Maratonförberedelser

Det har visst gått en månad sedan jag visade mig här. Det är kanske bra, jag har inte gjort särskilt mycket som är värt att berätta, åtminstone inte i träningsväg.
Jag har mått bra och även om krämporna har varit av varierande kaliber så har jag kunnat röra på mig så gott som varje dag. Jag har promenerat och styrketränat och på det sättet har jag fått åtminstone lite variation i min annars ganska hängiga vardag. Jag har inte så mycket att klaga på. Visst lider jag av något jag misstänker att är foglossning men eftersom det inte är farligt i sig så biter jag ihop och promenerar ändå. Annars skulle jag bli galen. På gymmet kan jag göra ganska mycket, visserligen med modifierade rörelser och lättare motstånd. På gymmet har jag också fått en hel del uppmuntrande kommentarer av gubbarna och tanterna som tränar där på vardagsförmiddagarna.

Ser man mig bakifrån kan man kanske bli lurad...

... men från alla andra vinklar är magen ganska uppenbar.

En månad av mammaledigheten har gått och jag börjar bli ganska rastlös och otålig. Visst är det fascinerande att känna hur krabaten sparkar och har sig i magen men jag väntar nog på att ha honom sprattlande i famnen i stället. Fem dagar kvar till beräknad födelse och jag är så förberedd som man kan vara. Det hela brukar förlikas med ett maratonlopp så jag förbereder mig därefter. Vilar, äter, sover, äter och satsar på mental träning. Väskan är packad med byteskläder och matsäcken räcker till både före loppet och efter. Jag är dock mer förberedd på ett ultralopp än en fyratimmars mara. Skillnaden är också att man oftast vet när loppet går av stapeln. Nu lär det komma som en överraskning och i princip när som helst inom de närmaste veckorna. Hur länge det dröjer innan han behagar komma ut återstår att se. Återkommer med racerapport när den dagen har varit.

Orättvis klagan

Med sex veckor kvar till beräknad födelse börjar det onekligen vara besvärligt att röra sig. Igår klarade jag 10 minuters traskande innan det kändes som om någon karvade med en kniv i ljumskarna.  Jag fick återvända hem för att vila lite och gav mig sedan ut på ett nytt försök med en aning större framgång. Efteråt fick jag dock stå ut med en molande, irriterande värk.
Idag blev det lite skidåkning för första gången den här säsongen. En femma i maklig takt fick räcka som testrunda och det var verkligen otroligt skönt. Inte vågade jag ju ta i särskilt hårt men att komma ut var väl poängen med det hela. Det kändes ändå inte tillräckligt. Jag har svårt att komma ur den där prestationsinriktade tävlingsinstinkten och strunta i vad andra gör. Jag får bara stänga öronen när andra berättar om sin träning och låta bli att följa andras träningsbloggar ett tag framöver.

Den bitterhet och irritation jag kände är egentligen onödig och orättvis. Det är frustrerande att inte kunna röra mig som jag hade tänkt och veta att "alla andra" smälter julskinkan med långpass och skidturer. Samtidigt har jag inget att klaga på. Så mycket som jag har längtat efter en växande mage och så mycket som jag har avundats andra borde jag bara vara glad och tacksam över min situation. Det tar inte bort den ångest jag kan uppleva av att inte kunna träna och veta att andra gör det.

Nåja. Julen har varit skön och jag har för länge sedan förätit mig på pepparkakor men strunt i det. Eftersom jag inte har särskilt mycket att komma med i träningsväg längre så blir det mindre skrivet här. En klassist summering av året kommer väl men annars kommer det att vara rätt så dött här. Här hittar ni en annan sida av mig.

Ha en fortsatt skön jul!

Långledigt

Idag är det min första lediga dag för oviss tid framöver. Jag är visserligen på vintersemester så här kring jul men sedan glider jag in i officiell mammaledighet vid årsskiftet.
Jag hade föreställt mig att de här veckorna skulle bli sköna träningsdagar varvat med soffhäng och filmer. Det verkar bli betoning på det senare. Visst rör jag på mig men någon träning skulle jag inte kalla det. Jag har promenerat och besökt gymmet lagom många gånger i veckan men under de senaste dagarna har jag fått lida efteråt. Jag får ont i korsryggen och nedre magen, en sådan där molande, störande värk och mitt under promenaden kan det hugga till så att jag får stanna och låtsas stretcha ett slag. Någon menade att det kan vara foglossning (har ingen aning om hur det ska kännas) och tant Rådgivning sade att det antagligen är övningssammandragningar.  Otrevligt är det hur som helst och jag vet att motion inte gör saken bättre. Så jag får väl ta det som det kommer och ta det lugnt om det så krävs. Nu om någonsin kan jag göra det med gott samvete.

