Äntligen...

...fick jag till ett ordentligt långpass. 20 kilometer på knappa två timmar. Det är längst sedan halvmaran i juni och det känns i benen. Långpass har inte blivit av och det märks att kroppen och framför allt benen är ovana. Måste försöka få in några till sådana här för att inte behöva lida under nästa lopp. Det är lättare sagt än gjort.

Superfood

Somliga kör med chiapudding med frön från Mexiko, Acaibär från regnskogarna, Maca-smoothies med fläktar från Anderna eller gröna drycker för den känsliga magens skull.

Jag går på 100% rågbröd som är 100% finskt. På det ost och skinka och ägg från finska mejerier respektiver slakterier och hönsgårdar. Min mage mår riktigt bra. På det en kopp mörkrost, vilken är den mest långväga gästen på bordet. Havregrynsgröt med blåbär är ett extra inslag i min superfood.

Tillbaka

Det blev lite dött här ett tag. Nu är vi storstadsbor igen efter en lång sommar på landet och vardagen har börjat rulla igen. För min del betyder det att jag fortsätter att vara hemma med Filip som nu har blivit sex hela månader. Under de veckor vi semestrade lärde han sig att ta sig framåt och vända sig obehindrat från rygg till mage. Han är så gott som omöjlig att klä på då han maskar sig på skötbordet och han har börjat äta små portioner riktig mat. Vardagen är således ändå lite annorlunda än den var före sommarlovet.

Löpningen då? Nåja. Jag sket i pulsbandet och lågpulsträningen efter några tappra försök. Så nu har jag tränat när det har funnits tid och sprungit på känsla. Transportlöpning är fenomenalt då det sparar tid och så är det mycket roligare än att springa de vanliga rundorna. Nu är det ju inte transportlöpning till jobb utan oftast springer jag hem från olika ställen vi besöker medan herrarna tar bilen.

Jag är inte anmäld till något lopp ännu. Jag ska kolla utbudet och så bestämmer jag mig i sista stund, utan desto mer krav på träning eller prestation. Jag ställer gärna upp i något lopp bara av princip.

Igår besökte jag gymmet för första gången sedan januari. Jag kan väl bara konstatera att jag var betydligt starkare som höggravid och så här dagen efter känner jag av varenda muskel i kroppen. Det får bli ändring på det nu. Styrketräning en gång i veckan måste bli av. Får se om jag alls kan springa idag.

Om någon kan tipsa om bra vagnar att springa med så gör det!

Over and out.

Pulsbandsdomen

Ända sedan förra hösten då min mage gjorde att pulsbandet kom i konstig vinkel och gav mig skavsår har jag låtit bli att följa med pulsen under löprundorna. Nu satte jag på pulsbandet och kunde till min fasa konstatera att min kondis är sämre än jag hade hoppats. Jag som redan såg ljus i tunneln efter HHM...
Under en vanlig länk verkar pulsen lätt stiga till 150 slag/minut och det är inte så konstigt att jag flämtar i backarna. Jag reagerade speciellt förra veckan när jag sprang intervaller i maklig takt men med hjärtat bultande i halsgropen så därför beslöt jag mig för att kolla upp saken.
Jag dömde mig själv till tre veckors lågpulsträning. För mig betyder det att pulsen hålls under 130 slag/minut. Jag har nu sprungit tre gånger och det är frustrerade, segt och jobbigt. Jag kan inte springa i uppförsbackar och på platt mark får jag hålla ett tempo som jag senast höll i typ gravidvecka 30. Det enda positiva är att pulsen sjunker relativt snabbt när jag väl börjar gå eller när det kommer en nerförsbacke.

Suck. Jag har rekommenderat alla att hålla pulsen låg för att bygga en stadig grund. Jag har glömt att löpa som jag lär. Får se vad ett par veckors plåga kan åstadkomma.

