Racerapport

Det gick ju bra! Med tanke på dagskondisen gick det över förväntningarna. Jag tar det från början.

Jag skulle njuta och ha roligt, var min tanke. Vem försökte jag lura? Maraton är faktiskt inte särskilt njutbart. Och stundvis inte heller särskilt roligt.
Jag åt en större-än-vanligt-frukost på en småstressad mage vilket resulterade i en icke-fungerande tarm. Det gjorde mig orolig. Jag packade ihop mig, valde kläder, tejpade knäet och gjorde det där omdiskuterade; tog en Burana. Just in case.

Vädret var strålande vackert men rätt så blåsigt. Väl på plats hade jag inte tid för annat än att värma upp, besöka toan två gånger och lämna grejerna för förvaring.
Klockan elva sade det PANG! och jag pinnade iväg i alldeles för snabb takt.
Det kändes bra. Tempot hölls under 5 och jag visste att det var för fort. Jag bestämde mig ändå för taktiken spring fort så länge du orkar så jag sprang vidare.
Vid 6 km började jag tanka. Jag använde mitt nya gelbälte och det är nog en prima uppfinning! Jag sög i mig en gel ungefär var femte kilometer och sörplade vatten vid alla stationer. Lite blurk-känsla fick jag av gelen men jag kan inte påstå att jag hade magproblem idag.
Det första varvet gick bra. Nackdelen med fyra varv var att 38 km- skylten inte skulle gälla förrän två och en halv timme senare. Fördelen, konstaterade jag senare, var att det var enkelt att dela upp loppet i mindre delar och även om farten sjönk markant mot slutet så kändes det sista varvet ändå rätt så kort.

Halvvägs kände jag av knäet. Skit också, tänkte jag, och började mentalt förbereda mig på att avbryta. Det gjorde ont de resterande 21 men inte på samma sätt som i Riga. Så jag fortsatte.
Vid omkring 26 km hörde jag bekanta hejarop och då försökte jag ju se ut som om allt var okej.

Bilden snodde jag av Hanna som stod och hejade. Hoppas på fler
bilder senare, pappa stod och fotade vid 37 km och vid mål.

Strax innan det tredje varvet var avklarat blev jag varvad av de snabbaste löparna. Bet ihop och sprang vidare. Vid det här laget höll jag ett tempo omkring 5:45. Mitt mantra blev sista varvet, fortsätt springa vilket jag upprepade och sprang i takt till. Vid 37 såg jag än en gång bekanta ansikten
och jag poserade efter bästa förmåga.
Äntligen gällde 38- kilometersskylten! Konstaterade att den där ökända muren aldrig kom och även om benen var trötta och vaderna skrek så var jag faktiskt inte så slut som jag hade trott att jag skulle vara. Kanske sprang jag för sakta?
De sista två var de längsta. Miss Garmin var dessutom några hundra meter före, så jag kände mig lite lurad när jag klockade 42,2 men fortfarande hade 400 meter kvar.

3:41:50 från startskott till mål. Jess! Trött och stel och smått illamående, men gående och nästan leende. Visst stelnade jag till efter loppet och mest ont har jag i vaderna. Ett par snygga blodblåsor som gör mina fötter om möjligt minde charmiga och en viss sveda mellan skinkorna i duschen är väl de största skadorna. Och ett inte helt okej knä.

Jag har funderat och analyserat skillnaderna mellan nu och för ett drygt år sedan då jag avverkade min första mara. Mest är det bätte skillnader.
- Jag var förberedd och jag visste vad jag gav mig in på.
- Jag hade tillräckligt med gel och energinivån hölls bra.
- Jag känner mig själv rätt så bra nu och jag visste hur jag skulle tanka före loppet.
- Den där muren kom aldrig denna gång och jag är inte alls lika stel och öm som förra gången. Kanske handlar det om vana?
- Jag var förberedd på efteråt och hade med mig återhämtningsdryck som jag fick i mig direkt efter loppet. Kanske morgondagen blir lite lättare.
- Jag är starkare, vilket säkert inverkar på uthållighet och löpteknik.
- Jag är fem kilo tyngre. Och rätt så frisk.

Nog hann jag ju undra varför i hela fridens namn man gör sådant här! Jag grubblar väl över samma sak ännu i morgon när jag försöker komma upp från golvet där jag har jobbar med min klient. Om en vecka har jag ändå glömt det och börjar drömma om nya lopp. Drömmen om 3:30 må förbli en hägring tillsvidare. Allt har sin tid. Nu parkerar jag lenkkarna på hyllan för en tid framöver. En vecka eller så.

Jag fick en liten revanch trots allt. Ett skönt slut på en annars rätt så tung och jobbig säsong. Dags att ta fram glassen!