blivit sex hela månader. Under de veckor vi semestrade lärde han sig att ta sig framåt och vända sig obehindrat från rygg till mage. Han är så gott som omöjlig att klä på då han maskar sig på skötbordet och han har börjat äta små portioner riktig mat. Vardagen är således ändå lite annorlunda än den var före sommarlovet.

Löpningen då? Nåja. Jag sket i pulsbandet och lågpulsträningen efter några tappra försök. Så nu har jag tränat när det har funnits tid och sprungit på känsla. Transportlöpning är fenomenalt då det sparar tid och så är det mycket roligare än att springa de vanliga rundorna. Nu är det ju inte transportlöpning till jobb utan oftast springer jag hem från olika ställen vi besöker medan herrarna tar bilen.

Jag är inte anmäld till något lopp ännu. Jag ska kolla utbudet och så bestämmer jag mig i sista stund, utan desto mer krav på träning eller prestation. Jag ställer gärna upp i något lopp bara av princip.

Igår besökte jag gymmet för första gången sedan januari. Jag kan väl bara konstatera att jag var betydligt starkare som höggravid och så här dagen efter känner jag av varenda muskel i kroppen. Det får bli ändring på det nu. Styrketräning en gång i veckan måste bli av. Får se om jag alls kan springa idag.

Om någon kan tipsa om bra vagnar att springa med så gör det!

Over and out.

Pulsbandsdomen

Ända sedan förra hösten då min mage gjorde att pulsbandet kom i konstig vinkel och gav mig skavsår har jag låtit bli att följa med pulsen under löprundorna. Nu satte jag på pulsbandet och kunde till min fasa konstatera att min kondis är sämre än jag hade hoppats. Jag som redan såg ljus i tunneln efter HHM...
Under en vanlig länk verkar pulsen lätt stiga till 150 slag/minut och det är inte så konstigt att jag flämtar i backarna. Jag reagerade speciellt förra veckan när jag sprang intervaller i maklig takt men med hjärtat bultande i halsgropen så därför beslöt jag mig för att kolla upp saken.
Jag dömde mig själv till tre veckors lågpulsträning. För mig betyder det att pulsen hålls under 130 slag/minut. Jag har nu sprungit tre gånger och det är frustrerade, segt och jobbigt. Jag kan inte springa i uppförsbackar och på platt mark får jag hålla ett tempo som jag senast höll i typ gravidvecka 30. Det enda positiva är att pulsen sjunker relativt snabbt när jag väl börjar gå eller när det kommer en nerförsbacke.

Suck. Jag har rekommenderat alla att hålla pulsen låg för att bygga en stadig grund. Jag har glömt att löpa som jag lär. Får se vad ett par veckors plåga kan åstadkomma.

Sommarspring

Mina planer för hur jag ska komma i form igen och bli snabbare var lite för ambitiösa och planerna sket sig ganska direkt. Fyra pass i veckan är ganska lite och faktum är att man inte orkar med fyra kvalitetspass i veckan.
Att det är sommar och vi är på landet gör inte saken bättre. För de flesta är semestern den bästa tiden för träning för då har man tid, men jag drabbas av lättja, allmän pösighet och känslan av att inte vilja belasta någon med barnvaktsuppdrag alltför ofta eller länge.
Jag kan skylla på många saker. Det är tråkigt att springa fram och tillbaka längs landsvägen så jag kan inte motivera mig själv med trevliga rundor. Idag fick jag in lite transportlöpning och det är mycket trevligare att springa från punkt A till punkt B än samma gamla rundor.
Det är väldigt kuperat här och jag hittar inte lika bra intervallrundor som hemma. Jag stör mig främst på att vilan alltid blir i uppförsbacke och att intervallerna inte är jämförbara i tid för backarnas skull. Det innebär halvhjärtade intervallpass.
Tidigare i veckan sprang jag sex tusingar. Jag hittade en lämplig asfalterad kilometer som dock innehöll tre långa, flacka backar. Det gjorde det ganska segt och långsamt. Jag sprang kilometrarna på 4:18-4:45, så ganska stor variation. Den snabbaste var den första och den långsammaste den sista, så det var inte någon modellprestation precis.
Jag har försökt komma iväg på länk på förmiddagarna då jag är piggast och har en bra frukost i magen. Ibland blir det på kvällen i stället och då är jag slöare än en sengångare. Regniga innesittardagar gör inte saken bättre. Inte är sol och hetta heller bra, men det har vi inte behövt stå ut med den här sommaren.
Sommarträning är helt enkelt bara misslyckat för min del. Jag har fått revidera min plan och har som mål att bara upprätthålla någotslags kondition. Veckodistansen ligger på 40 kilometer så det är inget att skryta med. Bättre än ingenting men långt ifrån vad jag önskar. Jag får sänka ribban och tänka om. Inga PB:n att sikta på i höst, som det nu ser ut.

Det ironiska är att det som begränsar min träning är det som jag aldrig i livet skulle byta ut.