Idag gick den sista Aktia Cup- deltävlingen av stapeln. Jag var lagomladdad men hoppades förstås på en bättre tid än senast. Gärna under 43 minuter. Det visade sig vara för ambitiöst.
Det började bra. Skönt och varmt, ingen vind (trodde jag). De första kilometrarna spann på i 4:10- tempo utan större problem. När det backiga momentet kom emot började jag tappa fart och när jag vände vid fem kilometer klockade jag 21:18. Sedan gick det uppför igen. Vanligtvis brukar jag få upp farten igen efter nerförsbacken men nu gick det inte. Jag fastnade i en fart på 4:35 så det var alldeles för långsamt. Dessutom gick det upp för mig att det visst blåste. Det hade bara varit medvind i början. Fem kilometer motvind gjorde ju sitt. Lallade i mål på 43:27 och var faktiskt lite besviken. Ingen höjdare till lopp. 25 sekunder långsammare än i december.
Nåja, alltid kan man inte vinna. Fast nog hade jag nästan hellre sprungit ett lugnt långpass och njutit av vädret än plågat mig själv i dryga 43 minuter. Borde träna mer äckelintervaller för att klara av att springa med riktigt utpumpade ben.
En månad till halvmaraton. Då ska jag gärna springa bättre än senast.
Visar inlägg med etikett 10 KM. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 10 KM. Visa alla inlägg
lördag 19 mars 2016
söndag 20 september 2015
Strandtian- racerapport
Sprang en tia idag. Och nådde mitt guldmål, sub 45.
Veckan före: Måndag lätt länk, onsdag 8*1 minut, fredag 30 minuter lätt och lördag några 30-20-10-intervaller. Egentligen inget märkligt, bara kortare och lättare än normalt. Det var ju fråga om "bara" 10 kilometer.
Natten före: Jag drömde om loppet och det var allt annat än ett lyckat drömlopp. Jag hann knappt till start, köade till toaletterna fem minuter före starten och bestämde mig för att gå i skogen i stället. Det första som kom emot var en grym uppförsbacke som till sist blev så brant att man fick klättra och riskerade att falla bakåt. De två första kilometrarna tog 20 minuter och i något skede märkte jag att jag hade glömt nummerlappen hemma. Jag tror jag vaknade innan jag hann komma i mål. Filip sov ändå bra så trots drömmen hade jag många sovda timmar bakom mig.
Dagen: Vanlig frukost och tidig grötlunch. Nervositetsdiarré och många toabesök. Tanka Filip och sedan iväg. Jag var på plats en halvtimme före start och hann med lite uppvärmning och wc. Det kom några regnskurar men det drog över lagom till start. Också fredagens storm hade bedarrat och egentligen blev det ganska hett att springa.
Loppet: Jag placerade mig själv långt fram vilket gjorde att jag fick springa häcken av mig den första biten för att inte bli nertrampad. De första kilometrarna gick på typ 4:05-4:15 och jag visste ju att det inte skulle hålla. Småningom hittade jag mitt eget tempo, som visserligen var något fortare än jag hade räknat med, och rullade på ganska lätt.
Mitt guldmål var att klara det under 45 minuter (eftersom mitt PB är svårslaget så var det typ diamantmålet). Bronsmålet var under 50 och silver skulle jag ge mig själv om jag landade någonstans mellan 45-47 minuter. Jan frågade mig om jag hade någon taktik. För att klara sub 45 måste jag springa fortare än 4:30 min/km. Jan tyckte att jag skulle springa i det tempot första halvan och sedan öka om det känns så. Det funkar tyvärr inte. Jag har bara on/off-läge och att öka halvvägs när jag redan är trött och har vant mig vid ett tempo är jobbigt. Så min taktik var väl att springa fort tills jag inte orkar längre och sedan se hur långt det räcker.
Det gick bra tills 5 km, sedan började det bli jobbigt. Jag hade håll under bröstkorgen nästan hela vägen, benen blev trötta först när jag närmade mig målet. Vid 5,5 km ungefär kom en 400 meter lång uppförsbacke som dödade mig lite grann och drog ner på tempot rejält. Annars kom det mindre backar med jämna mellanrum, så en särskilt snabb bana var det inte. Vid 7 km var jag glad att jag var redigt på den bättre halvan men tre kilometer kvar är faktiskt ganska mycket. Här ungefär konstaterade jag än en gång hur jobbigt ett tiokilometerslopp är. Vid det här laget sneglade jag på klockan som visade något på 31 minuter och jag visste att jag inte får tappa alltför mycket fart för att hinna.
Vid 8 km gick det långsamt, vid 9 fick jag kämpa för att hålla farten uppe. När vi äntligen kom in på idrottsplanen mådde jag illa men nog hade det varit dumt att sakta ner med 200 meter kvar.