Jag har en delad bloggpersonlighet och eftersom mitt liv kretsar mindre kring löpning och mer kring allt annat så kommer det att vara ganska dött här men mer liv här.

Min första lediga dag har jag tillbringat på crosstrainer med Runner's World framför näsan och därefter i frissastolen. Kvällen avrundades med julkonsert och ja, det lackar mot jul.

Motionerar

Skosulan-Alex funderar på skillnaderna mellan att jogga och att springa och när man kan kalla sig det ena eller det andra. För tillfället gör jag varken eller så därför vill jag presentera ett tredje alternativ: motionera.
Om löpare har specialgjorda kläder och joggare har mysbyxor och stor t-shirt så har motionärer lager på lager av kläder för att inte frysa och satsar definitivt inte på hur man ser ut.
Om löpare springer fortare än 6 km/min och joggare lite långsammare än så så tar sig motionärer fram i avsevärt makligare takt.
Om löpare har mål och joggare joggar mer sporadiskt så är motionärens mål att hålla igång nu och då för att hållas frisk och orka ta trapporna i stället för hissen.

Visst vill jag ju definiera mig som löpare men just nu är jag motionär, åtminstone i praktiken. Det är en dryg vecka sedan jag sprang senast (ja, det var väl snarare joggade jag gjorde) och den här veckan har jag samlat kilometrar promenerandes. Hela 50 denna vecka. Med stavar blir det både mer tantigt och mer effektivt.
Lite för mycket blev det denna vecka, känns det som, och jag får försöka acceptera att det är okej att ta det lugnt. Att det är okej att bara motionera.

Det var det

Vecka 30+1.
10 veckor kvar ungefär om det är en punktlig liten en. Igår tog jag en liten länk och det var allt annat än bekvämt. Det har känts så några gånger nu och det verkar nog som att det är slutsprunget för min del några månader framöver. Det sticker till och trycker konstigt i nedre magen, lite som att ha håll men på annat ställe. Det går långsamt och jag får gå allt oftare så varför inte bestämma sig för att gå från början? Idag tog jag stavarna i vacker hand och gav mig iväg på långpromenad. Skönt var det. Jag behöver inte annat än frisk luft och att känna att blodet cirkulerar lite snabbare. Stavarna ger dessutom bra träning för övre kroppen.

Det är helt okej att ge upp löpningen nu. Jag har ju haft tur med måendet och jag har faktiskt kunnat springa rätt så länge så det är inte katastrof att ta en paus. Jag börjar onekligen ha en rätt så stor kula och att ha svårt med att snöra skorna är väl ett tecken på att det är bra tid att sluta dra på sig löpskorna. Jag får ägna de närmaste månaderna åt annan träning. Sedan är jag desto ivrigare när jag äntligen får springa igen i vår. Jag hoppas på snö så att jag kan skida i stället, promenader är långtråkiga i längden.

Vi är två

Vi är två. Så heter ett avsnitt i Sam Murphys bok "Joka naisen juoksukirja" (orig. Run for Life). Löpning under och efter graviditeten sammanfattas på några sidor i en annars mångsidig bok om löpning och allt som nu kan tänkas relatera till det. Ur ett kvinnligt perspektiv. Lite töntigt, kan man tänka. Men visst finns det en hel del att beakta som löptränande kvinna.
Hur som helt så läste jag med intresse avsnittet i boken. Det bästa råd jag har fått hittills är "lyssna på kroppen" och annat jag nu har läst på nätet. Inte fick jag veta så mycket nytt när jag läste i boken men jag försökte ha mitt eget tränande i tankarna för att lite kolla om jag alls gör rätt. Tänkte summera de viktigaste poängerna.

Vad händer i kroppen under graviditeten (som direkt inverkar på löpningen)?
- Man går upp i vikt. Jepp, det märks. Jag har försökt intala mig själv att det är vätska och en växande baby och med det ett par framtida mjölkbehållare som väger mest men oberoende handlar det om flera kilo och det märks fast jag inte springer. Viktökningen och det faktum att det är betoning på magen kan ge upphov till ryggproblem.
- Under graviditeten utsöndas relaxin som mjukar upp lederna inför förlossningen. Risken för skador är således större och mot slutet av graviditeten är det inte särskilt bekvämt att springa mera.
- Blodmängden ökar med 40-50% och hjärtat pumpar mer och oftare. Pulsen är 15-20 slag högre än normalt. Det här märker jag  nog och för att inte anstränga mig för mycket får jag ofta gå i uppförsbackarna. Det är okej men det känns värre att flämta och flåsa när jag går upp för trappor.

