Jättelångt

Jag har länge funderat på huruvida jag skulle kunna tänka mig att springa ett marathonlopp igen. Inte för att jaga tider, det är inte aktuellt just nu, men för att göra det. För att kunna bestämma mig beslöt jag att springa ett ordentligt långpass. Med det menade jag 30 km. Så långt har jag inte sprungit på över två år och mina långpass har det senaste året varit sisådär 15-20 km. Min tanke var helt enkelt att se om kroppen alls håller en så lång sträcka.

Jag var lite nervös i morse. Jag gillar inte att bära med mig saker men idag packade jag Spibältet med busskort och ett par energigel med bäst före-datum 1/2015. För att slippa bära på vatten planerade jag rutten så att toaletter och drickmöjligheter kom emot på vägen.

Det var svalt och skönt i morse. Min planerade rutt bestod till större delen av sandvägar och de första sju kilometrarna gick längs en frodig Vanda å fram till Tomtbacka. Sedan bar det av in i skogen mot Svedängen. Den första tian gick på typ 56 minuter och det kändes lätt och benen var utvilade. Jag var nöjd med farten, jag tenderar att dra iväg alldeles för fort men nu lyckades jag hålla tempot så där trevligt skönt.
Efter den första etappen på 13 km stannade jag i Svedängsstugan för gel, vatten och kisspaus. Den första gelen (Maxim) var helt omöjlig att öppna med svettiga händer, så en sådan skulle jag inte ha med på ett lopp. Ett par minuter senare bar det av igen och jag kände mig uppfriskad av pausen.
Nu styrde jag stegen in i Centralparken i riktning mot Dal. Det är typ genom hela parken det. Jag berömde mig själv för att ha planerat rutten så smart att den gick genom en skog som skyddade mig från solen som nu sken från en klarblå himmel.
Det var svalt och härligt att springa genom skogen. Mitt mål var att inte hitta mig själv i Lillhoplax och det lyckades jag med. Jag försökte att inte tänka så mycket utan bara njuta av skogen, fågelkvitter och beundra de fina koloniträdgårdslotterna som folk stod och petade i.
När klockan började visa närmare 20 kilometer började jag känna mig ganska seg. Vid det här laget brukar jag oftast vara vid vår ytterdörr, nöjd över att länken är över. Nu hade jag en god bit kvar.
Det är just de här tio extra kilometrarna jag behöver för att klara en mara. Kroppen måste helt enkelt vänja sig med tiotusen extra stötar och steg för att inte gå helt sönder när det gäller. Jag är inte alls van vid att springa långt. Den andra tian gick dock någon minut snabbare än den första, bra så!

Vid en knapp halvmara hittade jag mig själv vid Dals ridarena och sökte mig mot Djurgården för att ta ett andra stopp. Gel och vatten på toaletten och sedan iväg igen.
(Också den här gelpåsen var slinkig men betydligt lättare att få upp. High5 hör till mina favoriter.)
Det korta stoppet var precis tillräckligt långt för att benen skulle hinna stelna. Det var segt att komma igång igen och den sista etappen hem kändes såklart jobbigast. Dels ett backigt Böle, dels många trafikljus och extra stopp. Dessutom var det bara asfalt nu. Trots det lyckades jag hålla tempot och min välplanerade runda gjorde att klockan pep för 30 kilometer ett par hundra meter hemifrån. Stoppade klockan och gick den sista biten. Den sista tian gick faktiskt fortast.

Ursäkta den tråkiga bilden. Gillar inte
att bära på saker så telefonen fick bli
hemma. Därav ingen selfie i Centralparken.

Puh!
Muren kom emot precis där jag är van vid att sluta springa. Jag märker att kroppen inte alls är van och jag blev verkligen riktigt trött. Jag tror ändå att jag med ett par långpass till (kanske inte fullt så här långa) och med några fler kilometer i veckan ganska snabbt kan vänja mig vid att springa lite längre.

Jag är väldigt sugen på att springa ett marathonlopp. Men om det börjar kännas jobbigt redan halvvägs så kommer det inte att vara särskilt njutningsfullt.
Det positiva var att jag klarade det. Inga känningar i knäna och benen bar ända fram. Knoppen orkade också, 30 km ensam är ganska segt.
Jag skulle kunna tänka mig att springa 42 km i Helsingfors i augusti. Men då blir det lite "på högt". Det är så pass snart att jag inte kan börja hårdträna nu genom att öka väldigt mycket på mina veckokilometrar. Det skulle bara ge mig löparknä lagom till start. Vad jag kan göra är att förlänga mina långpass en aning och kanske försöka få in några extra kilometer med vagnen också. Något program hinner jag knappast börja följa.
Å andra sidan- är det värt det? Det är ju ändå en ganska stor risk och det är inget vidare roligt att inte kunna röra sig på flera veckor efteråt.

Sover på saken. Just nu känns det som att marathon i 5.30-5:45-fart inte skulle vara så farligt. Får väl se hur stel jag är i morgon.