Sommarspring

Mina planer för hur jag ska komma i form igen och bli snabbare var lite för ambitiösa och planerna sket sig ganska direkt. Fyra pass i veckan är ganska lite och faktum är att man inte orkar med fyra kvalitetspass i veckan.
Att det är sommar och vi är på landet gör inte saken bättre. För de flesta är semestern den bästa tiden för träning för då har man tid, men jag drabbas av lättja, allmän pösighet och känslan av att inte vilja belasta någon med barnvaktsuppdrag alltför ofta eller länge.
Jag kan skylla på många saker. Det är tråkigt att springa fram och tillbaka längs landsvägen så jag kan inte motivera mig själv med trevliga rundor. Idag fick jag in lite transportlöpning och det är mycket trevligare att springa från punkt A till punkt B än samma gamla rundor.
Det är väldigt kuperat här och jag hittar inte lika bra intervallrundor som hemma. Jag stör mig främst på att vilan alltid blir i uppförsbacke och att intervallerna inte är jämförbara i tid för backarnas skull. Det innebär halvhjärtade intervallpass.
Tidigare i veckan sprang jag sex tusingar. Jag hittade en lämplig asfalterad kilometer som dock innehöll tre långa, flacka backar. Det gjorde det ganska segt och långsamt. Jag sprang kilometrarna på 4:18-4:45, så ganska stor variation. Den snabbaste var den första och den långsammaste den sista, så det var inte någon modellprestation precis.
Jag har försökt komma iväg på länk på förmiddagarna då jag är piggast och har en bra frukost i magen. Ibland blir det på kvällen i stället och då är jag slöare än en sengångare. Regniga innesittardagar gör inte saken bättre. Inte är sol och hetta heller bra, men det har vi inte behövt stå ut med den här sommaren.
Sommarträning är helt enkelt bara misslyckat för min del. Jag har fått revidera min plan och har som mål att bara upprätthålla någotslags kondition. Veckodistansen ligger på 40 kilometer så det är inget att skryta med. Bättre än ingenting men långt ifrån vad jag önskar. Jag får sänka ribban och tänka om. Inga PB:n att sikta på i höst, som det nu ser ut.

Det ironiska är att det som begränsar min träning är det som jag aldrig i livet skulle byta ut.

Återhämtning och nya mål

Tack för alla uppmuntrande kommentarer jag fick efter HHM! Även om jag är långt ifrån dit jag vill komma så gav det mig lite nytt hopp och ny energi.
Den här veckan har varit återhämtande. Mina ben var milt sagt stela efter halvmaran och på måndagen vågade jag mig på ett försök till att springa lite. Det var smärtsamt och jag stapplade fram som på lyktstolpar i en halvtimme. Värst var att stanna för trafikljus.
På onsdagen gick det lite bättre men låren var fortfarande trötta och drog lätt på mjölksyra i uppförsbackarna. Distanspasset i fredag kändes också ganska trött och släpigt och det var egentligen först idag som det kändes någorlunda bra att springa igen.

I morgon börjar en ny träningsperiod för min del. Efter en lång diskussion med min andra hälft kring vad som är rimligt och rättvist när det gäller träning så kom vi fram till att fyra gånger i veckan är okej. Då tar jag hänsyn både till min kropp och min familj. Det betyder att jag får satsa på kvalitet framom att samla kilometrar.

Mitt främsta mål är att bli snabbare. För att bli det tänker jag ägna en träningsdag åt korta intervaller och en annan åt fartuthållighet i någon form. En gång i veckan får det bli långpass och det sista passet "vanlig länk".
Jag kommer troligtvis inte att springa maraton i år. Det blir för mycket. Det känns onödigt att springa bara för springandets skull (jag vet, jag är tävlingsmänniska) och riskera löparknä bara för att ta mig 42 kilometer (vilket är mer än totalt under en träningsvecka). Eftersom jag nu inte kan satsa helhjärtat och så mycket som det skulle krävas för att jag ska klara det så ids jag inte ens försöka. I stället siktar jag på en halvmara i höst. Då ska jag vara snabbare än jag var för en vecka sedan.

Får se om benen bär i morgon.

Personsämsta men över förväntningarna

Helsinki Half Marathon visade sig vara ett välarrangerat lopp och erbjöd den vackraste rutten man kan tänka sig i Helsingfors. Även om jag slog mitt personsämsta med god marginal så är jag nöjd med dagen. Fördelen med ett tidigt lopp är att man har hela dagen kvar efteråt.

Dagarna före
Jag sprang mitt sista pass på tisdagen, korta intervaller. Jag hade tänkt ta en lätt länk ännu på torsdagen men jag var ganska slut efter den dagen och lät bli. Någon desto mera uppladdning idkade jag inte.