Fördelarna med att springa under graviditeten
- I sig är löpning ofarligt för fostret och om man är van vid att träna finns det inga orsaker att sluta springa så länge allt är okej. Om allt ser bra ut rekommenderas att man rör på sig 30 minuter om dagen. Däremot är det inte rätt tid att börja med aktiv löpträning men nog ett ypperligt tillfälle att ta till vardagsmotion och sunda levnadsvanor.
- Graviditeten är ofta lättare om man tränar (detta är, liksom allt annat, individuellt). Jag har kommit löjligt lätt undan. Om det beror på löpningen vet jag inte. Att förlossningen skulle vara lättare för dem som har tränat finns det inga bevis för men eventuellt återhämtar man sig fortare om man är i gott fysiskt skick.

Nackdelarna med att springa under graviditeten
- Traditionellt finns det några riskfaktorer som kopplas till löpning under graviditeten: hypoxi (syrebrist), hypoglykemi (lågt blodsocker) och höjd kroppstemperatur hos fostret. Dessutom finns det ju alltid en fallrisk och risken att fostret skadas i samband med olyckor. Sannolikheten att något av detta skulle hända är liten eftersom mamman ganska naturligt begränsar träningen så att hon inte överanstränger sig och låter energinivån sjunka för mycket. Viktigt är att inte träna för långa stunder eller i höga temperaturer och att minnas att dricka tillräckligt.
Dricka är jag usel på men annars har jag skött mig ganska bra tror jag. Det är väl en instinkt det där med att vara lite försiktig. Vi är ju faktiskt ändå två.

Det är individuellt
En del klarar av att springa så gott som hela graviditeten, andra kan inte springa alls. Det kan bero på illamående, foglossning, ryggont och en massa andra saker. Dessutom kan det gå bra den första gången och inte alls den andra. Om jag någon gång är gravid igen så är det ju inte alls sagt att jag kommer att må så här bra.

Du får springa så länge
- du inte väntar två eller flera barn.
- du inte har haft missfall tidigare eller har fött för tidigt.
- du inte lider av högt blodtryck.
- du inte har haft blödningar.
- så länge löpningen inte gör ont eller känns obekväm.
- du är säker på att det är bra för dig och babyn.

Kom ihåg att (enligt boken)
- berätta för din läkare att du springer.
- inte överdriva.
- inte öka mängd och intensitet. Det är bara inte rätt tid. Satsa på att upprätthålla konditionen. Dra ner på träningen under sista trimestern (oj, jag börjar vara där nu).
- inte träna mer än 3-4 gånger i veckan (hoppsan! Min veckomängd rör sig nog kring 5, men då är en eller två gånger styrketräning och inte löpning).
- överväga promenad ibland (jo, det gör jag och det förverkligas ofta nu).
- stretcha försiktigt (inga problem, jag som är så dålig på att stretcha).
- inte minska på energiintaget för att kontrollera viktökningen (ingen risk).
- vara redo att sluta springa helt och hållet om det känns så (jag är redo att sluta när som helst. Tror jag).

Det var ungefär det jag fick ut av det jag läste. Ganska långt stämmer det överens med det jag har googlat mig fram till och det mesta klarar man med bondförnuft. Att lyssna på kroppen är inte det råd man vill ha men sist och slutligen det mest rätta råd man kan få.

Tajt

Jag klickade hem en "masutuubi", typ stödstrumpa för mage och rygg. Den är sömlös och känns verkligen skön. Tänkte det skulle vara bra med en sådan när jag tränar, det börjar kännas som att magen skumpar lite för mycket. Med den som understa lager trängde jag mig in i diverse träningskläder. Min nya fina Craft-jacka gick precis fast och runt magen blev det ett väldigt tight paket.

Magstödet funkade bra och värmde skönt. Det blev lugn runda utan anmärkningsvärda problem. Något i korsryggen kände jag dock av först när jag vaknade och sedan stundvis under länken, får se hur det artar sig.

De som tillverkar träningskläder kunde väl ha en kollektion för stormagade. Jag skulle inte behöva en massa valmöjligheter, men ett par springtights med hög, skön och stretchig resår, lång- och kortärmade tröjor som är tillräckligt långa och en löpjacka med plats för en växande kula skulle sitta fint.