Kom i mål på 44:40 och som dam nummer 10.
Efteråt: Trötta ben men inte egentligen så sjuk i kroppen som efter halvmaran i juni. Inga kramper eller stela vader. Mest lite yr och illamående. Inte ens flera timmar efter känns det mer än lite grann i låren. Kanske tog jag inte ut mig helt.
Arrangörerna, goodiebagen och rutten: Rutten var såklart jättevacker, längs med stranden runt omkring i Esbo. Både asfalt och sand. Ganska lerigt och halt på sina ställen och ganska tvära kurvor och även ganska backigt. Det hela gick smidigt till även om det var drygt 1200 som startade. Eftersom helan och halvan löptes igår var det kanske inte så mycket folk som hejade och stämningen var säkert bättre igår. T-skjortan var ganska ful och Kulta Katriina- påsarna hade jag klarat mig utan. Sportdryck och energistång var ungefär det man fick plus banan och saltgurka i mål. Mina supportrar klarade sig bra även om Filip hann bli lite gnällig och småhungrig.
Jag är riktigt nöjd med min prestation även om jag ännu är några minuter från PB. Med tanke på min måttliga träningsmängd så ger jag mig själv godkänt. Dessutom skulle det här ju vara ett testlopp inför en halva senare i höst men vi får se hur det blir med den saken. Hur som helst var det kul att tävla igen!
Veckan före: Måndag lätt länk, onsdag 8*1 minut, fredag 30 minuter lätt och lördag några 30-20-10-intervaller. Egentligen inget märkligt, bara kortare och lättare än normalt. Det var ju fråga om "bara" 10 kilometer.
Natten före: Jag drömde om loppet och det var allt annat än ett lyckat drömlopp. Jag hann knappt till start, köade till toaletterna fem minuter före starten och bestämde mig för att gå i skogen i stället. Det första som kom emot var en grym uppförsbacke som till sist blev så brant att man fick klättra och riskerade att falla bakåt. De två första kilometrarna tog 20 minuter och i något skede märkte jag att jag hade glömt nummerlappen hemma. Jag tror jag vaknade innan jag hann komma i mål. Filip sov ändå bra så trots drömmen hade jag många sovda timmar bakom mig.
Dagen: Vanlig frukost och tidig grötlunch. Nervositetsdiarré och många toabesök. Tanka Filip och sedan iväg. Jag var på plats en halvtimme före start och hann med lite uppvärmning och wc. Det kom några regnskurar men det drog över lagom till start. Också fredagens storm hade bedarrat och egentligen blev det ganska hett att springa.
 |
| Uppvärmning |
Loppet: Jag placerade mig själv långt fram vilket gjorde att jag fick springa häcken av mig den första biten för att inte bli nertrampad. De första kilometrarna gick på typ 4:05-4:15 och jag visste ju att det inte skulle hålla. Småningom hittade jag mitt eget tempo, som visserligen var något fortare än jag hade räknat med, och rullade på ganska lätt.
Mitt guldmål var att klara det under 45 minuter (eftersom mitt PB är svårslaget så var det typ diamantmålet). Bronsmålet var under 50 och silver skulle jag ge mig själv om jag landade någonstans mellan 45-47 minuter. Jan frågade mig om jag hade någon taktik. För att klara sub 45 måste jag springa fortare än 4:30 min/km. Jan tyckte att jag skulle springa i det tempot första halvan och sedan öka om det känns så. Det funkar tyvärr inte. Jag har bara on/off-läge och att öka halvvägs när jag redan är trött och har vant mig vid ett tempo är jobbigt. Så min taktik var väl att springa fort tills jag inte orkar längre och sedan se hur långt det räcker.
Det gick bra tills 5 km, sedan började det bli jobbigt. Jag hade håll under bröstkorgen nästan hela vägen, benen blev trötta först när jag närmade mig målet. Vid 5,5 km ungefär kom en 400 meter lång uppförsbacke som dödade mig lite grann och drog ner på tempot rejält. Annars kom det mindre backar med jämna mellanrum, så en särskilt snabb bana var det inte. Vid 7 km var jag glad att jag var redigt på den bättre halvan men tre kilometer kvar är faktiskt ganska mycket. Här ungefär konstaterade jag än en gång hur jobbigt ett tiokilometerslopp är. Vid det här laget sneglade jag på klockan som visade något på 31 minuter och jag visste att jag inte får tappa alltför mycket fart för att hinna.
Vid 8 km gick det långsamt, vid 9 fick jag kämpa för att hålla farten uppe. När vi äntligen kom in på idrottsplanen mådde jag illa men nog hade det varit dumt att sakta ner med 200 meter kvar.