Inte så uselt

Jag springer mest med vagn. Ibland får jag chansen att springa ensam och då har jag alltid svårt att bestämma mig för vad jag ska utnyttja min frihet till. Långpass eller intervaller? Eller gym? Vagnlänkarna är de där jämntjocka rundorna, så fler sådana behövs inte. Hittills har jag prioriterat långpass, mera sällan intervaller. Idag var det åter en sådan dag att jag fick springa själv och mitt velande resulterade i ett sammelsurium i form av ett längre distanspass (eller kortare långpass, beror på hur man ser på saken) med inslag av backintervaller, fartuthållighet och snabba ruscher.

De första sju kilometrarna rymde uppvärmning och åtta backar med olika lutning och längd. Däremellan olika längd på återhämtande löpning.
Sedan följde tre kilometer löpning och allmänt yrande för att hitta rätt.
Därefter blev det fartuthållighet i form av 2x2 km (500m jogg emellan). "Rennon kovaa", avslappnat men fort, gick i ungefär 4:30- tempo. Jag var ganska överraskad att jag orkade så bra för vid det laget hade jag ju en tia bakom mig.

Lite spring på det och sedan 5x30 sekunders ruscher. Det var segt men det kändes bra att ännu få upp farten lite i stället för att segjogga hem.

Landade på 18,6 km. Det kändes inte så farligt.

Nu lite siffror. Dels för att jag är en siffernörd och dels för att intala mig själv om att jag inte är i så usel form som jag hade tänkt.

18,6 km gick på 1:38 h. Det betyder en snittfart på 5:16 min/km. Det är typ det snabbaste längre pass jag har sprungit på länge. Detta trots varierande fart och stundvis långsam jogg eller gåvila. Kanske borde man fartleka sig igenom lopp i stället?

Jag har blivit usel på att jogga. Det beror antagligen på vagnspringet. Om det inte är slask eller bucklig is så kan jag springa i hyfsat tempo med vagnen. Det betyder att jag när jag har noll kilo motstånd drar iväg utan att märka att jag har ett ganska högt tempo. Några lågpulslänkar har inte existerat i min träningsvärld på länge.

Hur som helst. Det är inte så uselt. Inte är jag i jättebra form men jag är ganska nöjd. Med tanke på maraton får jag nog för få kilometrar ihopskrapade under veckan, men med tanke på att jag bara springer en 40-50 km i veckan så ser det helt bra ut. För att vara jag just nu. Fördelen med att inte kunna träna varje dag är att benen är fräscha och att jag åtminstone inte blir övertränad.

Jag ska springa halvmaraton i april. Det ger mig sju veckor på mig att försöka få vettiga pass på min egentid. Visst var det här ett ganska bra träningspass men det var ju varken långpass, backträning eller intervaller. Tror jag satsar på fartuthållighet inför halvan. Sen får vi se.

Lucka 18

18 kilometer löpning och 18 minuter planka. Typ 18 chokladbitar och lite glass på det. 18 timmar sömn skulle sitta fint men det kan jag bara (dag)drömma om.
Den där idiotiska plankutmaningen dödar mig. Jag har delat upp minuterna längs med dagen men ändå börjar det kännas. Mest i axeln, faktiskt.
18 kilometer var det längsta långpasset på jättelänge så det var skönt att det blev av. Måste ta mig i kragen när det kommer till långpass. Inte för att bristen på dem beror enbart på mig. Hur som helst blev det en frisk eftermiddagsrunda i normalt finskt vinterväder. Kul.

Äntligen...

...fick jag till ett ordentligt långpass. 20 kilometer på knappa två timmar. Det är längst sedan halvmaran i juni och det känns i benen. Långpass har inte blivit av och det märks att kroppen och framför allt benen är ovana. Måste försöka få in några till sådana här för att inte behöva lida under nästa lopp. Det är lättare sagt än gjort.

Längre än jag trott

I somras tänkte jag att det skulle vara bra om jag kunde springa hela september. Idag är det den första november och jag har just avverkat 15 km (i makligt tempo, men ändå!). Idag gick det hur bra som helst. Inga krämpor och jag sprang faktiskt hela vägen utom två jobbiga backar som jag valde att gå uppför. Idag sprang jag längre än jag trott att skulle gå. Jag har också sprungit längre in på hösten än jag i somras trodde att jag skulle göra. Bra så, även om ingetdera var något jag strävade efter.

Det är så olika. Tidigare i veckan fick jag ge upp efter ett par kilometer för det tryckte konstigt och kändes obehagligt i magen. Idag gick det utan problem. Vissa dagar orkar jag inte upp för minsta lilla backe och andra dagar känns det hur lätt som helst. Eller lätt och lätt. Jag bär ju faktiskt på fem kilo mer än i våras.
Jag fortsätter så länge det går. Kanske klarar jag hela november?

Träningen är så oberäknelig. Vissa dagar flyter det bra, andra dagar är det inte alls trevligt. Somliga dagar är jag för trött för att ens ge mig iväg och tempot ligger i snitt kring 7:15 min/km. Jag har minskat både veckomängden och längden på länkarna så dagens 15 kilometer är verkligen ett långpass.