Jag var dum nog att joina armpressutmaningen i november. Det gäller en tre veckor lång utmaning där man dag ett gör 15 armpressar och sedan ökar med fem varje dag i tre veckors tid. Det kulminerar alltså i 115 stycken. Idag kämpade jag för att få ihop dagens 50 och trots att jag gör tjejversionen med knäna i marken börjar det vara lite tight det också. Eftersom min mage är det första som tar i golvet kommer jag ju lite lättare undan. Allt ska man ge sig in på.

Längre än jag trott

I somras tänkte jag att det skulle vara bra om jag kunde springa hela september. Idag är det den första november och jag har just avverkat 15 km (i makligt tempo, men ändå!). Idag gick det hur bra som helst. Inga krämpor och jag sprang faktiskt hela vägen utom två jobbiga backar som jag valde att gå uppför. Idag sprang jag längre än jag trott att skulle gå. Jag har också sprungit längre in på hösten än jag i somras trodde att jag skulle göra. Bra så, även om ingetdera var något jag strävade efter.

Det är så olika. Tidigare i veckan fick jag ge upp efter ett par kilometer för det tryckte konstigt och kändes obehagligt i magen. Idag gick det utan problem. Vissa dagar orkar jag inte upp för minsta lilla backe och andra dagar känns det hur lätt som helst. Eller lätt och lätt. Jag bär ju faktiskt på fem kilo mer än i våras.
Jag fortsätter så länge det går. Kanske klarar jag hela november?

Träningen är så oberäknelig. Vissa dagar flyter det bra, andra dagar är det inte alls trevligt. Somliga dagar är jag för trött för att ens ge mig iväg och tempot ligger i snitt kring 7:15 min/km. Jag har minskat både veckomängden och längden på länkarna så dagens 15 kilometer är verkligen ett långpass.

Även om det kändes bra idag och jag de facto hade ett rekordhårt medeltempo kring 6:45 så var nog dagens höjdpunkt att stöta på Anna. Jag hade sprungit en 11 km när jag såg en figur med bekant löpstil komma emot mig. Det är evigheter sedan vi setts och under ett par kilometer hann vi babbla om sådant som är aktuellt just nu. Skönt med sällskap för en gångs skull!

Vecka 27 på gång. Vi får väl se om jag klarar av att springa ännu i vecka 30.

Släng av vinter

Idag blev jag påmind om vad vinter är. Tänk att bara några snöflingor, lite vitt på marken och minusgrader lyser upp dagen och inger hopp om mycket snö till jul. Det lär inte vara så länge, +9 grader och regn utlovas redan.
Hur som helst fick jag frysa en aning innan jag fick upp värmen under dagens springtur. Stickande kallt om näsan och ilande i tänderna vid inandning genom munnen. Rumpa och lår röda och knottriga när man kommer in. Och då låg temperaturen bara knappt under nollsträcket. Man vänjer sig ju men nog undrar jag hur det bli när det är 10 grader kallare.

Det blev en skön eftermiddagsrunda. Det positiva var att det inte hördes några klagomål från magen förrän under den sista kilometern och således kunde jag springa större delen av rundan. Det negativa var att jag således inte kunde springa ända hem utan fick promenera sista biten. Småhuttrig men pigg och nöjd efteråt och efter en bastant middag är det bara att sjunka ner i soffan med det nyaste Juoksija-numret.

Vitt vid Vanda å.

Undrar när fötterna försvinner helt.

Gymråttan här hej

Mindre löpning och mer styrketräning verkar vara trenden just nu. Förra veckan besökte jag gymmet tre gånger, den här veckan två, och det är ganska mycket mer än en gång i veckan eller en gång varannan vecka vilket tidigare har varit det normala. Känns konstig men inte fel. Att springa för springandets skull vore fel och jag nöjer mig med cirka 30 km i veckan. Jag har väl blivit lite mesig också. Regnar det så väljer jag att träna inomhus. Varför inte, nu då det inte har någon större skillnad?

Styrketräningen är ju inte något att skryta med, vikterna minskar i takt med att magen växer och det handlar väl mest om att upprätthålla det jag har. Jag klarar mig långt med fria vikter eller kettlebells och min egen kroppsvikt som motstånd. Den enda maskinen jag använder är den där man gör lat pulls. Om inte annat så får jag en snygg övre rygg.

Visst saknar jag löpningen. Jag saknar de där blodsmaksframkallande intervallpassen och de riktigt uttömmande långpassen. Och visst avundas jag dem som springer och har sprungit diverse lopp denna höst och kan röra sig obehindrat varje dag. Å andra sidan klagar jag inte. För en gångs skull är en växande mage välkommen och en viktuppgång inte så farlig. När han som för tillfället bökar och sparkar där inne kommer ut kan jag börja tänka på löpning på riktigt igen.

