Sommarspring

Mina planer för hur jag ska komma i form igen och bli snabbare var lite för ambitiösa och planerna sket sig ganska direkt. Fyra pass i veckan är ganska lite och faktum är att man inte orkar med fyra kvalitetspass i veckan.
Att det är sommar och vi är på landet gör inte saken bättre. För de flesta är semestern den bästa tiden för träning för då har man tid, men jag drabbas av lättja, allmän pösighet och känslan av att inte vilja belasta någon med barnvaktsuppdrag alltför ofta eller länge.
Jag kan skylla på många saker. Det är tråkigt att springa fram och tillbaka längs landsvägen så jag kan inte motivera mig själv med trevliga rundor. Idag fick jag in lite transportlöpning och det är mycket trevligare att springa från punkt A till punkt B än samma gamla rundor.
Det är väldigt kuperat här och jag hittar inte lika bra intervallrundor som hemma. Jag stör mig främst på att vilan alltid blir i uppförsbacke och att intervallerna inte är jämförbara i tid för backarnas skull. Det innebär halvhjärtade intervallpass.
Tidigare i veckan sprang jag sex tusingar. Jag hittade en lämplig asfalterad kilometer som dock innehöll tre långa, flacka backar. Det gjorde det ganska segt och långsamt. Jag sprang kilometrarna på 4:18-4:45, så ganska stor variation. Den snabbaste var den första och den långsammaste den sista, så det var inte någon modellprestation precis.
Jag har försökt komma iväg på länk på förmiddagarna då jag är piggast och har en bra frukost i magen. Ibland blir det på kvällen i stället och då är jag slöare än en sengångare. Regniga innesittardagar gör inte saken bättre. Inte är sol och hetta heller bra, men det har vi inte behövt stå ut med den här sommaren.
Sommarträning är helt enkelt bara misslyckat för min del. Jag har fått revidera min plan och har som mål att bara upprätthålla någotslags kondition. Veckodistansen ligger på 40 kilometer så det är inget att skryta med. Bättre än ingenting men långt ifrån vad jag önskar. Jag får sänka ribban och tänka om. Inga PB:n att sikta på i höst, som det nu ser ut.

Det ironiska är att det som begränsar min träning är det som jag aldrig i livet skulle byta ut.

Vad hade jag tänkt mig?

Jag börjar inse att det inte är möjligt att just nu satsa på löpningen så mycket som jag skulle vilja. Det går helt enkelt inte. Andra säger att "du är nog i form snart" och att "efter graviditeten presterar man ju bättre än förr" och det skulle kanske stämma om jag skulle träna. Men nu lyckas det inte och det får jag försöka acceptera.
Det handlar om att prioritera. Om jag valde löpningen så som jag drömmer om att kunna välja den, skulle jag välja bort tid med familjen. Jag skulle sticka ut på ett pass flera kvällar i veckan och det lilla vi har tillsammans skulle bli ännu mindre. Nu nöjer jag mig med ett par tre gånger i veckan och redan det känns mycket.
Tre länkar i veckan räcker inte för att komma tillbaka till det jag var, så då kan jag bara strunta i att drömma om det. Den tiden kommer men den är inte nu. Nu får jag försöka njuta av de gånger jag får en timme för mig själv och satsa på kvalitet och snabba pass i stället för att samla kilometrar.
Det jobbiga är att länkarna känns stressiga. Jag kan inte vara borta för länge för tanken på en grinig och hungrig en ger mig dåligt samvete. När jag kommer in skulle jag gärna satsa på att stretcha och rulla på rullen men det hinner jag inte för mitt dåliga samvete får mig att ta en snabbdusch och sedan förse min son med näring. Någon styrketräning blir av samma skäl inte heller av.

Det jag saknar utöver att kunna träna och veta att det ger resultat är kroppen jag hade. Ja, jag har tappat mina "extrakilon" för länge sedan men i samma veva tappade jag muskelmassa, styrka och snabbhet. Kvar är en plufsig mage och ett omaka par stora tuttar som för det mesta fungerar som matkran eller snuttetrasa. Kroppsbilden och självförtroendet sätts på prov kan jag tala om.

För att vara ärlig så avundas jag dem som kan träna när som helst och hur mycket som helst utan att behöva tänka på någon annan. Samtidigt är jag glad över min situation och försöker strunta i vad andra presterar. Det här är fortfarande mer vunnet än vilket lopp som helst.

Igår blev det ett sent (åtta på kvällen är sent för mig) pass med 4x4 minuter. Jag kan väl bara konstatera att jag har en lång väg framför mig.