Kom i mål på 44:40 och som dam nummer 10.
 |
| Jag i rosa i kurvan. Pytteliten. |
Efteråt: Trötta ben men inte egentligen så sjuk i kroppen som efter halvmaran i juni. Inga kramper eller stela vader. Mest lite yr och illamående. Inte ens flera timmar efter känns det mer än lite grann i låren. Kanske tog jag inte ut mig helt.
Arrangörerna, goodiebagen och rutten: Rutten var såklart jättevacker, längs med stranden runt omkring i Esbo. Både asfalt och sand. Ganska lerigt och halt på sina ställen och ganska tvära kurvor och även ganska backigt. Det hela gick smidigt till även om det var drygt 1200 som startade. Eftersom helan och halvan löptes igår var det kanske inte så mycket folk som hejade och stämningen var säkert bättre igår. T-skjortan var ganska ful och Kulta Katriina- påsarna hade jag klarat mig utan. Sportdryck och energistång var ungefär det man fick plus banan och saltgurka i mål. Mina supportrar klarade sig bra även om Filip hann bli lite gnällig och småhungrig.
 |
| En som än en gång fick stå ut med mammas strapatser. |
Jag är riktigt nöjd med min prestation även om jag ännu är några minuter från PB. Med tanke på min måttliga träningsmängd så ger jag mig själv godkänt. Dessutom skulle det här ju vara ett testlopp inför en halva senare i höst men vi får se hur det blir med den saken. Hur som helst var det kul att tävla igen!
söndag 25 maj 2014
Naisten Kymppi
Idag samlades cirka 18 000 kvinnor i centrum av Helsingfors för att avverka 10 kilometer. Gående, joggande, springande. Många som överträffade sig själv, många som deltog på skoj och många som hade roligt tillsammans och njöt av värmen och stämningen.
Jag deltog för första gången och det var främst (eller endast) på grund av grupptrycket från kollegerna. Vi var en stor grupp som deltog och vi syntes bra i våra vita t-skjortor med Contextia-logo.
Naisten Kymppi är ett evenemang som på ett positivt sätt aktiverar kvinnor och då menar jag verkligen evenemang och inte tävling. Jag var tvungen att intala mig själv att det inte är så allvarligt (de tar ju inte ens tid!) men när det finns en START och ett MÅL så kopplar tävlingshjärnan automatiskt på. Jag startade i den "heta" gruppen med 2000 andra som tänkte klara tian på under en timme.
Evenemanget? Smockat med folk, men på något sätt gick allting smidigt ändå. Välorganiserat och tillräckligt med toaletter. Bra tillfälle att övervinna sig själv, att delta i som grupp och bara njuta och ha kul. Musikshow, uppvärmning och bra stämning. Det enda som störde mig var volymen under uppvärmningen och dunkadunkat som fick hjärtat att slå orytmiskt.
Förhållandena? Det var otroligt hett! Värmen bedrar- man känner sig inte särskilt hungrig men dricker desto mer, och av vatten får man inte särskilt mycket energi. Jag märkte redan vid uppvärmningen att benen kändes tomma, men då var det för sent att göra något åt saken. Värmen gjorde det hela en aning jobbigare. Hjärnan kokade under lippisen (kepsen) och jag är inte förvånad om någon fick värmeslag idag.
Jag slapp trängseln. Jag startade längst fram och det var fritt fram från början till slut. Däremot lär det ha varit trångt i de senare startgrupperna, så det är väl nackdelen med detta evenemang. På vissa ställen såg jag den där långa, rosa, långsamt slingrande ormen och jag kan tänka mig att många upplevde en viss frustration i massan.
Loppet då? Ja, det gick väl som väntat. Skulle jag ha sprungit i fjol hade dagens prestation varit ett flopplopp men med tanke på dagsformen så var det helt okej. Jag kom snabbt iväg eftersom jag stod i första raden och jag hade gott om utrymme hela vägen. Så gott att jag vid en korsning fick fråga publiken om vägen.
Det gick fort i början och jag fräste i väg i 4:30- tempo. Ganska genast kom den första backen och den som känner till Helsingfors kan förstå hur backig rutten var då jag säger att vi sprang förbi Simstadion, runt Tölöviken, runt Hagnäsviken och upp mot Böle längs järnvägen för att åter vara vid Djurgården och den där eländiga kullen. Detta drog ju förstås ner på tempot rejält.
Vid fem kilometer hade vi vår egen vätskestation och där stod chefen och delade ut vatten och hejade. Det hjälpte för stunden. Strax före 8 km var det segt och mentalt jobbigt och jag anade en känsla av illamående. Då hörde jag hejarop från andra sidan gatan och där bland en massa rosaklädda viftade kollegerna i vitt ivrig med händerna. Det fick mig att räta på hållningen och se lite mindre lidande ut och också det hjälpte för stunden.