Inne i vecka 25.

Långsamhetens lov

Jag gjorde det igen. Tappade bort mig någonstans i Kvarnbäcken. Även denna gång berodde det på skyltarna (eller avsaknaden av dessa). Jag tänkte att det skulle vara tryggt att springa längs med Ring 1:an men cykelvägen går ju lite kors och tvärs. Pilen mot Östra Centrum guidade mig rakt in i ett höghusområde och sedan var både skyltar och cykelväg försvunna. Mitt lokalsinne förde mig åtminstone i rätt vädersträck men det var först efter att ha frågat om vägen två gånger som jag hittade den väg jag hade tänkt mig. Det blev säkert en kilometer extra cirklande vilket i sig inte är så farligt men precis en kilometer längre än jag egentligen skulle ha orkat med idag.

Det blev långt, åtminstone tidsmässigt. Två timmar är ett långpass, tycker jag. Om 16,2 km är det kan man ju diskutera. Jag hade mina gåpauser med jämna mellanrum och orkade bra ungefär 14 kilometer. Sedan blev det besvärligt med både kisibrått, stygn i sidan, ont i höftböjaren och korsryggen. Förbannade vägskyltar. Tur att jag inte hade bråttom.

Det går långsamt nu. Jag springer i ungefär 6:45- tempo (trodde inte att det var möjligt att springa så sakta utan att tekniken lider) och gåpauserna drog ner dagens medeltempo till hisnande 7:20. Just nu är jag inte mycket till springsällskap, såvida man inte söker någon som springer sakta, gärna går i uppförsbackarna och måste springa där det finns möjlighet att i nödfall hoppa in i skogen.

Nu efteråt är jag glad att det blev så här långt. Med tanke på att det bara var veckans andra springtur så kommer jag ju faktiskt över 20 kilometer denna vecka. Rekordlite men desto mera styrketräning har det blivit. Det är helt okej med färre veckokilometrar nu och då.

Dags att skrapa kilometrar på Galna Dagar i stället.

Fysio för förstföderskor

Jag behöver knappast upplysa mammor om att vi har ett otroligt bra rådgivningssystem i Finland men för er som inte visste det kan jag ju bara berätta. Förutom att man följs upp under hela graviditeten och barnet likaså fram tills att skolhälsovården tar över så erbjuds en hel massa annat. Jag har varit på tandläkarkonsultation och vår familjeförberedande kurs har kommit igång och idag var jag på en fysioterapigrupp för väntande mammor. Även om det ganska långt togs upp sådant som jag redan visste var det bra att se hur man utför vissa viktiga övningar.
Vi gick igenom vanliga problem med hållningen, hur man kan lindra ryggsmärtor och hur man hittar en bra sovställning. Vi talade också om hur man kan träna styrka under graviditeten.
Och så de där bäckenbottensmusklerna. Små, väldolda men ändå kontrollerbara och väldigt viktiga. Jag tyckte det lät smått fånigt att man ska behöva träna dem men efter dagens grupp är jag lite klokare. Det lönar sig att börja med knipövningarna redan nu eftersom det ger en vana som är viktig när det sedan är dags att komma i form igen.
Lite lustigt är det ju att tala om uthållighetsträning, maximistyrka och snabbhet när det handlar om att träna bäckenbotten. Men vad gör man inte för att slippa pinsamma läckage när man nyser?

Falskt alarm

Oron efter förra veckoslutets spring var åtminstone för tillfället obefogad. Jag sprang både igår och idag utan större problem. Visserligen har medeltempot sjunkit till 7:15, jag känner mig ganska tung och klumpig, jag blir lätt andfådd och jag går i uppförsbackarna. Jag slapp ändå den där konstiga känslan av ont i magen och stygn. Skönt att veta. Det hade varit tråkigt att ge upp löpningen helt.

Både igår och idag var det skönt höstväder. Mulet, nästan duggregn, ganska varmt men friskt i luften.
Det ser verkligen ut som höst nu.
Tre gånger spring och två gånger gym blev veckans träningssaldo. Visst minskar det sakta men säkert.