Bättre

Efter ett par tröga och småsjuka veckor börjar det kännas bättre igen. Kroppen är rätt trött och återhämtningen går långsamt men åtminstone har jag kommit mig för att snöra lenkkarna igen.
Idag fick jag till ett kortare långpass genom att kombinera SATS-träningen med transportlöpning hem. Pulsen hölls låg och jämn och jag höll mig till planen att springa sakta. Det känns lite som att börja från början igen, men sak samma. Fart och intervaller smakar inte nu så då får det vara. Jag vill inte att löpningen ska börja smaka blä.

Det positiva med dagsläget är att jag har varit utan både kinesiotejp och knästöd i flera veckor nu! Visserligen har jag inte sprungit särskilt mycket eller särskilt långt, men nog känns det som en lättnad ändå.

Jag satsar på bänkidrott i stället. Fotbollen får störa sömnen en aning, tur att det bara är två arbetsveckor kvar att slumra igenom.

Dags för fest. Ha en trevlig helg!

Inte som på Strömsö

Det går inte alls bra just nu. Hela förra veckan kändes jobbig, som om kroppen aldrig återhämtade sig och pulsen var hög som bara den medan farten inte är värd att nämna. Trenden fortsätter. Dagens SATS-träning var tuff även om jag drog den lättaste gruppen (vilket jag är helt nöjd med, puh) och nu ligger jag bara helt apatisk på soffan.
Lite som om jag höll på att bli sjuk. Men utan feber eller andra sådana symptom. Men influensa kan väl vara feberfri?
Eller så är det brist på någonting. För lite mat? För lite järn? För lite vila?
Eller så är det bara vårtrötthet.

Hur som helst så är det inte alls så bra med tanke på lördagens halvmara. Jag har aldrig sett så lite framemot en tävling förr! Skumt. Överväger starkt att stå över. Har faktiskt ingen lust att plåga mig själv. Det andra alternativet är att gå med och ta det lugnt. Typ slå personsämsta. Jag är dock inte den typen som gärna gör det.

Springa eller inte springa? Det får jag väl se på lördag.

Så här påverkas konditionen av en månads träningspaus!

Helsingin Sanomat gjorde en väldigt intressant undersökning som handlar om hur konditionen påverkas om man har en träningspaus på en månad. Försökskaninen var en kvinna på 35 år som tränar och motionerar aktivt flera gånger i veckan. Hon fick i uppgift att vara en månad utan träna och syftet var att ta reda på hur konditionen påverkas och vilka delområden (uthållighet, snabbhet, styrka, m.m) som påverkades mest.

Jag tänker inte redogöra för hur de gjorde sina mätningar, det kan du läsa själv om du är intresserad. Här hittar du artikeln (om du inte kan finska får du prova Google translate och försöka lista ut vad det är fråga om).
Däremot tänker jag ta upp några centrala reslutat som jag tycker att är intressanta och som jag direkt kan relatera till min egen situation. Och då var jag borta dryga tre månader och inte en.

Det som överraskade var att det är grunduthålligheten som lider mest. Den allmänna uppfattningen tycker jag att är tvärtom, att kondisen hålls relativt bra men att man tappar styrka och snabbhet. På en månad försämrades försökspersonens grunduthållighet med hela 20% medan fartuthålligheten försämrades med 2% och maximala prestationsförmågan med 4%.
Även muskelstyrkan försämrades och muskelmassan minskade med 1 kg.

Tänk! Inte att undra på att det var svårt att komma igång efter en tre månader lång paus från löpningen!

I undersökningen fick försökspersonen efter pausen träna en månad enligt ett program för att se hur bra man kommer tillbaka. Muskelstyrkan utvecklades snabbast och mest, den var ju också bäst bevarad. Hon blev också lite snabbare, men det som verkar gå långsammast är just grunduthålligheten. Under en månad förbättrades den med 2%. TVÅ!

Summa sumarum: Det är grunduthålligheten som försämras mest om du av en eller annan orsak tvingas vara utan träning en längre tid.

Det här kan jag direkt relatera till min egen erfarenhet. Jag var borta från medlet av oktober till februari på grund av ett akut och väldigt ihållande löparknä. Jag kunde inte heller alternativträna eftersom allt gjorde ont. Ännu i december kunde jag vakna av smärtan som uppstod då benet hade varit stilla i samma vinkel några timmar.
I januari-februari började jag försiktigt känna efter. Det gick, några kilometer åt gången. Pulsen var skyhög och nu överdriver jag inte. Pulsen låg på 160-170 slag/minut och jag lunkade på i 6:30-7-tempo. Du kanske förstår att det kändes jobbigt.