Även om det kändes bra idag och jag de facto hade ett rekordhårt medeltempo kring 6:45 så var nog dagens höjdpunkt att stöta på Anna. Jag hade sprungit en 11 km när jag såg en figur med bekant löpstil komma emot mig. Det är evigheter sedan vi setts och under ett par kilometer hann vi babbla om sådant som är aktuellt just nu. Skönt med sällskap för en gångs skull!

Vecka 27 på gång. Vi får väl se om jag klarar av att springa ännu i vecka 30.

Långsamhetens lov

Jag gjorde det igen. Tappade bort mig någonstans i Kvarnbäcken. Även denna gång berodde det på skyltarna (eller avsaknaden av dessa). Jag tänkte att det skulle vara tryggt att springa längs med Ring 1:an men cykelvägen går ju lite kors och tvärs. Pilen mot Östra Centrum guidade mig rakt in i ett höghusområde och sedan var både skyltar och cykelväg försvunna. Mitt lokalsinne förde mig åtminstone i rätt vädersträck men det var först efter att ha frågat om vägen två gånger som jag hittade den väg jag hade tänkt mig. Det blev säkert en kilometer extra cirklande vilket i sig inte är så farligt men precis en kilometer längre än jag egentligen skulle ha orkat med idag.

Det blev långt, åtminstone tidsmässigt. Två timmar är ett långpass, tycker jag. Om 16,2 km är det kan man ju diskutera. Jag hade mina gåpauser med jämna mellanrum och orkade bra ungefär 14 kilometer. Sedan blev det besvärligt med både kisibrått, stygn i sidan, ont i höftböjaren och korsryggen. Förbannade vägskyltar. Tur att jag inte hade bråttom.

Det går långsamt nu. Jag springer i ungefär 6:45- tempo (trodde inte att det var möjligt att springa så sakta utan att tekniken lider) och gåpauserna drog ner dagens medeltempo till hisnande 7:20. Just nu är jag inte mycket till springsällskap, såvida man inte söker någon som springer sakta, gärna går i uppförsbackarna och måste springa där det finns möjlighet att i nödfall hoppa in i skogen.

Nu efteråt är jag glad att det blev så här långt. Med tanke på att det bara var veckans andra springtur så kommer jag ju faktiskt över 20 kilometer denna vecka. Rekordlite men desto mera styrketräning har det blivit. Det är helt okej med färre veckokilometrar nu och då.

Dags att skrapa kilometrar på Galna Dagar i stället.

20+2

Enligt väderleksprognosen blir det höst i morgon. Temperaturen lär ska sjunka till normala grader så det blir väl att gräva fram långa ärmar och ben. Tänk att shortsvädret har hållit i sig ända till medlet av september! Idag var det 15 grader när jag gav mig iväg och jag märkte att folk av någon anledning klär sig enligt almanackan. Vind- och vattentätt skall det vara. De flesta måtte ha ångrat sitt klädval idag.
Det blev en skön runda på 15 kilometer. Medeltempot närmar sig obönhörligt 7 min/km, "långpassen" blir allt kortare och jag varvar allt oftare med gåvila. Det är väl naturligt. Jag har också slutat följa med pulsen eftersom det är missvisande då pulsen är förhöjd under graviditeten. Vi är halvvägs nu och magen går inte att dölja längre.

På väg på länk i vecka 20+2.

Problemet med tekniska t-skjortor och toppar är att de slutar någonstans vid höftbenet. De flesta av mina plagg börjar se lite korta ut, så jag får väl förnya träningsgarderoben när magen börjar titta fram. Även om bar mage var på modet skulle det inte vara fagert.

På torsdagen var vi på ultraljudscheck och allt ser bra ut. Det var otroligt fascinerande att se den lille röra på sig där inne och vilken lättnad det var att märka att han har det bra. Det börjar bli verkligt nu då vi på allvar har tittat på barnvagnar och funderat på namn. Om tiden hittills har gått fort så kommer den att rusa de närmaste månaderna.
Jag har mått nästan oförskämt bra. Till och med den trötthet jag upplevde under sommaren och huvudvärken som kom och gick har försvunnit. Jag får bara vara tacksam och njuta av mitt tillstånd.


  

Långlänk under långkok

Efter frukosten slängde jag lök, kött, bacon och vin i grytan och ställde den in i ugnen på svag värme. Det fina med grytor är att de kräver lite aktiv tid vid spisen och sköter sig själv i några timmar. Under tiden kan man exempelvis passa på att ge sig iväg på veckans längsta.

Det var ett underbart indiansommarväder och det är nog lyx att kunna springa i shorts ännu i september.  Hoppas på en fin och varm höst.
Det kändes av i benen efter gårdagens styrketräning. Jag bestämde mig för 13+2-taktiken eftersom gåpauserna varje kvart sänker pulsen och gör det hela mindre ansträngande. Det var en bra springdag idag, inga känningar i magen, så kanske hade jag orkat hela vägen springandes. Men varför anstränga sig i onödan?
Mitt största problem under löprundorna är den garanterade kissbrådskan (ursäkta min ärlighet). Efter ett par kilometer börjar det trycka och det känns inte så kul i längden. När jag väl bestämmer för att hoppa in i skogen går brådskan över. Idag klarade jag en timme och sedan var jag tvungen att vattna Svedängsskogen. Det lättar för stunden, men alltför långa rundor skulle jag nog inte klara av.
Annars gick det bra och jag klockade 17 km på knappa två timmar. Det är ett långpass med mitt mått mätt och det längsta jag har sprungit sedan i våras. Nöjd och glad.

