söndag 28 september 2014

Springstatus: instabilt

Löpningen börjar kännas mer och mer osäker för varje dag. Kanske hade jag en dålig dag igår men det kändes faktiskt mindre bra. Jag gav mig ut på en längre runda och körde 13+2-taktiken. Det funkade de första 45 minuterna. Den fjärde kvarten var mindre kul. Det knep till i magen och kändes allmänt otrevligt och det blev mer betoning på gåvila än jogg. Efter ett tag gjorde jag ett nytt försök och bytte taktik till 4+1. Det funkade inte och den sista biten sprang jag så länge det kändes okej och gick när det inte gjorde det. Jag förbannade mitt val av rutt som saknade möjlighet att avbryta och ta en genväg hem. Det gör jag i fortsättningen. Landade på dryga 15 kilometer på närmare 2 timmar så det tog ju sin lilla tid. Frisk luft i skönt höstväder fick jag i alla fall.

Hoppas det bara var en dålig springdag med vanligt magont. Jag ger löpningen en chans till nästa vecka som test men jag är nog redo att ge upp helt om det känns så.  Viktigare än löpningen är den lille som sparkar i magen.

Tips på alternativa träningsfomer mottages med tacksamhet!

4 kommentarer:

  1. Ju större du blir desto bättre känns det med långa promenader i någorlunda rask fart. Med tanke på omständigheterna är det ju inte så dålig motion. Och vattengymnastik för gravida kändes ganska skönt det också. Inte så häftigt förstås, men något för hela kroppen, som garanterat är skonsamt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jo, det blir väl stavgång när det inte löper längre. och gym, men där finns det väl också begränsningar.

      Radera
  2. Jag kommer ihåg då jag väntade min första, jag sprang (mycket mycket långsamt och kort) till vecka 34. Det knep i magen nu och då men jag brydde mig int desto mera om det. På vecka 36 föddes ändå Rasmus (lite onödigt tidigt för han var så liten), och som efterklok kunde jag konstatera att knipet nog var samandragningar. Det följande graviditeterna började jag vattenlöpningen och stavgången tidigare, och förtsatte med det ända till förlossningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland tror jag att jag är lite för rädd och känslig. Minsta lilla knip eller känsla av att det är något underligt gör att jag börjar gå. Visst går det långsamt men skönt att springa ändå.
      När det är dags att komma i form igen så vänder jag mig till dig för tips :)

      Radera