I februari sprang jag ett par gånger i veckan och jag var ständigt orolig för knät. Jag kände efter, var försiktig och körde "långpass" på skidor eller crosstrainer.
I mars började jag våga mig på långpass. Det betydde 12 km till en början för att bygga upp mot 15-17 km. För att hålla pulsen nere satsade jag på ultrataktiken: springa och gå, först 8+2 min (8 min spring, 2 gå, 8 min spring 2 gå o.s.v), sedan 13+2 och så vidare.
I april klarade jag 20 km löpning och i slutet av månaden de facto hela 31! Och med "klara av" menar jag att knäet höll. Det är fortfarande svårt att hålla pulsen nere men jag märker sakta men säkert hur jag utvecklas.
Nu i maj kan jag springa 3-4 gånger i veckan, 40-50 km i veckan. Jag är rätt så nöjd.
Men!
Jag är långt ifrån där jag var för precis ett år sedan då jag klarade halvmaraton på 1:35 och mitt maratontempo var 5 min/km. Nu är jag glad om jag klarar tusingarna i den farten och mitt mål på halvan är att komma i mål på under två timmar. Viss skillnad, eller hur?


Konditionen är något som tar längre tid att bygga upp än bryta ner, så ha tålamod!
Börja försiktigt! Öka inte träningsmängden för fort, det kan orsaka ännu fler skador. Kom ihåg återhämtningen och vilan! Kom också ihåg att äta; plötsligt behöver du mer energi än tidigare!

Det svåraste är att låta bli att se tillbaka och jämföra sig med den man var. Mitt tips är att börja från noll. Som om du var nybörjare. Sänk ribban och var realistisk! Man blir så lätt besviken då man har alltför utopistiska mål som man inte klarar av att nå.

Jag börjar vara tillbaka, men långt ifrån det jag var för ett år sedan. Också långt ifrån det jag var för fyra månader sedan. I positiv bemärkelse. Jag tar det med ro och njuter av att alls kunna springa. Löpningen är inte allt och jag vill inte sabba det nu, så jag satsat på att springa bara några pass i veckan.
Det får ta den tid det tar. Jag skyndar långsamt!

Tack för allt stöd jag har fått av er som jag inte ens har träffat!

2013

Jag som sade att 2013 skulle bli ett bra löparår. Ack, så fel jag hade. "Upp som en sol och ner som en pannkaka" beskriver mitt år ganska bra. Två gånger om. 

För att illustera året har jag ritat en fin graf. Nedan följer en mer utförlig analys.

Det började bra. Jag var inspirerad och motiverad och hade en uppåtgående formkurva. Egentligen väntade jag bara på att det skulle säga stopp.
Jag tränade flitigt enligt träningsprogrammet hela vintern och våren med viss frustration på grund av is och halka och såg sakta men säkert resultat. Jag slog mina egna rekord på milen, även om det bara handlade om sekunder. Men ändå. Jag var nöjd. Fuskhalvmaran bekräftade formen och jag svävade på moln. Huvudmålet i maj närmade sig och jag visste att jag skulle spräcka 3:30. Galant.
Högmod går före fall.
Jag fick avbryta och det var surt som f**.
Början av sommaren gick åt till rehab, vattenlöpning och rullskridskoåkning. Sakta men säkert vågade jag börja springa igen och jag såg ljus i tunneln igen i juli efter en länk på 20 kilometer utan nämnvärd smärta.

Jag började smida planer för hösten i hopp om att ännu kunna springa ett lopp eller två. För att få revansch, som ni förstår. Den ena planen efter den andra gick i stöpet och jag fick skära ner på träningen markant. Inte på grund av något knä utan helt enkelt för att kroppen sade att jag inte var i skick. Det blev kvalitet framom kvantitet men jag lyckades hålla formen med tre löppass i veckan. Jag anmälde mig till halvmaran i Vanda, men eftersom alla andra sprang maraton på hösten ändrade jag sträckan i sista stund. Jag sprang halvt oförberedd dryga 42 kilometer i oktober. Och det gick. Drömtiden var jag långt ifrån vilket jag ju hade förstått, men jag förbättrade mitt PB med en minut och jag sken som solen för första gången på flera månader.
Tills jag plötsligt inte kunde springa längre. Det andra knäet gjorde ont och ortopeden dömde mig till löparknä en gång till. Och det verkar inte vilja ge med sig.
Jag är nu en löpare med två löparknän som inte löper.

Du behöver inte hålla med mig när jag säger att det var något av ett katastrofår. Det iroiniska är att jag bara har sprungit bättre tider i år. Jag har bara slagit rekord. Ändå har det varit ett år med sämsta möjliga tur.

Om jag hade haft en karriär så hade jag varit på bottnen av den nu. Eftersom jag inte är proffs och inte har en karriär så kan jag gott tala om att jag är motionär och låta bli att nämna löpning som en av mina grenar. För löpare har jag inte varit sedan medlet av oktober. På annandag jul tog jag en testrunda för att kunna utesluta ljus i tunneln. Jag är fortsättningsvis på ofrivillig säsongvila på obestämd tid framöver.

