Hittar mina muskler

Jag har fortfarande en och en halv vecka kvar till läkarundersökningen och jag får fortfarande motstå frestelsen att träna (läs: springa). Hittills har jag promenerat med eller utan vagn och jag måste säga att vagnpromenader är väldigt bra motion för en som inte har tränat på lääänge. På skoj gjorde jag lite kyykkyn (squats på "svenska") med mig själv som motstånd och du milde så ont i benen jag fick dagen efter! Av typ 20 stycken. När jag under en promenad gjorde en rad utfallssteg så började framlåren krampa och skaka som bara den. Så går det när man har paus på ett par månader. Det handlar väl mest om att aktivera musklerna igen. Om jag gör lite varje dag borde jag vänja mig. Lite deprimerande är det ändå att märka i hur usel form man kan komma.
Igår fick jag äntligen känna av lite svett och hög puls. Vi tog oss till ett ställe i närheten med trappor uppför backen och några gånger upp och ner var tillräckligt för att ge mig ont i vaderna idag. Och då sprang jag inte utan gick. Vagnen fick vänta nedanför och vi avslutade när killen i den menade att han var hungrig. Igen.

Vardagen med en knappt sju veckor gammal bebis är ganska oberäknelig. Jag har sällan någon som helst aning om han är mätt (att han somnar vid bröstet är ingen ovanlighet och det betyder inte nödvändigtvis att han blev mätt) eller om han tänker sova en kvart eller tre timmar. Det gör det lite svårt att komma ut och somliga dagar sitter jag i det ena eller i det andra soffhörnet och ammar. Smått rastlös blir jag ju. Lyckligtvis får jag avlastning emellanåt och kommer ut på en promenad i alla fall.

Hoppas hoppas hoppas att jag får börja springa igen i medlet av april. Jag är helt enkelt en bättre mamma och människa om jag får komma ut och röra på mig.

För den här godingens skull är träningen ändå mindre viktig.