Jag tror det är vinkeln som får min mage att se gigantisk ut.

Väl hemma möttes jag av en härlig doft och var tvungen att grunda med mellanmål för att klara mig till vår sena lunch. Toppade grytan med frästa kantareller och vi fick njuta av en mustig söndagsmåltid.

Denna vecka har jag fått ihop 56 kilometer. En femtedel är visserligen stavgång men ändå. Jag är smått förvånad och undrar stilla om jag borde börja trappa ner?

Rekordvecka

Jag har en tung träningsvecka (på min skala räknat) bakom mig och jag slog faktiskt rekord när det gäller antal sprungna kilometer. 79,6 blev det enligt Miss Garmin. Det blir väl 80+ om jag räknar ologgade joggvilor, men det som inte syns, finns inte.

Hur som helst så är jag både nöjd, förvånad och lite förskräckt. Det här är definitivt inte någon norm och jag siktar nog mera på 40-50 km fördelat på tre-fyra pass i veckan än så här mycket. Av många skäl.
Den ovanligt stora kilometerantalet orsakades närmast av ett jättelång- och ett långpass. De andra länkarna låg på vanliga 8-10 km.
Jag är nöjd md mitt jättelångpass eftersom jag märkte att jag klarar av det både fysiskt och psykiskt.
Mer nöjd är jag ändå med gårdagens långpass. Jag sprang två timmar prick med ett medeltempo på 5:30. Ibland över, ibland under. Det positiva med passet var a) att jag orkade, b) att jag inte gav upp när det började kännas trögt, c) att farten ökade något mot slutet och d) att pulsen hölls jämn och fin och inte över 150 slag/minut. Detta är något slags formbevis för mig.

Idag avslutade jag veckan med transportlöpning till gymmet och sedan lite styrketräning. Både ben och knän önskar vilodag i morgon och det ska de få.

Nu är det definitivt dags att planera träningen bättre. Detta har jag sagt sedan mars, men det har varit lite mañana-mentalitet över min planering. I slutet av maj skall jag (tro det eller ej) springa Naisten Kymppi och i juni blir det en halvmara. Inte för att jag har några ambitiösa tidsmål, men nog måste jag börja träna med eftertanke om det skall bli till något mer än plågsamma, sega och dyra länkar. Jag siktar på fyra löppass i veckan varav ett är SATS-passet, ett är ett långpass, ett någon form av intervaller och ett snabbare, kortare distanspass. Dags att ta fram penna och papper. Speciellt vilodagarna är viktiga att få inbokade. Konstigt nog.

Dags att stretcha och tjuvkika på årets Eurovisionsbidrag. Av de fösta låtarna att döma blir det en förskräcklig show.

IT-Band Compression Wrap

Efter flera månader av stretch, foam roller-rullande, höft- och rumpmuskelträning, alternativträning, vila, massage, kinesiotejpande och en hel del frustration blev jag onekligen smått desperat. Löparknä(n) verkar vara något som inte vill försvinna i första taget. Jag googlade lite och hittade ett Youtubeklipp som gav mig en gnutta hopp. Det handlar om IT-Band Compression Wrap. Så här ser det ut:

Bilden tagen härifrån.

Det är ett elastiskt band som du spänner runt låret en bit ovanför knät. Bandet har en liten "kudde" som man ska placera på IT-senan, det vill säga den sena som går från höften till utsidan av knäet och som vid löparknäproblem börjar skava mot knät och som ger upphov till smärtan. Tanken med bandet är att man minskar trycket och friktionen på knät.

Jag gav det en chans och beställde bandet härifrån. I onsdags testade jag det för första gången men jag tyckte inte det hjälpte alls. Linkade hem de sista kilometrarna.
Igår provade jag på nytt och som jag skrev igår så sprang jag utan någon smärta i knäet. Jag hade det rätt så högt uppe på onsdagen och igår sänkte jag det en aning, så kanske berodde det på det. Idag sprang jag en lite längre runda men nu fungerade det inte perfekt. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro.

Somliga tycker att det funkar. Andra menar att det är humbug. För mig funkade det igår. Om det var tack vare bandet eller om det berodde på att jag hade två dagar löpvila bakom mig vet jag inte. Idag funkade det inte lika bra. Om det berodde på att det bara är humbug eller på att knäet var ansträngt från igår kan jag inte svara på.

Det var inte någon mirakelmedicin, men det gav tillfällig smärtlindring. Nej, det tar inte bort löparknät och minskar inte vikten av att fortsätta stretcha, foam roller-rulla, jumppa rumpan, alternativträna, vila och plågas på massagebritsen. Jag ger det ändå några chanser till innan jag hivar det.