År 2014 må bli som det blir.

Gott nytt år!

Allt annat än löpning

I dryga dvå månader har jag gjort allt annat än sprungit. Så någon löparblogg är detta för tillfället inte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bloggen nu och om jag alls borde skriva. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.

Jag var sjuk i veckan vilket gav mig en fyradagars vila. Jag hanterade det ovanligt bra. Jag har fortfarande en hosta som spökar men annars är jag rätt så frisk. På fredagen blev det en flåsig stavpromenad och igår blev det simning med hostpaus mellan verserna. Idag får jag se om jag alls orkar lyfta några vikter.
Plankutmaningen har gått bra hittills men det går nog inte helt smärtfritt längre. Mest tycker jag att det känns i axlar och armar. Funderar på att godkänna statiska benmuskler som en variant av planka. Femton minuter borde jag få ihop idag.
Igår fick jag veta att en kompis läser min blogg (vilket jag inte hade trott) och att hon dessutom är med på plankutmaningen! Kul att ha lyckats lura med nån! (Lycka till, Miksu!)

Jag springer inte, men för er som springer vill jag upplysa er om att ni måste använda reflexer när ni rör er ute! Jag kör bil varje dag på grund av jobbet och jag har som bilist en rätt så bra uppfattning om när fotgängare syns och när de inte gör det. Om du tror att du syns med en liten reflex som dinglar från väskan så tror du fel. Du syns om du har en reflexväst eller ordentliga reflexband på både armar och ben. Om du är galen och cyklar på vintern ska du ha blinkande lampor på hjulen och definitivt reflexväst. Har du hund får du se till att även den syns. Åk ut och kör när det är mörkt så märker du hur skraj man är som bilist och hur troligt tacksam man är då man ser reflexvästar!
Det var allt jag hade att säga om löpning.

Jag orkar inte klaga längre. Jag har ont i knäet och jag börjar förlora hoppet om att alls kunna springa igen. "Helt samma" försökte jag intala mig själv igår när jag grubblade över mitt öde. Men det är inte alls helt samma! Det är jättetråkigt och jag är jätteledsen och jag känner mig orättvist behandlad. Jag är jätteavundsjuk på dem som springer och som kan anmäla sig till lopp och som kan se framemot nästa träningspass. Det börjar vara svårt att följa andras bloggar och jättesvårt att diskutera löpning och lopp med vänner. Även om jag till synes hanterar det bra så är jag verkligen inte glad över min situation. Egentligen hanterar jag det inte alls bra. Så nu vet ni det.
Men, som sagt, orkar jag inte klaga längre. Åtminstone inte högt. Jag kommer antagligen att göra en traditionsenlig analys av det gångna året, men det blir min sista klagan. Om jag bloggar så försöker jag göra det i positiv ton. Annars bloggar jag inte. Vänta er inga frekventa inlägg på oviss tid framöver.

Ha en skön väntan på julen!

Status

Inte så bra. I natt hade jag ondare i knäet än någonsin. Vaknade av en förskräcklig smärta och det kändes som om knäet hade låst sig totalt. Jag fick lirka fram och tillbaka och det tog flera minuter före det blev bättre. Jättemärkligt. Men så händer det ibland när jag sitter stilla länge och också under nätterna, men inte så här illa som i natt.

Så det är inte så bra. Ingen löpning (annat än ett par testrundor som definitivt inte räknas som löppass) på snart fyra veckor. Kul. Det kliar i benen.

I morgon skall jag besöka ortopeden. Jag fasar för besöket. Egentligen är det illa oberoende vad han konstaterar. Antingen säger han att jag ska vila (som om jag blev lyckligare av det). Eller också skickar han mig till operationssalen. Då kan jag bara drömma om att springa på väldigt väldigt länge.

I stället för att springa har jag byggt lite muskler. Något måste jag ju ha. Styrketräningen väcker dock lite motstridiga känslor. Å ena sidan är det kul att se resultat- jag blir ju faktiskt starkare! Å andra sidan vill jag inte skaffa mig alltför stora ben med tanke på att jag ändå helst springer. För det krävs uthålliga och långa fina muskler. Nu bygger jag ben för en sprinter och en överkropp för... en boxare?
Jag trivs med styrketräningen och det är kul att se att jag kan öka vikterna och att jag utvecklas. Samtidigt skulle jag ju helst träna uthållighet och grundkondition med tanke på löpningen.

Allra mest saknar jag löpningen. Saknar det något otroligt mycket! Och så har jag ångest över hur mycket tid som går till spillo. Om och när jag kan börja springa igen får jag bara acceptera det att jag måste börja från noll.

Statusuppdaterar i morgon efter ortopedbesöket. Antingen är jag ledsen och uppgiven eller ledsen och förtvivlad.