Jag kom i mål på den inofficiella tiden 48:47.
Provianteringen då? Det var glest med folk när jag kom i mål så jag slapp köa efter maten. Vi fick en kasse med diverse reklamprylar, snacks, yoghurt, banan och en matig sallad. Rätt bra.
Satte mig ner i gräset och väntade på mina kolleger som en efter en passerade mållinjen.
Det var helt kul. Och en helt bra träning också. Tyvärr verkar 5-tempot vara svårt att hålla i ytterligare 11 km så jag får nog bara sänka ribban och se hur halvmaraton går om två veckor. Någon toppentid behöver jag inte ens drömma om, så jag kan ta det med ro.
Kanske deltar jag i evenemanget en gång till. Om grupptrycket är tillräckligt stort.
Jag deltog för första gången och det var främst (eller endast) på grund av grupptrycket från kollegerna. Vi var en stor grupp som deltog och vi syntes bra i våra vita t-skjortor med Contextia-logo.
Naisten Kymppi är ett evenemang som på ett positivt sätt aktiverar kvinnor och då menar jag verkligen evenemang och inte tävling. Jag var tvungen att intala mig själv att det inte är så allvarligt (de tar ju inte ens tid!) men när det finns en START och ett MÅL så kopplar tävlingshjärnan automatiskt på. Jag startade i den "heta" gruppen med 2000 andra som tänkte klara tian på under en timme.
Evenemanget? Smockat med folk, men på något sätt gick allting smidigt ändå. Välorganiserat och tillräckligt med toaletter. Bra tillfälle att övervinna sig själv, att delta i som grupp och bara njuta och ha kul. Musikshow, uppvärmning och bra stämning. Det enda som störde mig var volymen under uppvärmningen och dunkadunkat som fick hjärtat att slå orytmiskt.
Förhållandena? Det var otroligt hett! Värmen bedrar- man känner sig inte särskilt hungrig men dricker desto mer, och av vatten får man inte särskilt mycket energi. Jag märkte redan vid uppvärmningen att benen kändes tomma, men då var det för sent att göra något åt saken. Värmen gjorde det hela en aning jobbigare. Hjärnan kokade under lippisen (kepsen) och jag är inte förvånad om någon fick värmeslag idag.
Jag slapp trängseln. Jag startade längst fram och det var fritt fram från början till slut. Däremot lär det ha varit trångt i de senare startgrupperna, så det är väl nackdelen med detta evenemang. På vissa ställen såg jag den där långa, rosa, långsamt slingrande ormen och jag kan tänka mig att många upplevde en viss frustration i massan.
Loppet då? Ja, det gick väl som väntat. Skulle jag ha sprungit i fjol hade dagens prestation varit ett flopplopp men med tanke på dagsformen så var det helt okej. Jag kom snabbt iväg eftersom jag stod i första raden och jag hade gott om utrymme hela vägen. Så gott att jag vid en korsning fick fråga publiken om vägen.
Det gick fort i början och jag fräste i väg i 4:30- tempo. Ganska genast kom den första backen och den som känner till Helsingfors kan förstå hur backig rutten var då jag säger att vi sprang förbi Simstadion, runt Tölöviken, runt Hagnäsviken och upp mot Böle längs järnvägen för att åter vara vid Djurgården och den där eländiga kullen. Detta drog ju förstås ner på tempot rejält.
Vid fem kilometer hade vi vår egen vätskestation och där stod chefen och delade ut vatten och hejade. Det hjälpte för stunden. Strax före 8 km var det segt och mentalt jobbigt och jag anade en känsla av illamående. Då hörde jag hejarop från andra sidan gatan och där bland en massa rosaklädda viftade kollegerna i vitt ivrig med händerna. Det fick mig att räta på hållningen och se lite mindre lidande ut och också det hjälpte för stunden.
Jag kom i mål på den inofficiella tiden 48:47.
Provianteringen då? Det var glest med folk när jag kom i mål så jag slapp köa efter maten. Vi fick en kasse med diverse reklamprylar, snacks, yoghurt, banan och en matig sallad. Rätt bra.
Satte mig ner i gräset och väntade på mina kolleger som en efter en passerade mållinjen.
Det var helt kul. Och en helt bra träning också. Tyvärr verkar 5-tempot vara svårt att hålla i ytterligare 11 km så jag får nog bara sänka ribban och se hur halvmaraton går om två veckor. Någon toppentid behöver jag inte ens drömma om, så jag kan ta det med ro.
Kanske deltar jag i evenemanget en gång till. Om grupptrycket är tillräckligt stort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)