2014

Det blev inget löparår att skryta med i år. Verkligen uselt med närmare eftertanke. Det är ingen vits att analysera det desto mer men jag kan ta det från början och summera året som gått. Det har trots allt varit händelserikt och bra på många andra sätt.

Året inleddes lika surt som det föregående hade slutat. Löparknät trilskades och totalt var jag drygt tre månader utan att kunna springa. Eftersom vintern var usel också i snöväg så fick jag skida i hall för att överhuvudtaget kunna röra på mig ordentligt. Svindyrt, men det fick lov att vara det.

Trots mina tvivel deltog jag i Urban Tribes och SATS utbildning till att bli löpcoach i syfte att dra löppass. Urban Tribes (fd. Running Sweden) och SATS började erbjuda löptimmar och nu fick jag chansen att prova på att coacha.
Det var ungefär då, i början av februari, som det vände. Under utbildningen sprang jag för första gången på över tre månader och märkte att jag klarade det! Det var astungt men alltid en början. Jag hade tid på mig till april då SATS-passen skulle börja så under vårvintern fick jag kämpa med att komma igång igen. Konditionen rasar ohjälpligt om man inte springer på så länge och jag fick förståelse för dem som tycker att löpning är förj*****t. Jag ökade mängd och längd sakta men säkert och förlitade mig på både kinesiotejp och IT Band Strap.

Det gick! Jag var på väg tillbaka och var i lagombra skick för att kunna börja dra löpträningar med SATS i april. Det var roligt! Jag drog ett intervallpass i veckan och upplevde hur skoj det är att uppmuntra, coacha, ge goda råd och dela erfarenheter med både nybörjare och längre sprungna.

Det gick så bra att jag anmälde mig till det nya loppet Helsinki Half Marathon. Före det deltog jag för första gången i Naisten Kymppi tillsammans med hurtiga arbetskolleger och klarade det hyfsat även om konditionen var vad den var och trots att det var ett fusklopp utan tidtagning och enligt miss Garmin några hundra meter för kort.

Någon vecka senare började jag ana bullar i ugnen och fick misstankarna bekräftade när ett blått plus uppenbarade sig på graviditetstestet. Det var ett efterlängtat besked som får alla lopp och dröm-PB:n att blekna. De var snälla på HHM och lät mig skjuta upp mitt deltagande till 2015 i stället. Jag ville inte riskera någonting och dessutom var jag lagom pigg och välmående under de första veckorna under graviditeten.

Sommaren kom och jag led av hettan. Det blev korta löppass ändå och jag strävade efter att springa på känsla så länge det kändes bra. Det kändes såpass bra ännu i augusti att jag deltog i Midnight Run. Kom i mål på en 53 minuter och var förvånad över att jag vågade pressa mig så hårt.
Jag lunkade på hela hösten och tempot föll i takt med att magen växte. Jag sprang fram till vecka 30 och sedan fick jag ge mig. Det blev stavpromenader och gym i stället och även under promenaderna har tempot och distansen minskat.

Plötsligt blev jag mammaledig och undrade vad tusan jag ska ha för mig en hel månad. Den månaden inleder 2015 och jag antar att jag nöter mer soffa än asfalt i januari.

Inför det nya året har jag inga andra förhoppningar än att lillen ska komma frisk till världen. Om jag återhämtar mig bra och om jag springer några lopp återstår att se.


Gott nytt år 2015!

Gårdagens vardagsmotion i ett strålande vackert Stockholm.