Jag väger fyra kilo mer än före jag blev gravid. Jag undrar om det bara är "vanliga" graviditetskilon eller om det dessutom är något extra.  Det skulle inte förvåna mig med tanke på behovet av extra mellanmål och alltför frekventa godisdagar. Visst är det ju så att man inte ska skylla på att man är gravid när man faller för frestelser och visst är det så att både mamma och baby mår bättre av en hälsosam diet, men just nu kan jag inte bry mig mindre. Jag äter det jag har lust för när jag har lust och tycker synd om alla andra som inte unnar sig det.

Det verkar som att jag inte har särskilt mycket vettigt att komma med. Därav glesa blogginlägg och ointressant läsning. Håll till godo.

Springstatus: instabilt

Löpningen börjar kännas mer och mer osäker för varje dag. Kanske hade jag en dålig dag igår men det kändes faktiskt mindre bra. Jag gav mig ut på en längre runda och körde 13+2-taktiken. Det funkade de första 45 minuterna. Den fjärde kvarten var mindre kul. Det knep till i magen och kändes allmänt otrevligt och det blev mer betoning på gåvila än jogg. Efter ett tag gjorde jag ett nytt försök och bytte taktik till 4+1. Det funkade inte och den sista biten sprang jag så länge det kändes okej och gick när det inte gjorde det. Jag förbannade mitt val av rutt som saknade möjlighet att avbryta och ta en genväg hem. Det gör jag i fortsättningen. Landade på dryga 15 kilometer på närmare 2 timmar så det tog ju sin lilla tid. Frisk luft i skönt höstväder fick jag i alla fall.

Hoppas det bara var en dålig springdag med vanligt magont. Jag ger löpningen en chans till nästa vecka som test men jag är nog redo att ge upp helt om det känns så.  Viktigare än löpningen är den lille som sparkar i magen.

Tips på alternativa träningsfomer mottages med tacksamhet!

20+2

Enligt väderleksprognosen blir det höst i morgon. Temperaturen lär ska sjunka till normala grader så det blir väl att gräva fram långa ärmar och ben. Tänk att shortsvädret har hållit i sig ända till medlet av september! Idag var det 15 grader när jag gav mig iväg och jag märkte att folk av någon anledning klär sig enligt almanackan. Vind- och vattentätt skall det vara. De flesta måtte ha ångrat sitt klädval idag.
Det blev en skön runda på 15 kilometer. Medeltempot närmar sig obönhörligt 7 min/km, "långpassen" blir allt kortare och jag varvar allt oftare med gåvila. Det är väl naturligt. Jag har också slutat följa med pulsen eftersom det är missvisande då pulsen är förhöjd under graviditeten. Vi är halvvägs nu och magen går inte att dölja längre.

På väg på länk i vecka 20+2.

Problemet med tekniska t-skjortor och toppar är att de slutar någonstans vid höftbenet. De flesta av mina plagg börjar se lite korta ut, så jag får väl förnya träningsgarderoben när magen börjar titta fram. Även om bar mage var på modet skulle det inte vara fagert.

På torsdagen var vi på ultraljudscheck och allt ser bra ut. Det var otroligt fascinerande att se den lille röra på sig där inne och vilken lättnad det var att märka att han har det bra. Det börjar bli verkligt nu då vi på allvar har tittat på barnvagnar och funderat på namn. Om tiden hittills har gått fort så kommer den att rusa de närmaste månaderna.
Jag har mått nästan oförskämt bra. Till och med den trötthet jag upplevde under sommaren och huvudvärken som kom och gick har försvunnit. Jag får bara vara tacksam och njuta av mitt tillstånd.


  

Lunkandet ger ömma lår

Det blev visst tyst ett tag. Det beror väl på att det inte har hänt så mycket som är värt att skriva om. Veckan har varvats med löpning, gym och promenad med eller utan stavar och den enda förändringen jag har märkt är en växande hunger och ett mer regelbundet behov av energi. Jag har också märkt att helvila och bra återhämtning gör träningen bättre och lättare. Vilken revolutionerande iakttagelse.

En sak har jag dock funderat mera på. Jag undrar om min löpteknik lider av det långsamma tempot jag tar mig fram i? Jag har definitivt saktat ner och det leder till att jag springer mer på hela foten än på framdelen som jag brukar. Dessutom har jag börjat bromsa i nerförsbackarna för att minska på studset och allt detta resulterar i stela, trötta och ömma framlår. Framlåren brukar inte lida av löpning på samma sätt som jag kan känna av träningen i baklåren och rumpan (utom efter längre lopp då hela kroppen är slut) men nu har jag träningsvärk efter åtminstone längre pass. Märkligt.

Annars inget nytt under solen. Väntar med spänning på torsdagen. Då får vi se om allt står rätt till i magen och eventuellt får vi veta vilken sort som är på kommande.

