onsdag 16 oktober 2013

Post marathon

Somliga drabbas av något som kallas Post-Marathon Syndrome (PMS, haha), en känsla av att löpningen inte lockar och nya mål känns avlägsna. Jag drabbades inte. Tvärtom.

I måndags ville jag gärna ta tillbaka det jag sade om att jag inte har så ont efter söndagens runda. Musklerna var ömma, men inte mer än förväntat, men det var ändå knäna som gjorde att jag rörde mig som en 85-åring. Knän i plural. Höger knä var samma gamla löparknä som ju gjorde ont redan vid halva loppet. Så det var inte så konstigt att det var styvt. Vänster knä var däremot något nytt och ömt på lite svårdefinierat ställe. Tisdagen var lättare och idag kan jag gå i trappor utan värre grimaser.

Efter två löpfria dagar måste jag få svettas lite, så jag besökte gymmet igen efter en månads paus. Hu, så svag jag är! Jag undvek allt som har med lår att göra, så medan apostlahästarna vilade tränade jag överkroppen. Dessutom kunde jag göra lite rumpstyrka också på den där maskinen där jag bara behöver svinga benet av och an. Rumpan är de facto det ställe jag inte alls har ont på efter loppet! Det bästa med dagens motion var ändå att få upp värmen lite grann, pressa de svaga armarna och sedan få stretcha ordentligt.

Jag börjar tvivla på att jag verkligen gav allt i söndags. Visst var jag ju trött och visst gjorde det ju ont lite här och var, men nog ska man väl ändå vara stelare än så här? Tänk om jag inte gjorde mitt bästa!?
Tre dagar efter känner jag mig faktiskt helt i skick, utom knäet då, och skulle gärna ta en lätt länk typ i morgon. Antagligen skulle det bli en seg och mjölksyrepräglad runda, men så här liggandes i soffan med rastlösa ben känns det som en lockande tanke. Hur länge ska man vila, tycker du?

Suget efter nya utmaningar ökade efter söndagen. Synd att det börjar bli vinter. Tid för grundträning, alternativ träning och rätt så kravlös och skön träning. För att inte bli utan tävling tänkte jag anmäla
 mig till Aktia Cup i år igen. Bara för att få tävla lite i vinter.

2 kommentarer:

  1. Efter mitt senaste maratonlopp (3:29) kunde jag springa ett morgonpass på 7 km dagen efter helt utan problem och kunde också göra knäböj och liknande. Tänkte också att jag nog inte kan ha tagit i tillräckligt, men tror nog såhär långt efteråt att jag nog ändå gjorde det. Mer eller mindre i alla fall. Ibland drabbas man hårdare av stelhet och ibland är det lättare och jag tror att man alltid funderar om man inte kunde ha sprungit liiiite hårdare och pressat sig liiiite mer, men just där och då då man springer, då ger man nog (oftast) allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. du har nog rätt. så tror jag nog att jag helt enkelt var bättre förberedd o återhämtade mig bättre. ett helt år till av löpning plus tävlingserfarenhet bidrar säkert till också annat än bara bra prestationer :)

      Radera