Har någon av er hört talas om denna grej? Vad har ni för erfarenheter och tankar om det? Är det humbug eller funkar det? Du som jobbar med sådant här (läkare, fysioterapeut…), vad har du för tankar om detta?

Dagens länk var ett försök att samla kilometrar. Jag sprang 40 minuter och sedan körde jag Johannas taktik: jag sprang 8 minuter och gick 2. Det här klarade jag fem gånger och de sista två kilometrarna fick jag gå. Knäet kändes ansträngt, så tydligen funkar inte löpning två dagar i sträck. Hur som helst fick jag frisk luft och 16 kilometer avverkade till fots. En fastlagsbulle på det och alla förlorade kalorier kom lyckligt tillbaka.

Det var äckligt och grått idag. Jag beslöt mig för att avge ännu ett löfte, denna gång gäller det attityd. Jag ska aldrig mera gnälla över dåligt löparväder! Så länge jag är frisk kan jag alltid välja om jag går ut och springer eller inte och det är helt onödigt att klaga på vädret. Är jag skadad har jag inte möjlighet att välja löpning hur mycket jag än skulle vilja göra det. Så länge jag är frisk är jag tacksam för varje löpsteg jag kan ta och jag klagar inte ens då småspiken tränger in på bara kroppen!

Ha en skön avslutning på veckan!

Stön!

Långpass (eller åtminstone längre) hade jag tänkt göra på skidor. Nu verkar snön försvinna och skidsäsongen är över innan den ens har hunnit komma igång.
Jag får ta långpassen på crosstrainern i stället. Det om någonting är hemskt! Idag kämpade jag för att stå ut med mer än en timme och 90 minuter och två Runner's World senare steg jag av mojängen på darrande ben. Hade jag inte haft lektyr så skulle jag inte ha orkat särskilt länge.
Om vintern var slut nu så hoppas jag att snön smälter fort så att jag kan rullskrinna långpassen. För löpande långpass vågar jag inte försöka mig på ännu.

Långpass på skidor

Efter tillräckligt många skidturer inomhus var det otroligt skönt att äntligen inleda skidsäsongen på riktigt. Halva Helsingfors trängdes på den lilla sväng som snön har räckt till för, men finns det hjärterum så finns det stjärterum!
Totalt tre kilometer spår i gott skick! Föret var perfekt och det var lite mildare vinterväder idag. Det blev   både plattespår och pulshöjande backar. Jag fick upp pulsen ordentligt (närmare 180 slag/minut) i backarna men det sköna var att märka att pulsen hann sjunka under 130 i nedförsbacken.
Sköna två timmar och en dryg halvmara senare var jag väldigt belåten över att ha fått till ett ordentligt långpass.

Jag är inte särskilt bra på skidåkning och inte heller särskilt snabb när jag flåsar på i klassisk stil. Men kul är det och utmärkt alternativträning!

Färgsprakande

Idag fick jag springa i det allra vackraste septembervädret! Det var kallare än vanligt och det lär bli ännu kyligare nästa vecka. Septembersolen värmde ändå skönt och jag fick njuta av höstens bättre sida.
Idag hade jag faktiskt ingen långpasspecialitet. Jag ville bara springa långt. Siktade på 6-tempo och fick ihop 25 kilometer.
Oj, så jag njöt. Det låter som en klyscha när jag säger att löpningen fungerar som terapi och att jag blir glad av att springa. Men så är det. Speciellt nu då jag bara springer tre gånger i veckan njuter jag extra mycket. Jag kommer bort hemifrån och släpper för en stund sådant jag bär inom mig annars. Just under länken väcks ett hopp jag annars inte ofta har.

Att det råkade vara vackert var grädden på tårtan.

Dagens vackraste: En färggrann Gammelstadsforsen.
Dagens fulaste: Min vänster tåtå. Nageln är blå och intill finns en präktig blodblåsa som bidrar till en äcklig syn.
Dagens konstaterande: Inläggen jag fick för överpronationen orsakar antagligen ont i hälsenan.
Dagens jobbigaste: Motvind på Brändö bro.
Dagens AJ!: Mina baklår. Spända som bara den och ömma från knävecket ända upp till strax under skinkan.
Dagens bästa: Varken knäet eller akillessenan gjorde ont!
Dagens hmmm...: Tänk om jag ändå skulle ändra två varv till fyra varv i Vanda...

Runner's high?

Dagens långpass var nog det bästa på länge!

Jag vill minnas att det var Johanna som för länge sedan gav mig idén till upplägget och idag testade jag det för första gången.
Tanken är att starta med fem kilometer i tänkt maratonfart och vart efter minska antal kilometer men samtidigt öka hastigheten med 10 sekunder per kilometer. Mellan "varven" 1 km lugn jogg.
Jag har ingen aning om vad min maratonfart för tillfället är så jag började försiktigt. Hade tänkt mig 5:30 min/km, men benen sprang fortare än så.
Så här såg mitt pass ut:

1 km uppvärming
5 km i 5:20 min/km
1 km jogg
4 km i 5:10 min/km
1 km jogg
3 km i 5:00 min/km
1 km jogg
2 km i 4:50 min/km
1 km jogg
1 km i 4:40 min/km
2 km jogg

Det gick nästan enligt planen och det kändes alldeles fantastiskt bra! Benen var pigga och fiilisen var på topp. Jag skulle ljuga om jag påstod att det gick enkelt; 2 km i 4:50 var en kamp mot mjölksyran och den sista tusingen sprang jag i praktiken så fort jag förmådde. Men jag orkade. Och jag var inte helt slut efteråt. Jag landade utanför hemdörren prick 22 kilometer och 1:59 h senare. Klappade mig själv på axeln.