Långlänk under långkok

Efter frukosten slängde jag lök, kött, bacon och vin i grytan och ställde den in i ugnen på svag värme. Det fina med grytor är att de kräver lite aktiv tid vid spisen och sköter sig själv i några timmar. Under tiden kan man exempelvis passa på att ge sig iväg på veckans längsta.

Det var ett underbart indiansommarväder och det är nog lyx att kunna springa i shorts ännu i september.  Hoppas på en fin och varm höst.
Det kändes av i benen efter gårdagens styrketräning. Jag bestämde mig för 13+2-taktiken eftersom gåpauserna varje kvart sänker pulsen och gör det hela mindre ansträngande. Det var en bra springdag idag, inga känningar i magen, så kanske hade jag orkat hela vägen springandes. Men varför anstränga sig i onödan?
Mitt största problem under löprundorna är den garanterade kissbrådskan (ursäkta min ärlighet). Efter ett par kilometer börjar det trycka och det känns inte så kul i längden. När jag väl bestämmer för att hoppa in i skogen går brådskan över. Idag klarade jag en timme och sedan var jag tvungen att vattna Svedängsskogen. Det lättar för stunden, men alltför långa rundor skulle jag nog inte klara av.
Annars gick det bra och jag klockade 17 km på knappa två timmar. Det är ett långpass med mitt mått mätt och det längsta jag har sprungit sedan i våras. Nöjd och glad.

Jag tror det är vinkeln som får min mage att se gigantisk ut.

Väl hemma möttes jag av en härlig doft och var tvungen att grunda med mellanmål för att klara mig till vår sena lunch. Toppade grytan med frästa kantareller och vi fick njuta av en mustig söndagsmåltid.

Denna vecka har jag fått ihop 56 kilometer. En femtedel är visserligen stavgång men ändå. Jag är smått förvånad och undrar stilla om jag borde börja trappa ner?

Midnight Run

Jag deltog i Midnight Run för första gången. Jag anmälde mig i våras, intet ont anande om vad som skulle börja växa inom mig. Jag hade så klart anmält mig till en snabb startgrupp med måltiden 45-50 minuter men igår kväll var det ju nog utopi.

Före. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av mig själv. Jag har sprungit 10 km på ungefär 1 timme och 10 minuter de senaste månaderna och inte varit nere under 6-tempo sedan i maj (juni under SATS-passen men då bara under intervaller). Så att sikta på en timme kändes lite hujsigt. Tidpunkten kändes konstig, tränar jag på kvällen så är det senast kl 18 och när starten gick brukar jag normalt vara trött och sängfärdig. Jag märkte till min förvåning att matrytmen inte blev så konstig- lunch och kolhydratbetonad måltid vid middagsdags funkade ju perfekt.

Jag bestämde mig för att helt gå på känsla. Ingen press, annat än skammen över att vara i vägen för alla och i helt fel startgrupp. Mitt mål var att springa hela vägen och att inte bli omsprungen av någon ur maskeradgruppen. Jag var inte nervös och min uppvärmning bestod av att gäspande hoppa lite på stället i startfållan. Min största oro var att tvingas ta kisspauser.

Under. Det var trångt i starten och fram till startlinjen fick man gå. Sedan började det röra på sig och jag drogs med av de andra. Jag gjorde mitt bästa för att hållas till höger och det kändes som att jag blev omsprungen av alla andra. Den första kilometern gick uppför. Förvånansvärt lätt kändes det, inga tunga ben alls. Sedan gick det lika mycket nerför och i Ulrikasborg tystnade musiken för stunden och det enda som hördes var smattret av gummisulor mot asfalten. Det var fest och musik med jämna mellanrum men jag njöt faktiskt mer av de tysta etapperna. Ännu vid tre kilometer gick det jättefort och klockan visade stundvis ett tempo på strax under 5. Jösses! Men varför sakta in om det känns bra? Det enda som störde var trycket mot kissblåsan som började redan under den första kilometern men jag bestämde mig för att stå ut. 

När jag äntligen passerade femman och kunde konstatera att det är under hälften kvar började tempot sjunka en aning. Sedan varierade farten, det gick saktare i trängsel och fortare när jag fick energi av främlingars hejarop. 

Det positiva var att det kändes lätt. Inga tunga ben, inget överdrivet flås. Löpningen rullade på och jag kände att jag inte tog ut mig helt. Kanske har vilodagar och bra återhämtning en positiv effekt. 

