Nytt under fötterna

Får man inte ihop flera träningspass i veckan så får man väl se till att samla fler kilometrar på en gång. Veckans saldo på 53 km är mer än normalt och detta tack vare två långpass (20+18,5 km). Det märks att benen inte är vana vid långa prestationer.
Det hårdaste den här veckan var dock trapporna upp till Malmgårdstoppen. Även om det inte blev så många kilometrar så är trapporna en bendödare och de gav mig ömma framlår ännu idag.

Det var dags för skouppdatering och det blev mina trogna Kayanon årsmodell nyare. De är klumpiga och som nya känns de som klossar under fötterna, men de passar bra som långpass- och träningssko. Det är först när man tar på sig det nya paret när man märker hur slitna de gamla var.

Går era skor också sönder inifrån??

Jag är lite tveksam till färgen men det var nu vad som fanns då jag beställde över nätet. Främst för att komma lite billigare undan. Ganska patriotiska skor men de matchar illa med alla kläder jag äger.

Jag var lite avis på dem som sprang Midnightrun igår. Tröstar mig med att jag har Strandtian framför mig i september.

Äntligen...

...fick jag till ett ordentligt långpass. 20 kilometer på knappa två timmar. Det är längst sedan halvmaran i juni och det känns i benen. Långpass har inte blivit av och det märks att kroppen och framför allt benen är ovana. Måste försöka få in några till sådana här för att inte behöva lida under nästa lopp. Det är lättare sagt än gjort.

Superfood

Somliga kör med chiapudding med frön från Mexiko, Acaibär från regnskogarna, Maca-smoothies med fläktar från Anderna eller gröna drycker för den känsliga magens skull.

Jag går på 100% rågbröd som är 100% finskt. På det ost och skinka och ägg från finska mejerier respektiver slakterier och hönsgårdar. Min mage mår riktigt bra. På det en kopp mörkrost, vilken är den mest långväga gästen på bordet. Havregrynsgröt med blåbär är ett extra inslag i min superfood.

Tillbaka

Det blev lite dött här ett tag. Nu är vi storstadsbor igen efter en lång sommar på landet och vardagen har börjat rulla igen. För min del betyder det att jag fortsätter att vara hemma med Filip som nu har blivit sex hela månader. Under de veckor vi semestrade lärde han sig att ta sig framåt och vända sig obehindrat från rygg till mage. Han är så gott som omöjlig att klä på då han maskar sig på skötbordet och han har börjat äta små portioner riktig mat. Vardagen är således ändå lite annorlunda än den var före sommarlovet.

Löpningen då? Nåja. Jag sket i pulsbandet och lågpulsträningen efter några tappra försök. Så nu har jag tränat när det har funnits tid och sprungit på känsla. Transportlöpning är fenomenalt då det sparar tid och så är det mycket roligare än att springa de vanliga rundorna. Nu är det ju inte transportlöpning till jobb utan oftast springer jag hem från olika ställen vi besöker medan herrarna tar bilen.

Jag är inte anmäld till något lopp ännu. Jag ska kolla utbudet och så bestämmer jag mig i sista stund, utan desto mer krav på träning eller prestation. Jag ställer gärna upp i något lopp bara av princip.

Igår besökte jag gymmet för första gången sedan januari. Jag kan väl bara konstatera att jag var betydligt starkare som höggravid och så här dagen efter känner jag av varenda muskel i kroppen. Det får bli ändring på det nu. Styrketräning en gång i veckan måste bli av. Får se om jag alls kan springa idag.

Om någon kan tipsa om bra vagnar att springa med så gör det!

Over and out.

Pulsbandsdomen

Ända sedan förra hösten då min mage gjorde att pulsbandet kom i konstig vinkel och gav mig skavsår har jag låtit bli att följa med pulsen under löprundorna. Nu satte jag på pulsbandet och kunde till min fasa konstatera att min kondis är sämre än jag hade hoppats. Jag som redan såg ljus i tunneln efter HHM...
Under en vanlig länk verkar pulsen lätt stiga till 150 slag/minut och det är inte så konstigt att jag flämtar i backarna. Jag reagerade speciellt förra veckan när jag sprang intervaller i maklig takt men med hjärtat bultande i halsgropen så därför beslöt jag mig för att kolla upp saken.
Jag dömde mig själv till tre veckors lågpulsträning. För mig betyder det att pulsen hålls under 130 slag/minut. Jag har nu sprungit tre gånger och det är frustrerade, segt och jobbigt. Jag kan inte springa i uppförsbackar och på platt mark får jag hålla ett tempo som jag senast höll i typ gravidvecka 30. Det enda positiva är att pulsen sjunker relativt snabbt när jag väl börjar gå eller när det kommer en nerförsbacke.

