onsdag 30 juli 2014

Ut ur skåpet

Jag måste väl komma med en bekännelse. Och en förklaring till varför jag inte sprang Helsinki Half Marathon som planerat och varför min träning den senaste tiden främst har bestått av slöa, tunga och långsamma rundor.

Det blir inga fler lopp på en tid framöver. Eller okej, eventuellt Midnattsloppet om en månad, men det tar jag med ro och siktar på att klara det på omkring en timme.

Det beror inte på att knäna krånglar. De har faktiskt samarbetat bra hela sommaren. Det beror inte heller på att jag skulle ha tappat lusten. Och inte på att jag är sjuk. Tvärt om, faktiskt. Jag är friskare än på flera år.
Det beror på något som är hundra gånger större och viktigare än något lopp i världen och som gör mig oändligt mycket lyckligare än att klara maraton på under tre timmar eller delta i något av de största loppen i världen.

De senaste veckorna har jag sprungit omkring med en liten fripassagerare som trots sin ringa storlek gör sig väl påmind.

Jag ska bli mamma.

Det är märkligt att läsa mitt eget konstaterande. Men så är det faktiskt, om allt får gå som det ska gå. Den första trimestern är besegrad och i början av februari torde min mage sluta växa.

Visst är det konstigt att plötsligt tvingas slopa mål och träningsprogram och acceptera att löpningen för en lång tid framöver kommer att vara lugn, upprätthållande och småningom övergå till promenader. Och att de mål som har hägrat får glömmas och skjutas upp lite grann.
Men jag hinner. Springa kommer jag att hinna med senare. Att få barn är inte lika självklart att man hinner med senare. Dessutom är denna lilla en väldigt efterlängtad filur, så jag gör mitt bästa för att inte gräma mig över värdsliga fritidsintressen.

Så nu vet ni.
Jag har fått må rätt så bra. Jag valde att stå över HHM för att jag precis hade fått reda på nyheten och för att det kändes som en onödig risk. Huvudvärk och trötthet var dock inte en lögn, lägg till lätt illamående så har ni hela sanningen. Just nu mår jag nästan för bra, nästan så att jag undrar om det verkligen finns någon där nere. Hoppas det, annars är jag oförskämt rund om magen.

Av förekommen anledning kommer innehållet i bloggen att bli lite annorlunda nu. Det lär ta ett tag innan jag återgår till att blogga om hårda intervaller, svettiga tröskelpass och personliga rekord. Hoppas ni orkar med rapporter om långsamma, korta rundor och alternativ träning när det börjar bli för framtungt.

Jag efterlyser nu tips på träning för gravida och speciellt erfarenheter av att springa med en liten en i magen. Hittills har det gått rätt så bra att springa lugnt och försiktigt och jag hoppas att jag ska kunna springa länge ännu.

Ett par dagar kvar av semestern. Undrar vad jobb är för något?

7 kommentarer:

  1. Jag har anat detta, så när du skrev ditt förra inlägg var jag säker :) Grattis!

    SvaraRadera
  2. Jag visste det! Jag bara visste det! Anande det då du skrev Äntligen! :) Stort varmt megagrattis! Så härligt!
    Mys, njut och lyssna på din kropp. Träna bäckenbotten och bålen. Så himla härligt!

    SvaraRadera
  3. Grattis Freja, vad roligt!

    SvaraRadera
  4. Grattis! Det var en roligt nyhet! Jag sprang senaste graviditeten fram till vecka 27 ungefär… Kunde ha fortsatt men jag bytte gärna passen mot promenader och och ett lett jumppapass per vecka. De sista veckorna gick jag hårda promenader flera gånger i veckan främst i hopp om att få igång förlossningen. Under graviditetsveckorna 20-27 hade jag turen att springa 2-3 gånger i veckan med min barndomskompis som precis börjat löpträna. Att springa med en nybörjare sänkte förstås min normala fart rejält vilket var precis det jag behövde, lugna sköna pass. Jag mådde bättre under min andra graviditet jämfört med den första då jag knappt tränade alls, kände mig smidigare och var piggare. Viktigast är att lyssna på kroppen och knoppen, alla graviditeter är så olika! Jag kände att jag kunde ha sprungit hela min graviditet utan större problem, men valde ändå bort det under sista tredjedelen… Ville inte riskera något för som du sa "världsliga fritidsintressen". Jag sprang HCR i vecka 12 men valde då att gå i vissa uppförsbackar då pulsen blev lite väl hög. Lycka till och njut av tiden!! /IdaMari

    SvaraRadera