Jag är faktiskt riktigt nöjd med passet och rekommenderar det varmt. Börja i ett tempo som passar just dig, i ett som känns bekvämt men så att de sista kilometrarna blir mera obekväma. Ett perfekt långpass att träna förmågan att
- lägga i en extra växel
- komma ur den där bekväma farten och pressa sig lite under ett långpass
- variera tempot.

Jag hade lite problem med att hitta rätt tempo efter joggkilometern. Jag ökade lite för fort och lite för mycket, så det tog mig några hundra meter innan jag hittade rytmen och miss Garmin hängde med i svängarna. Sedan var det bara att rulla på. Sträckan Tomtbacka-Svedängen-Britas-Månsas var rätt så backig vilket gjorde tempot lite hoppsigt men i medeltal lyckades jag hålla mig till planen.

Jag tror jag nådde något som kallas Runner's high. Jag är fortfarande hög på endorfiner, en känsla av lycka som jag tror jag inte upplevt förr. Inte så här starkt i alla fall.

Definitioner av ”runner’s high”

• a state of euphoria experienced during prolonged running or other forms of aerobic, sustained exercise, attributed to an increase of endorphins in the blood. (Dictionary.com)

• a feeling of euphoria that is experienced by some individuals engaged in strenuous running and that is held to be associated with the release of endorphins by the brain. (Merriam-Webster)

• a colloquial term that refers to a neurochemicl reaction in which a rush of endorphins is released during a long workout. The high concentration of endorphins leads to a feeling that is at once relaxed and energized. (About.com)

Känner du igen dig?

September? Färgsprakande sommaroutfit var vad som gällde idag.
Fick värmeslag av att se folk springa i långa ben och jacka!

Varför komma ner på jorden när jag för en gångs skull får sväva på rosa moln?

Stegrande

Förra veckan utmanade jag mig själv under långpasset genom att öka tempot ordentligt fyra kilometer på slutet. För att märka att jag faktiskt har en växel att lägga i om det behövs.
Idag utmanade jag mig själv på annat sätt.
Där någonstans intill sandvägen mellan Hertonäs och Vik finns ett ställe där det går trappor upp mot en fin utkikspunkt. Vingliga, skrangliga sådana. Dem tänkte jag bestiga.

Enkelt, tänkte jag i mitt hömod. Någon minut senare var benen till bredden fyllda av mjölksyra och jag var glad att det inte var fler trappor än så.

Väl uppe pustade jag ut, kollade på utsikten och lät pulsen sjunka igen. Kul variation under ett annars grått och regnsjukt långpass.
Efter att ha lyckats tappa bort mig i skidspåret någonstans mellan Hertonäs och Gammelstadsforsen och således fått några hundra meter terränglöpning inbakat i passet och till slut tagit mig hem igen, var jag rätt så sönder. Värkande ben, susande löparknä och ilande akilleshäl. Men glad och nöjd ändå. Det blev 20 km på två timmar och fem minuter. Inklusive en stigning i både höjd och puls.
Någon dag kanske jag tar mig an den beryktade Malmgårdstoppen.

På tal om utmaningar...

... för vissa räcker det inte att springa maraton. Då springer de 100 km ultra i stället. För andra räcker inte med att lägga 1000-bitars pussel. Då lägger de 4000-bitar i stället.

Släng av höstluft

Jag var iväg redan halv nio denna lördagsmorgon. Mest på grund av att det bär av till lande snart. Rättare sagt om en kvart, så jag får vara snabb.
Det var riktigt höstigt i morgonluften idag. Inte kallt, men så där friskt mot huden. Skönt, härligt väder att springa i.

Det blev långpass inklusive
14 km regelrätt PK-lenkki+4 km i drömmaratonfart (5min/km)+500 meter jogg till hemdörren. Lite längre än tänkt, men ack så nödvändigt.

Plan F har hållit första veckan. Jobbigt, men jag överlever. Fördelen med fyra pass i veckan är fräscha och pigga ben!

Tack för kompressionsstrumptipsen! Idag drog jag på ett par när jag steg upp och sprang iväg med dem någon timme senare. Inte illa alls.

Om inte annat så värmde kompressionsstrumporna
skönt i morgonluften.

Nu är det bråttom! Önskar trevligt veckoslut och drar iväg på kräftskiva!

Proffsigt

Dagens långpass (120 minuter) sprang jag i strålande solsken! Visst är det nu man kan börja hoppas på solbränna?

Kom in, värmde mat medan jag duschade, åt (som en häst och blev ändå inte mätt, passet tog visst musten ur mig) och lade mig på soffan med fötterna i högläge. Skulle läsa men somnade strax med boken på magen. Otroligt skönt med en tupplur!