Suck. Jag har rekommenderat alla att hålla pulsen låg för att bygga en stadig grund. Jag har glömt att löpa som jag lär. Får se vad ett par veckors plåga kan åstadkomma.

Sommarspring

Mina planer för hur jag ska komma i form igen och bli snabbare var lite för ambitiösa och planerna sket sig ganska direkt. Fyra pass i veckan är ganska lite och faktum är att man inte orkar med fyra kvalitetspass i veckan.
Att det är sommar och vi är på landet gör inte saken bättre. För de flesta är semestern den bästa tiden för träning för då har man tid, men jag drabbas av lättja, allmän pösighet och känslan av att inte vilja belasta någon med barnvaktsuppdrag alltför ofta eller länge.
Jag kan skylla på många saker. Det är tråkigt att springa fram och tillbaka längs landsvägen så jag kan inte motivera mig själv med trevliga rundor. Idag fick jag in lite transportlöpning och det är mycket trevligare att springa från punkt A till punkt B än samma gamla rundor.
Det är väldigt kuperat här och jag hittar inte lika bra intervallrundor som hemma. Jag stör mig främst på att vilan alltid blir i uppförsbacke och att intervallerna inte är jämförbara i tid för backarnas skull. Det innebär halvhjärtade intervallpass.
Tidigare i veckan sprang jag sex tusingar. Jag hittade en lämplig asfalterad kilometer som dock innehöll tre långa, flacka backar. Det gjorde det ganska segt och långsamt. Jag sprang kilometrarna på 4:18-4:45, så ganska stor variation. Den snabbaste var den första och den långsammaste den sista, så det var inte någon modellprestation precis.
Jag har försökt komma iväg på länk på förmiddagarna då jag är piggast och har en bra frukost i magen. Ibland blir det på kvällen i stället och då är jag slöare än en sengångare. Regniga innesittardagar gör inte saken bättre. Inte är sol och hetta heller bra, men det har vi inte behövt stå ut med den här sommaren.
Sommarträning är helt enkelt bara misslyckat för min del. Jag har fått revidera min plan och har som mål att bara upprätthålla någotslags kondition. Veckodistansen ligger på 40 kilometer så det är inget att skryta med. Bättre än ingenting men långt ifrån vad jag önskar. Jag får sänka ribban och tänka om. Inga PB:n att sikta på i höst, som det nu ser ut.

Det ironiska är att det som begränsar min träning är det som jag aldrig i livet skulle byta ut.

Återhämtning och nya mål

Tack för alla uppmuntrande kommentarer jag fick efter HHM! Även om jag är långt ifrån dit jag vill komma så gav det mig lite nytt hopp och ny energi.
Den här veckan har varit återhämtande. Mina ben var milt sagt stela efter halvmaran och på måndagen vågade jag mig på ett försök till att springa lite. Det var smärtsamt och jag stapplade fram som på lyktstolpar i en halvtimme. Värst var att stanna för trafikljus.
På onsdagen gick det lite bättre men låren var fortfarande trötta och drog lätt på mjölksyra i uppförsbackarna. Distanspasset i fredag kändes också ganska trött och släpigt och det var egentligen först idag som det kändes någorlunda bra att springa igen.

I morgon börjar en ny träningsperiod för min del. Efter en lång diskussion med min andra hälft kring vad som är rimligt och rättvist när det gäller träning så kom vi fram till att fyra gånger i veckan är okej. Då tar jag hänsyn både till min kropp och min familj. Det betyder att jag får satsa på kvalitet framom att samla kilometrar.

Mitt främsta mål är att bli snabbare. För att bli det tänker jag ägna en träningsdag åt korta intervaller och en annan åt fartuthållighet i någon form. En gång i veckan får det bli långpass och det sista passet "vanlig länk".
Jag kommer troligtvis inte att springa maraton i år. Det blir för mycket. Det känns onödigt att springa bara för springandets skull (jag vet, jag är tävlingsmänniska) och riskera löparknä bara för att ta mig 42 kilometer (vilket är mer än totalt under en träningsvecka). Eftersom jag nu inte kan satsa helhjärtat och så mycket som det skulle krävas för att jag ska klara det så ids jag inte ens försöka. I stället siktar jag på en halvmara i höst. Då ska jag vara snabbare än jag var för en vecka sedan.

Får se om benen bär i morgon.