Och kanske har det inte gjort så mycket att jag har sprungit i närmare 7- tempo hela sommaren. Speciellt den där lätta känslan är ovanlig, oftast känns en tung träningsperiod av under loppen.

Plötsligt kom niokilometersskylten emot och sedan var det bara att tuta och köra. Jag rullade in på 53:18, smått förvånad och med en känsla av att ha överträffat mig själv. Visserligen är det 11 minuter från PB men inte så dåligt i vecka 18.

Det ovanliga var att jag kunde äta direkt efteråt. Vanligtvis mår jag pyton men nu slukade jag både kvarg, banan och russin utan problem. Tydligen var ansträngningsnivån precis lagom. Jag vet inte vad lillisen tyckte om min sena strapats, hoppas det inte orsakade bekymmer.

Dagen efter är jag stel i benen och snuvig, hostig och en känsla av halsont. Efter en välförtjänt sovmorgon blir det grillkurs, prima återhämtning med biff!

Kanske kan man redan ana.

Loppet. Det verkade vara ett välarrangerat och roligt lopp. För min del var det helt fel tid på dygnet, men det gick bra ändå. Jag stördes av hög volym och blinkande lampor men stämningen var ju på topp. Det är definitivt värt att uppleva och något jag gärna gör igen. Inte för att slå rekord utan för att vara med om ett kalas som samlar  såväl erfarna löpare som glada motionärer. 

Tävlingssug och vägskyltar

Efter att "alla andra" har sprungit Helsinki City Marathon så väcktes tävlingssuget igen. I normalt tillstånd skulle jag ha anmält mig till en tävling om jag inte redan var det men nu får jag nöja mig med att drömma om lopp nästa år. Jag har ju ingen aning om hur länge det tar att komma tillbaka men i början kanske jag är mindre ambitiös när det gäller tider. Våren-sommaren 2016 skall jag väl ändå vara i form igen.
Nu får jag bara nöja mig med att springa så länge jag kan springa, upprätthålla det jag har så gott det går och fokusera på att bli världens bästa mamma. Det är ju det mest realistiska mål man kan ha.

Idag var jag ute och yrade och det var inte mitt fel. Jag följde en skylt mot Kvarnbäckens idrottspark men vad gör man vid nästa korsning då skyltningen saknas och man inte känner till området? Jag följde min instinkt och tog mig åtminstone ungefär åt rätt håll. I områden jag aldrig rört mig , längs tomma vägar och förbi något som såg ut som halvfärdiga nya bostadsområden. Plötsligt befann jag mig vid något som jag antar var en metrodepå och när jag äntligen hittade ett landmärke jag kände igen var jag två kilometer ifrån det ställe jag egentligen hade ämnat ta mig till. Ingen större skada skedd, bara lite ändringar i rutten. Men nog tycker jag att skyltningen kunde vara aningen bättre längs cykel- och promenadvägar.

En timme och fyrtiofem minuter senare klockade jag 15 kilometer. Det känns nog väldigt långsamt. 8 km tar typ en timme! Visserligen går jag i uppförsbackar eller när det känns konstigt i magen men ändå. Hoppas jag kommer ur det här tempot en vacker dag.

Dags för en ny arbetsvecka. Märkligt men skönt med rutiner igen.

Långt lunkpass och klädproblem

Det blev hela 15 kilometer idag. På knappa två timmar. Visserligen körde jag 13+2-taktiken och gick ett par minuter med jämna mellanrum men det kändes förvånansvärt bra. Huvudsaken är väl ändå att jag kom hem i någorlunda gott skick.
Det verkar bli svalare nästa vecka men kring 20 grader tycks det hållas i alla fall. Hoppas det blir en varm höst. Det hoppas jag främst för att kunna springa i shorts så länge som möjligt. Jag ser inte framemot att dra på mig ett par tajta tights och jag undrar nog lite vad jag kommer att springa i när magen börjar växa på riktigt. Tillsvidare får jag puta lite extra för att det ska synas men nog börjar en del plagg trycka lite obekvämt.
Tips på bra träningskläder för stormagade mottages med tacksamhet.
Senare på hösten funkar säkert lösa collegebyxor för då kan det hända att löpningen börjar bli mer promenader i stället.
Efter den långa varma hösten hoppas jag på en tidig vinter med mycket snö. Då kan jag skida de sista veckorna. Om vintern blir som i fjol kan jag väl glömma det.

Den här veckan har jag lyckats samla ihop hela 47 kilometer. Det är faktiskt rätt hyfsat. Det beror nog främst på att jag inte har besökt gymmet den här veckan. Det får bli i morgon det.