När jag vaknade flinade Jan och sade "du är ju helt som proffsen som tar en päikkäre efter träningen!" Ska se till att göra det oftare för att höja min proffsighetsgrad ytterligare.

Jag springer snarare på tid än samlar kilometrar, så därför har jag svårt att uppskatta hur många kilometrar det blir på en vecka. Av nyfikenhet kollade jag upp det (här är Garmin Connect fenomenalt) och konstaterade att jag den här veckan har 74,65 km bakom mig. Inte att undra på att de sista tio minuterna idag var de längsta någonsin. Efter påsk kommer de hårdaste träningsveckorna, så då kan det nog stiga till lite över 80 kilometer per vecka. Håhhå, det hade jag aldrig trott! 

Jag springer fortsättningsvis på tid utan att bry mig om hur många kilometrar det blir. Så länge jag gör det bra spelar sträckan ingen roll för mig.

Ha en skön söndagskväll och en fin start på träningsveckan i morgon!

Torsdagsvurpa

Min arbetsdag idag kan jämföras med intervallträning: kort men intensiv. Dagens klientbesök var avklarade efter lunch, vilket gav mig tid att uträtta viktiga ärenden. Som att införskaffa den finaste aftonklänning jag någonsin burit. Oho. Dessutom hann jag börja baka mammas kalaskaka och medan bottnen var i ugnen skötte jag det jobb jag ännu hade ogjort. Kakan ut för att svalna och sedan stack jag ut på en tidig långlänk. Klockan var bara fyra- oj så skönt att komma iväg och komma tillbaka medan det ännu var ljust! Halv sex sken ju solen ännu!

Det blev 90 minuter PK-lenkki i för hårt tempo med för hög puls. Att jag aldrig lär mig!
På ett ställe var det rätt så halt och jag halkade till först en gång och sedan en gång till. Jag höll mig stående, åtminstone tillsvidare. Ett par hundra meter före hemdörren var det tredje gången gillt, och jag flög omkull och landade på rumpan. Lite snopen steg jag upp och stapplade vidare. Det var vinterns första vurpa det. Jag klarade mig med ett blåmärke på armbågen och en än så länge röd fläck på skinkan. Ömt är det inte, tydligen har jag byggt upp lite stötdämpare ändå. Värre kunde det ha gått.

Det är inte varje dag jag får chansen att springa
i dagsljus och solsken en vanlig torsdag!

Väl hemma fortsatte jag kökstöket och fick till ett ostkaklager. Nu är det bara att slå sig ner i soffan med det nyaste numret av Juoksija, hurra! Får se vad den innehåller denna gång, pärmen verkar lovande i alla fall! Som bilaga fick jag Juoksukalenteri med alla evenemang i Finland som ordnas 2013. Plus en massa reklam om lopp utomlands samt tävlingsresor av olika slag. Kanske hittar jag något lämpligt att delta i i höst.

Dags att slita upp paketet!

Söndagslänk

I går kväll var jag nog lite orolig över huruvida jag alls skulle klara av något långpass efter en lite blötare kväll. Jag klarade mig med en lindrigare blurk-känsla och efter morgonmålet var det ganska okej att sticka ut. Främst för att jag hade sällskap som väntade! Jag och Michaela hade stämt träff i Svedängen och strax efter 11 plumsade vi iväg. Nattens snöstorm var nog vårens onödigaste och de första kilometrarna fick vi klara oss på de oplogade vägarna. Sedan blev det bättre och löpningen gick för min del bättre än jag hade trott.
Vi siktade på ett tempo kring 6 min/km, men bortsett från de första kilometrarna hölls vi nog stadigt under 6. Att springa lite för fort när man borde hålla ett lugnt tempo verkar vara något vi båda får öva lite på.

Dagens finfina sällskap!

Jag skulle springa 105 minuter, sade mitt program, och på 1:49 stängde jag av klockan (fotopauser inkluderat, så det blev väl ganska prick 1:45 h som det skulle vara). En välplanerad oplanerad runda, måste jag säga! Medeltempot blev till slut 5:54, så inte var det heller så illa. Och pulsen låg på passliga 140 slag/minut, så det var ju snudd på fullkomlighet. Duktiga vi!

I morgon blir det en ny fas i mitt träningsprogram. Långpassen blir lite längre, pyramiderna kommer in i bilden och styrketräningen faller bort. I morgon inleder jag starkt med en återhämtande lätt länk och muskelvård.

Helsingfors runt

Också ett sätt att tillbringa en lördag.

