Maratonförberedelser

Det har visst gått en månad sedan jag visade mig här. Det är kanske bra, jag har inte gjort särskilt mycket som är värt att berätta, åtminstone inte i träningsväg.
Jag har mått bra och även om krämporna har varit av varierande kaliber så har jag kunnat röra på mig så gott som varje dag. Jag har promenerat och styrketränat och på det sättet har jag fått åtminstone lite variation i min annars ganska hängiga vardag. Jag har inte så mycket att klaga på. Visst lider jag av något jag misstänker att är foglossning men eftersom det inte är farligt i sig så biter jag ihop och promenerar ändå. Annars skulle jag bli galen. På gymmet kan jag göra ganska mycket, visserligen med modifierade rörelser och lättare motstånd. På gymmet har jag också fått en hel del uppmuntrande kommentarer av gubbarna och tanterna som tränar där på vardagsförmiddagarna.

Ser man mig bakifrån kan man kanske bli lurad...

... men från alla andra vinklar är magen ganska uppenbar.

En månad av mammaledigheten har gått och jag börjar bli ganska rastlös och otålig. Visst är det fascinerande att känna hur krabaten sparkar och har sig i magen men jag väntar nog på att ha honom sprattlande i famnen i stället. Fem dagar kvar till beräknad födelse och jag är så förberedd som man kan vara. Det hela brukar förlikas med ett maratonlopp så jag förbereder mig därefter. Vilar, äter, sover, äter och satsar på mental träning. Väskan är packad med byteskläder och matsäcken räcker till både före loppet och efter. Jag är dock mer förberedd på ett ultralopp än en fyratimmars mara. Skillnaden är också att man oftast vet när loppet går av stapeln. Nu lär det komma som en överraskning och i princip när som helst inom de närmaste veckorna. Hur länge det dröjer innan han behagar komma ut återstår att se. Återkommer med racerapport när den dagen har varit.