Storgråter

Jag är fem före färdig att kasta in handduken.

Jag knöt lenkkarna igen efter en veckas paus. I hopp om att det skulle bära längre än till närbutiken. Efter 700 meter sade det stopp och jag linkade tillbaka. Gråtande.
Visserligen gjorde det ont, men jag grät nog mest av besvikelse. Och ånger. Varför skulle jag spela fotboll?
Löparknä kan jag leva med. Det var okej idag, inga problem! Det är det där arma vänsterknät som tog stryk för knappa två veckor sedan.
Det måste ju ha hänt något. Jag tror jag fick en spark mot foten (bollen var i mellan) så att vristen vreds inåt. Smärta på utsidan av knäet och snett under. Det var inte svullet då och inte nu heller. Ont gör det när jag börjar springa (promenad, crosstrainer och benträning på gym har funkat) och ibland känns det av i trappor och nerförsbackar. Försöker ställa en diagnos med hjälp av Google, men om någon vill hjälpa till så är det fritt fram. Annars får väl en läkare ta sig en titt på det.

Ledsen är jag. Och arg. Känner mig orättvist behandlad, misslyckad och väldigt avundsjuk på alla som kan springa. Jag som har så mycket spring i benen! Det kändes annars så bra, så bra! Jag hade definitivt varit redo för en lång och skön runda!

Jag vet inte hur många fler smällar jag kan ta. Just nu tycker jag att allt vänder sig emot mig. Det är inte bara löpningen som orsakar denna känsla utan också annat jag upplever som livskvalitetssänkande. Jag vet inte heller hur jag ska handskas med det här nu. Just nu är jag mindre rationell och tänker sura och matstrejka resten av livet. Det lyckas väl tills i morgon eller så.

Kanske är det inte meningen att jag ska springa. Alls.

Undrar vad det då är tänkt att jag ska göra?

Frustrerande

Jag vet inte vad som är värre- att konstatera att man inte kan springa och bli liggande på soffan eller att göra ett försök för att avbryta efter en kilometer och sedan återvända till soffan.
Jag upplevde det senare.

Knäet är inte som det ska. I morse skulle jag testa det lite grann och jag gav mig ut i den krispiga gryningen. Det var tyst, bara jag och Dolores* ute denna lördagsmorgon. Det kändes av i knäet efter några minuter och småningom fick jag lov att ge upp. Suck! Det är inte alls som det ska!
Nu är jag tillbaka där jag var i somras. Jag som precis hade lyckats bygga upp någon form av kondis under hösten. Frustrerande så det fräser om det!
Länken var således en flopp. Det goda var att jag fick 20 minuter frisk luft och en skön start på dagen. Det onda var smärtan. Får se hur dagens futsalturnering går...

Kompenserar med lördagsstädning och futsal. Det som räddar morgonen är att veta att maken är på hemväg efter två veckors frånvaro. Undrar vad han har för souvenirer med sig.

Trevligt veckoslut!

*Mitt löparknä åt vilket jag givit detta smärtfyllda namn.

Dolores

Det går i vågor. Vissa dagar är glaset halvfullt och jag vågar drömma om kommande lopp. Andra dagar förbannar jag mitt knä och känner mig straffad och orättvist behandlad. Varför fick jag inte springa hela loppet? Om det bara hade hänt lite senare hade jag linkat i mål.
I onsdags sjöng jag klagovisor. Jag kunde inte springa på grund av knäet, jag kunde inte rullskrinna på grund av skavsår och till råga på allt kunde jag inte vattenlöpa för att skavsåren sved så förtvivlat.
Visst är det bättre nu, men långt ifrån friskt. Jag har vågat mig ut på ett par testrundor och klarat ca 6 kilometer. Sedan har det roliga tagit slut och jag har missmodig fått promenera hem. Att pulsen är skyhög får mig att tappa hoppet ytterligare, om kondisen är så här usel finns det ingen chans att slå rekord i höst.
I går besköte jag fysioterapeuten och fick se hur mina vrister ger efter när jag böjer benen och hur knäna vrids inåt. Jag fick också märka hur svaga höfter jag har och hur mycket de är i obalans. Dessutom har jag spända muskler från höftböjare till vader. Mer övningar, mer stretch. Nästa gång får jag inlägg.

Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Vill inte ge upp, men vågar inte heller hoppas på att alls kunna springa i sommar. Fan.

Inspirerad av Springjonas som döpte sitt löparknä till Knut, tänker jag kalla mitt knä Dolores. Det betyder "smärtor".

Alternativ träning, my ass!

Medan alla löparkolleger sitter och funderar på packning och tankning och uppladdning inför Stockholm marathon står mina lenkkare på skohyllan sedan en dryg vecka tillbaka. Surt. Men på bättringsvägen!