Morgonen
Jag väcktes halv fem ungefär för en snabb måltid för lillkillen och sov sedan en timme till. Lite före sex steg vi upp, packade ihop morgonmålet och andra nödvändigheter, satte pyjamaspojken i bilstolen och körde iväg in till stan. Typ 12 minuter senare körde vi in på mofas gård och strax efter halv sju, precis enligt planen, åt vi frukost. Kvart över fick vi väcka Filip för att försöka få honom att äta. Att tvångsamma en sömnig bebis är inte det lättaste. Det verkade ändå ha räckt och han somnade om precis lagom tills att jag måste byta om. Sedan bar det av till start dit jag kom hela 10 minuter i förtid och en aning kissnödig. Jag har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Jag stötte på Skosulan-Alex och det kändes skönt att se någon bekant i vimlet. Vi konstaterade att det verkar vara ett lopp där många har sprungit förr- nivån är ganska hög och det är inte ett jippo på samma sätt som HCR.

Loppet
Pang! klockan 8:40 och iväg. Jag hittade en ganska skön rytm och benen kändes lätta och fina. Kanske var en tredagars helvila inte så dumt. Min klocka hängde inte med i svängarna och visade ett tempo på 6:45 typ och först efter ett par kilometer konstaterade jag att jag sprang i 4:45-4:50 fart. Alldeles för fort. Det alldeles för forta tempot höll ganska länge.
Det var ett alldeles fantastiskt väder- solsken, skön morgonluft och svag vind. Den större delen av rutten gick längs med stranden; Södra kajen och Arabiastranden gjorde löpningen ännu mer njutbar. Min lilla hejarklack stod vid Salutorget och av vagnen att döma så sov Filip ännu. Löpningen kändes fortfarande lätt och ledig och tempot hölls stadigt kring 4:50.

Vid ca 6 km.

Jag utsåg ett par (som råkade tala svenska och som jag tjuvlyssnade på) till mina harar för de höll ett jämnt och fint tempo. Några riktiga harar såg jag inte skymten av.
När vi svängde till Arabiastranden satte festen i gång med livemusik och i andra änden var det dans. Vid 12 kilometer sprang jag förbi mina harar och utsåg en kille med en t-skjorta med texten "13.1 is my lucky number" till min nya hare.
13 kilometer. Alltför tidigt för tunga ben! Jag närmade mig vändpunkten och såg Alex komma emot. Heja! Stranden tillbaka var mest manisk löpning och usch så långt 21 kilometer är!
Att placera banans enda backiga moment mellan kilometrarna 17-18 tycker jag är lite fräckt. Det var sista spiken i kistan för mina ben och tempot sjönk ordentligt. Ännu vid 19 km tänkte jag att sub 1:45 är möjligt men sedan fick jag håll och min slutspurt var snarast att springa dubbelvikt den sista kilometern.


I mål

Upploppet.

Passerade mållinjen 1:45:41 efter startskottet (1:45:22 chiptid). Benen stela och ömma och armarna röda av solen. Jag förstår inte varför vatten och sportdryck inte är det första som kommer emot?! I stället var det alkoholfri öl (nej tack), proteindryck och -stång och bröd. Ganska dålig proviantering. Medaljen var dock tung och fin.
Jag hittade mina fans och det visade sig att Filip hade betett sig exemplariskt genom att sova större delen av tiden och sedan trivas i bärselen.

Efteråt
Vi traskade tillbaka till mofa, jag hoppade i duschen och Filip fick äntligen lite mat. Efter diverse blöjbyten, smörgåsar och lite vila bar det av hemåt igen. Via glasskiosk för sommarens första riktiga. Om man vill ha en redig boll (den såg ut som tre) ska man hitta en Helsingin Jäätelötehdas-kiosk.
Väl hemma kom det där illamåendet som jag brukar få. Och nu har benen stelnat ordentligt.

Jag är ganska nöjd med dagens spring. Även om det är 10 minuter från PB så hade jag inte vågat tro att jag skulle komma så här långt efter sju veckor träning (som inleddes 8 veckor efter kejsarsnitt). Härifrån kan det väl bara bli bättre. Jag tror knappast jag anmäler mig till någon mara ännu eftersom jag inte skulle kunna träna ordentligt. I stället tänker jag bli snabb(are) och satsa på fartuthållighet. Någon halva i höst och sedan får vi se.

Äntligen har jag känslan av att vara tillbaka!