Ända sedan duktiga Michaelas femtia har jag lekt med tanken om att springa lite längre. Så där lagom extremt. Ju mer jag tänkte på det och ju mer jag fantiserade om hur det skulle vara, desto svårare var det att bli kvitt tanken. Så nu var det bara att göra det.
Jag mätte upp en rutt på Reittiopas och det blev ungeför 48 km. Så långt har jag aldrig sprungit förr, men det är heller inte oöverkomligt. Jag åt gröt utöver det normala morgonmålet och lagade till en pepparkaksdeg medan frukosten sjönk.
Jag utrustade mig med lagomlätta kläder, ett par energigel, telefon, näsdukar, hemnyckel och en femma. För att göra det mindre vansinnigt tog jag med busskortet också. Just in case. Jag som är van vid att springa med bara hemnyckel som packning tyckte det kändes tungt i fickorna, men jag vande mig.
Det var inte särskilt kallt idag, strax under noll, och jag var rädd för att klä mig för varmt. Det är det äckligaste som finns. Det blev vinterlöpbyxorna utan långkalsonger och under jackan hade jag kortärmat. Det var perfekt, jag frös visserligen lite på de blåsiga ställena och efter min paus, men annars var det bra.
Med kartan inmemorerad gav jag mig ut före soluppgången (när solen går upp efter 9 är det inte farligt tidit).
Efter en rätt så lätt vecka med vila både på onsdag och fredag var benen i prima skick. Jag styrde stegen mot Östra Centrum och sprang längs med Ring 1:an. Tur att jag började i den ändan eftersom det var den tråkigaste biten. Det var ändå den snabbaste sträckan, cykelvägarna var bra plogade och sandade. Från Östra Centrum tog jag mig mot Hertonäs och beundrade BMW:na i bilbutiksfönstren där jag yrade i industriområdet. Jag hade ett blåsigt och kallt minne av Brändö bro men nu var det vindstilla och fint. Från Fiskehamnen mot Hagnäs och sedan längs med stranden.

Rundade Skatudden och efter ganska prick två timmar befann jag mig på salutorget. Det kändes absurt. Fortsatte längs kajen och kände mig som kärringen mot strömmen då alla Silja Line- passagerare vandrade emot mig.

Den här kom springande emot mig.

Slickade strandkanten ända till Ärtholmen eller vad det nu blir, och därifrån tog jag mig in mot Tölö. Jag hade planera rutten så att jag kunde ta kiss- och matpaus i Kisahalli och det var ett ganska perfekt drag. Tankade vatten och energigel och fortsatte ganska snart igen.

Längs med Mannerheimvägen till Stockholmsgatan och i den korsningen klockade jag tre timmar. Sedan gick det långsamt. I stan var det riktigt jobbigt att springa, brun snömodd som inte gav något fäste alls. Kom ner till Munksnäs och tog mig mot Haga, Krämertsskog, Kottby, Åggelby och slutligen hem igen.

Gav mina Karhun en chans. I snömodd eller på
oplogade skogsvägar som här skulle
inte ens Icebugs ha hjälpt.

Det gick rätt så bra. Jag hade tillräckligt med energi, magen var i skick och benen (musklerna) var det inget fel på. Visserligen tog jag det ganska lugnt så benen tog inte lika mycket stryk som när jag sprang maraton. Någonstans i Haga började det ömma i höftböjaren och jag snarast släpade benet efter mig på slutet. Strax därefter yrade jag ordentligt på grund av vägarbeten och vid 4 timmar var jag gråtfärdig. Jag hittade rätt till slut, och lunkade på. Ett par kilometer hemifrån stack det till ordentligt i knäet. På utsidan denna gång och till slut var jag tvungen att gå. Gissa om det var irriterande?! Nåja, jag får väl vara glad att det inte hände tidigare, det hade varit långt att linka från Lillhoplax.

Väl hemma tog jag mig en återställare i form av brustabletter som skulle rätta till vätske- och saltbalansen. Jag hade ju inte druckit så mycket under turen och jag är annars också usel på att dricka. Kanske skulle det hjälpa mot illamåendet som annars kan överraska efter ansträngande pass. Duschade och åt och smorde höftböjaren och knäet med kallgel.

Det blev ju inte riktigt 50 men det gör egentligen ingenting. Jag utmanade mig själv och antog utmaningen och det får räcka. Jag skyller på att jag inte har en klocka med GPS. Reittiopas är ändå inte att lita på, så jag skulle ändå inte med säkerhet ha kunnat påstå att jag hade sprungit femtio.
För att sammanfatta dagens lilla äventyr:
- Jag är envis som en get och det får jag väl bara leva med. Av dumt huvud får kroppen lida och jag led faktiskt lite på slutet.
- Jag sprang ensam och nästa gång har jag gärna sällskap (anyone?). Det bekräftar ändå min envishet. Jag skulle ha kunnat springa en vanlig tia men har jag bestämt mig så har jag och då skolkar jag inte även om det bara är jag själv som piskar mig.
- Mitt pannben växte med flera centimeter.
- Jag bevisade för mig själv att jag orkar springa långt och skulle säkert lätt kunna bli lurad med på ett ultralopp av något slag. Prova, så får vi se vad jag säger.
- Jag skaffade mig en öm höftböjare, ett ömt knä och en gigantisk blåsa på stortån.
- Jag kämpade på i ca fyra och en halv timme.

Var det värt det? Tja.
Gör jag det igen? Antagligen.

I kväll skall det bli julstök i köket tillsammans med en vän och i morgon vilar jag benen på julmarknad med en av de bästa. Sedan är det väl bara att lägga i en växel och springa hårt i Aktia Cuppens andra deltävling.