Den första veckan efter Riga-katastrofen var en pärs. När jag på söndagen (en vecka efter) var ute och promenerade testade jag så klart att jogga och jag klarade prick trettio steg. Modfälld och tårögd fick jag gå hela länken.
Ända tills idag har jag haft ont och känt av knäet. I början konstant, sedan efter långa stunder stillasittande eller i trappor och nerförsbackar. Det där knivhugget i sidan av knäet. Idag är det första dagen jag inte har känt av det! Jag har varit på min vakt hela dagen, men inte ens i trapporna kände jag något. Hurra! Jag fick en tillfällig släng av hopp.

Jag börjar komma över Riga nu. Visst kallsvettas jag fortfarande när jag tänker på den dagen, men med medveten förträngning kan det gå nästan en dag utan att jag tänker på det. Försöker se framåt i stället.

Framåt, ja. Hur skall jag komma dit?
Fysioterapeuten gav mig några rumprörelser att göra både hemma och på gymmet, och nu har jag besökt gymmet tre gånger på mindre än en vecka. Jag tränar så klart annat också, rumpan lider tillräckligt. Utöver det jag gör på gymmet gör jag små övningar hemma varje dag, stretchar och rullar på foamrollern. Eftersom rumpträningen är konstant kommer jag väl inte att ha en dag utan träningsvärk. I den här takten kommer jag dessutom att få en akter av stål som spräcker löptightsen när jag drar på mig dem i höst.

Nog är det jobbigt att inte kunna springa. Jobbigt att konstatera "aj" efter en kvart på crosstrainern. Jag försöker göra det bästa av situationen och hitta på alternativa träningsformer (utöver projekt stålrumpa). Idag tvingade jag en kompis med till Simstadion och vi vattenlöpte (läs: skvallrade) i sommarvärmen. En kilometer på 90 minuter. På marken hade jag väl krupit snabbare. Benen var skakiga och konstiga när jag steg upp ur bassängen och den till synes skonsamma träningen kanske har effekt i alla fall. Det här får bli minst ett av veckans träningspass.

I morgon ska jag försöka mig på att rullskrinna. Jag fyndade i pappas garage och provskrann hem den dryga kilometern. Som Bambi på is. Tekniken får jag fila lite på, annars tror jag knäet tar mer skada av den idén. Mitt oroselement är tanken att konditionen dalar om jag inte lyckas göra grundträning på något sätt. Rullskridskorna kanske är ett alternativ. Cykling, tja. Och så nationalsporten stavgång, så klart.

Jag måste försöka ha tålamod. Gissa om jag hade lust att ta en provlänk då jag konstaterade att knäet har en bättre dag? Kanske inte riktigt ännu. På söndag? Två veckor springvila måste ju bara räcka.

Om den här skadan för med sig något positivt återstår att se. Jag känner mig fortfarande straffad och orättvist behandlad och jag kan inte komma på något bra med att inte kunna träna nu när det är högsäsong och jag enligt mig själv är i bättre form än någonsin (förutom knäet, då).
Kanske lär jag mig någonting. Kanske lär jag mig att inte vara så högmodig och tro att jag kan göra vad som helst. Att jag måste vara mer ödmjuk, lyssna på kroppen och inte ha för höga mål och stora drömmar. Komma ner på jorden lite grand. Jag är fortfarande nybörjare och jag får väl inse att utvecklingen går långsamt och att motgångar hör till.

Jag önskar alla Stockholm-resenärer lycka till! Själv tänker jag sitta i trädgården och äta kaka och dricka skumpa med studenten.

Riga

Resan då? Jag känner att jag har en viss skyldighet att berätta om Rigaresan, även om den inte riktigt blev den där drömresan jag hade målat upp för mig. Dels för att jag gärna vill berätta om och rekommendera Riga som resmål, dels för att jag vill göra smygreklam för researrangören som vi anlitade.
När jag i vintras googlade "maratonmatkat" hittade jag Vetikko Travel. Det är en liten privat firma som ordnar maratonresor och mycket annat också. Det som lockade var att jag fick en personlig kontakt med arrangören (Paula Vetikko) och så råkade de erbjuda en lämplig resa också.
Vi fick resan serverad på fat. Paula fixade allt från flyg, hotell och transport till nummerlapp och guidad rundtur i stan. Om jag någonsin kan springa igen anlitar jag gärna samma firma.
Vi åkte på fredagen och det enda som gjorde mig orolig var propellerplanet som förde ett fruktansvärt oväsen hela timmen till Riga. Hotellet var snyggt och personalen vänlig och efter en natt i ett smällhett rum gick det bra att byta till ett rum där luftkonditioneringen fungerade. För maratonlöparnas skull öppnade de för frukost redan klockan sex på söndagen.
Riga är en alldeles otroligt fin stad och vi hade tur med vädret. Sol och sommarvärme och hela staden blomstrade. På lördag förmiddag fick vi en guidad tur runt stan och vi tittade på otroliga jugendbyggnader och bekantade oss med gamla stan. Staden gav ett rent och snyggt intryck och under helgen var det lugnt och tyst i och med att de flesta lär åka ut till sina sommarställen över veckoslutet.
Lördagen var skön. Jag tankade vätska och ordentligt med mat, så energi var det ingen brist på inför loppet.

