lördag 13 augusti 2016

Helsinki City Marathon

Jag hatar sena starter. Jag går omkring och är nervös hela dagen och idag fick jag vänta ända till klockan tre innan nervositeten släppte. Skitväder var det också, regnigt och blåsigt och ruggigt. Mest orolig var jag för mina knän som har känts lite märkliga de senaste veckorna. Jag har haft en diffus smärta över knäskålen och har vaknat av att det är alldeles stelt och gör ont. Så nu innan loppet har jag försökt motverka det med Voltaren. Och givetvis var jag nojig över hur knäna annars klarar det, ville absolut inte uppleva löparknä för tredje gången. Så jag tejpade för säkerhets skull.

Nåja. Jag kom till start i lagomtid och den stund vi väntade på startskottet slutade det regna för stunden. Startskottet gick, nervositeten släppte och jag ägnade den första kilometern åt att försöka ta mig förbi idioter som tränger sig längst fram och ändå börjar långsamt.

Strax före startskottet.

Vädret var inte så illa som det kan ha sett ut. Det regnade visserligen halva loppet men det var ett sådant där lätt regn som inte märktes av just alls. Blåsigt var det mest längs stranden men det stördes jag inte av. Redan vid två kilometer kändes det av i det ena knät och jag började fundera på scenariot där jag avbryter loppet. Inte kul. Sprang förbi 30 km-skylten och tänkte att här är jag kanske om drygt två timmar. Det kändes lite absurt. Sprang på i ett tempo som kändes bra men som var snabbare än jag hade tänkt mig. Benen kändes utvilade och lätta och jag rullade på. Tankade gel enligt planen och drack på vätskestationerna. Nu hade vi åtminstone ingen hetta att tampas med.

Jag hade sällskap av två medtävlande så gott som hela loppet. Den ena var en tjej i min ålder med flätor ner till midjan. Vi turades om att dra och ännu vid 40 km kom hon för n:te gången upp vid min sida. Sedan drog hon iväg medan jag inte riktigt hängde med. Hann ändå tacka henne för farthållningen. Den andra var en italienare som lyssnade på musik så att också jag hörde. Italiensk pop. Ibland hörde jag ingen musik men så närmade den sig bakifrån och mannen dök upp bredvid mig igen. Han high-fivea också alla barn som stod och hejade, sympatisk typ.

Rutten var fin och mindre backig än jag hade trott. Mycket nerför och en del jobbiga uppförsbackar som tog musten ur en lite grann. Speciellt början av det andra varvet var tufft och backigt. Vi sprang två varv, men rutten var så fiffigt planerad att det andra varvet var kortare än det första. Det blev mentalt lättare då man gav sig in på det andra varvet och bara hade en 17 km kvar.

Jag är förvånad över hur lätt det gick. Jag har en förmåga att börja för hårt och risken att jag skulle kollapsa redan efter 16 km var överhängande. Men det gick bra. Knäna slutade bråka och benen var fortfarande pigga när jag passerade halvan. Sedan blev det lite uppför och jag blev ganska trött men inte så att jag  inte klarade av att hålla farten. Passerade 30 km och ingen vägg kom emot. Vid 34 någonstans fick jag ordentligt håll i sidan och fick lov att gå några gånger för att kunna fortsätta springa upprätt. Kämpade med det över Drumsö vilket gjorde det lite jobbigt. Tappade fart. Jag hade sprungit väldigt jämnt och låg två minuter före i tidtabellen för sub 3:45. Nu började det bli kämpigt. Ont i sidan och framlår stela som cement. Så någon fartökning på slutet för att komma ikapp fick jag inte till stånd. Det störde mig förvånansvärt lite.

I mål på 3:46:54. Satte personsämsta med ganska många minuter. Det tycks vara årets trend. Nöjd ändå. Det kändes faktiskt inte alls så övermäktigt som jag minns att det har gjort under tidigare lopp där kring 35 km. Det brukar kännas som att det aldrig tar slut. Nu kändes det som att det faktiskt kommer att ta slut ganska snart. Benen blev så klart trötta och stela och ömma men det kom först på slutet och jag behövde inte springa särskilt länge i ett sådant tillstånd. Och även om det i början kändes hujsigt att tänka att jag ännu ska hålla på drygt tre timmar så var det inte mentalt oöverkomligt.

Duschad och klar.

Det är långt kvar till PB. Det är långt kvar till 3:30. Ändå är jag riktigt nöjd med formbeskedet. Får se om jag kommer upp ut sängen i morgon.

tisdag 2 augusti 2016

Det där med marathonträning

Om en och en halv vecka borde jag ta mig fram 42 km i ett svep. Det är ungefär vad jag det senaste året har sprungit i genomsnitt per vecka. Jämfört med då jag tränade till mitt första marathonlopp så är det väldigt få kilometrar jag hinner skrapa ihop nu. Egentligen är det väl alldeles för lite om det ska föreställa marathonträning så jag kan knappast förvänta mig något extra av det jag har framför mig.

Under tiden f.F var jag definitivt friare att göra vad jag ville med min tid. Jag hann träna. Dessutom är man ju väldigt lös och ledig när man studerar så på den tiden hann jag nöta väldigt mycket asfalt.
Nu hinner jag inte. Hinner är dock fel ord, för visst skulle jag hinna om jag verkligen ville kräva det. Det handlar mer om prioriteringar och samvete.

Om man satsar på marathon på allvar så tar det tid. En hel massa tid. Det är långdistanslöpningens avigsida. Oftast är det ju en kort period, kanske en höstmara som man börjar träna till under vintern. Men under den här perioden krävs en hel del tålamod och förståelse hos potentiella familjemedlemmar.
Nu säger jag inte att min familj inte skulle vara förstående eller stödjande. Men ändå känns det oftast lite fel att sticka ut på en runda när det skulle vara möjligt att ha lite familjetid. Nu har jag "hårdtränat" en månad ungefär och trots att det inte har blivit mer än en 60 km ett par veckor i rad så kände jag mig ändå lite skyldig. Jag hör hur de tänker "ska hon springa igen?". Och även om Filip knappast tänker det så föreställer jag mig hur han frågar sig varför mamma hellre springer än leker med honom.

Nu förstår jag vad föräldrar som inte hinner träna lika mycket som förr. De har inte tid med det. Fel. De har inte hjärta att göra det.