Loppet då? Det var ju en flopp, kan man minst sagt säga. Helst vill jag bara glömma det. Men jag måste ändå berätta om det, kanske mest för min egen skull.
Att starten var redan 8.30 var inget större problem. Jag tankade med rostbröd och Elovena-snabbgröt (bra att ha med om man är osäker på vad hotellet har att erbjuda) och vi traskade iväg till start i god tid.

Innan start.

Jag var nervös, men på ett bra sätt. Det började så bra, så bra. Benen kändes utvilade, magen var det inget problem med och jag rullade på i bra tempo. Hett så sjutton, men vi fick vatten och energidryck lagom ofta för att klara. Jag tror kepsen räddade mig från värmeslag.

So far so good.

Fram till 21 km höll jag ett tempo på 4:40-4:50 ungefär. Så det gick undan. Vid 18 tog jag min gel och vid 19 kände jag av knäet. Där började de mest plågsamma 15 kilometrarna, både fysiskt och psykiskt.
Vid halvan klockande jag 1:41 och då började jag bli rädd. Jag var beredd att ge upp, men knäet svek inte helt och jag fortsatte så gott det gick. Farten sjönk till 5-tempo. Småningom blev benen tunga, det var ju inte en särskilt ergonomisk stil jag hade då jag stundvis haltade fram. Trettiokilometersmuren kom redan vid 25 och jag hade svårt att hålla tempot. När 3:30-hararna kom förbi började jag tappa hoppet. Vid 32-33 km var tempot nere i 5:30-5:45 och vid 34 gick jag första gången. Då såg jag också Jan komma emot, han hade väl börjat ana att allt inte stod rätt till. Jag gick, linkade, joggade, gick... Försökte. Jag övervägde så klart att gå resten och klara loppet med en skittid, värmeslag och ett totalförstört knä. Till slut gav jag upp. Gav upp. Stängde av miss Garmin vid tre timmar jämnt och med 35 kilometer bakom mig. Gick hem igen.

Först var jag arg. Sedan bara tom. Sedan ledsen, riktigt ledsen. Det är jag nog fortfarande, så där gråtmild med en konstig känsla i magen och bröstet.
Det var inte så det skulle sluta. Inte alls.
Det var inte bara knäet som gick sönder. Jag gick sönder lite grann jag också. Mitt jag tog stryk och det tar nog en tid för mig att läkas.
Jag går igenom gårdagen om och om igen. Tänker på vad jag kunde ha gjort, hur det borde ha gått. Varför gick det inte så? Borde jag ändå ha tagit mig ända fram? Varför avbröt jag? Herregud, jag gav ju upp! Skam, skuld, misslyckande. Jag kan inte möta min egen blick.
Idag lämnade jag Riga med en bitter eftersmak, med vemod och ledsamhet. Även om det för övrigt var en skön resa.
Det är ju nu jag borde sitta och granska Vetikko Travels hemsida och spontananmäla mig till nästa tävling. Nu är det så avlägset. När kan jag ens springa igen? Hela vinterns och vårens träning för detta? vad gör jag nu, med en kondis som är bättre än någonsin förr? Det harmar ju också att det var just det här loppet. Det var vårens höjdpunkt som jag hade sett framemot och som gav mig kraft att orka genom arbetsveckorna när de var som värst. Och det var höjdpunkten som skulle ge mig ork för resten av våren och inspiration inför nästa utmaning.
Det kunde ens ha varit något udda Nurmijärvimaraton, då hade det nog inte stört mig lika mycket.

Knäet då? Det gör ont ännu idag. Det styvnade till och nu är det en aning svullet. Och så hörs det ett märkligt gnisslande vid sidan av knäskålen när jag böjer det. I morgon går jag till ortopeden. Jag vet inte om jag skall hoppas på löparknä eller något annat. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och önska att jag fick vakna igår i Riga med friskt knä och springa maraton på 3:30. Så långt kommen i min bearbetning är jag.

För att undvika en deppig slutkläm kan jag sammanfatta mig så här:
Jag kan varmt rekommendera Riga som resmål för dig som funderar på vilken stad i Europa du skall tillbringa ett veckoslut i.
Jag kan varmt rekommendera maraton i Riga för dig som gillar att slita asfalt på lagomstora tävlingar. Det var välarrangerat på alla sätt.
Jag kan varmt rekommendera Vetikko Travel om du vill ha en arrangerad maratonresa. Kolla in hemsidan, de erbjuder en massa spännande resor!

Ni som laddar upp inför Stockholm, er önskar jag bättre löplycka!

Grådaskigt

Mitt långpass kan jämföras med dagens väder. Grått, tungt, trist och trött. En sådan där dag man bara behöver få avklarad, i väntan på bättre.

Igår var det en helt annorlunda dag och löpningen var som när den är som bäst. Sedan följde dock en usel återhämtning i och med att dagens mat mest bestod av mellanmål, brunch-småplock, kalasmat, en massa kaffe och ännu mera mellanmål. Därefter följde en natt av orolig sömn, märkliga drömmar och en matpaus då jag vaknade och var hungrig. En usel natt, och jag blev glad när jag såg att klockan äntligen var halv åtta och det nästan var en rimlig tid att stiga upp en söndagsmorgon.

Länken var släpig och trist och jag är glad att det inte var något annat än en lugn grundkondislänk. Något hårdare hade jag inte orkat med. Skrapade ihop 18 grådaskiga kilometrar. Resten av denna gråa söndag får bestå av riktig mat, en tupplur och att få de sista bitarna i pusslet på plats.

I väntan på solsken. 

Poff!

Skit skit skit också!

Plötsligt gick det upp för mig att Stockholm marathon krockar med studentdimissionen! Och om det inte händer något oförklarligt otroligt så blir min bror student. Skit skit skit också (och grattis Robin)! Tyvärr måste jag prioritera kalaset. Om jag inte springer maraton på två timmar och tar flyget till Helsingfors direkt efter. Voj kakka!

Poff, och drömmen sprack. Bara sådär.

Nu måste jag väl fejka en skada för att få skjuta upp mitt deltagande. Någon läkare som vill skriva ett falskt intyg åt mig?

Snälla, hjälp mig att hitta ett MINST lika spännande och bra lopp som jag kan delta i, som plåster på såren. Maj-juli skulle vara bra.

Monstret i mig

Jag har ett monster inom mig. Han kommer fram när jag är som mest sårbar. När jag är trött eller ledsen eller tycker att jag inte har presterat nog så får han mig att känna mig dålig och värdelös. Det är han som får mig att tycka illa om mig själv, vara missnöjd med min kropp, tycka att jag är dålig på det jag gör, att jag är en patetisk wannabe-löpare och att jag verkligen inte skall gå och tro att jag är något. Mitt självförtroende är monstrets motståndare men av någon anledning är självförtroendet svagare. Åtminstone just nu.

Jag älskar att prestera bra. Jag vill lyckas, jag vill bli bättre och med tanke på löpningen så är motivationen på topp. Jag vill! När jag sedan inte kan eller lyckas, kommer monstret fram. Han grälar på mig och jag lyssnar.

Idag fick jag ett gymprogram som stöder löpnträningen. Jättebra! Utom att jag hade svårt med att orka. Med en lång arbetsvecka och en lång dag bakom mig var energin noll och mjölksyran överrumplade mig redan efter de första rörelserna. Jag är slut, jag vet. Men jag tog det rätt så hårt. Jag kan ju inte. Det här kommer aldrig att gå. Dagens erfarenhet ledde så klart till att jag började tvivla på mig själv och på halvmaran om en dryg vecka. Det kommer aldrig att gå.

Den här veckan borde jag vara stolt över att jag på onsdagen höll mig till den planerade vilodagen. Jag fuskade inte och jag åt som jag skulle. Det är svårt och jag jobbar fortfarande hårt med att inte bli rastlös och orolig om jag inte tränar. Jag jobbar med att bli du med mig själv också när jag inte springer.

Att jag har en ätstörning i bakgrunden är onödigt att dölja. Det är inget jag är stolt över, inget jag gärna pratar om, men inte heller något att förtränga eller förneka. Jag är i förhållandevis gott skick nu och mår bra, men sjukdomen spökar fortfarande ibland. Speciellt i sådana här stunder. Den gjorde ett par år till ett helvete och för mig är löpningen just nu en sak i mitt liv som håller mig vid liv. Jag vill springa, jag vill vara frisk och det ger mig krafter att kämpa mot ätstörningsspöket. Motivationen hjälper mig att träna och äta sunt. Det skiter sig när monstret tar över. 

Nåja. Jag skall sluta med denna självömkan nu. Det finns bättre dagar och sämre dagar och alla träningspass kan inte vara bra. Ibland är det självförtroendet som vinner, idag fick jag bannor av monstret inom mig. Det är en ny dag i morgon och då får vi se vem som vinner.

Hur gör du när du känner att du inte klarar det du hade hoppats klara? Hur hanterar du misslyckanden? Är du du med dig själv?