Om en vecka...

...ställer jag mig förhoppningsvis på startlinjen och avverkar det första racet på över ett och ett halvt år. Eller nu ljuger jag, jag sprang ju faktiskt Midnattsloppet i höstas. Men ändå.

Jag är mer nervös för allt som måste klicka innan jag ens har kommit till start. Det finns nämligen några faktorer som gör det hela lite för spännande och komplicerat. Av någon anledning är dessa faktorer starkt kopplade till Filip.
Det största problemet är killens flaskvägran. Det hade varit väldigt enkelt om jag bara hade kunnat åka av och an till stan, springa loppet och komma hem medan far i huset passar killen. Nu går det inte, för då skulle han vara utan mat alltför länge.
Det som räddar oss här är morfars lägenhet som råkar finnas ett par hundra meter från start. Där har vi tänkt ha vårt läger. Det innebär att jag kan amma tills det är dags att jogga ner till starten och sedan fort ta mig från mål tillbaka till min antagligen ganska hungrige son.
Det som gör det ännu lite jobbigare än det låter är att starten går blodigt tidigt. 8.40! Det betyder att vi får vakna vid 6, ta oss till stan, äta frukost hos mofa och bara hoppas att det inte hinner strula till sig på vägen.
Det låter som en bra plan (den bästa jag kunde komma med) men det finns en hel del saker som kan gå på tok. Filip kan bestämma sig för att sova eller krångla när det är dags att äta och då blir jag tvungen att sticka iväg med en visshet om att han inte är särskilt mätt. Jag kan också ha en dålig natt bakom mig med flera väckningar och i värsta fall har jag sovit totalt fem timmar. Lagombra. Jag blir nervös bara jag tänker på det här och då handlar det ännu inte ens om själva loppet. Det går som det går, jag klarar det på under två timmar om det inte händer något konstigt på vägen. Bara jag kommer till start.

Jag får börja skriva en komihåglista redan idag. Det vore helt fel dag att glömma något relevant som springskor eller nummerlapp. Det som stör mig mest är ju att mina tävlingsrutiner rubbas och att jag kommer att vara grymt stressad före. När startskottet går kan jag väl äntligen slappna av.

Idag hurrar vi för studenterna och hejar på dem som springer Stockholm Marathon.

Intervalltips, långpass och hur man inte skall göra

Det blev korta men hårda träningspass den här veckan. Jag satsade på att springa i början av veckan eftersom jag visste att det inte skulle lyckas mot slutet. I sig gjorde det inget, men att klämma in tre hårda kvalitetspass tre dagar i rad är inte så smart.

På måndagen blev det ett kort men intensivt intervallpass: 2x 5x1 minut. Jag sprang alltså först 5x1 minut med en minut gå/joggvila, hade en femminuters setvila och körde samma igen. Minuten skulle gå så fort som möjligt. Tror jag var nere i något kring 3:30-4-tempo, så det kändes som att jag verkligen fick fart under fötterna. Det var ganska jobbigt och de två sista minuterna fick jag faktiskt kämpa lite. Skönt, speciellt efter en lång innesittardag. Bra träning för att verkligen träna snabbhet. Jag brukar haka upp mig på långa intervaller.

På tisdagen var det den sista nybörjarkursgången och vi plågade deltagarna och oss själva med intervaller. Först parintervaller och sedan backe. Speciellt backträningen tog slut på mina krafter och i den sista var jag på gränsen till en mjölksyreupplevelse. Vi sprang uppför en ganska lång backe och sprang två set på 4 gånger men ca 3 minuter vila mellan seten. Att göra det här med intertvaller i bagaget från dagen innan kändes nog.

På onsdagen ville jag ha in ännu ett kvalitetspass trots att mina ben kändes ganska möra. Jag tänkte mig 5 km i lite raskare takt. Det gick inte särskilt bra. Mina snabbare kilometrar gick någonstans mellan 5:08 och 5:18-tempo och då fick jag faktiskt anstränga mig ordentligt. Att tro att man kan göra ett bra kvalitetspass efter två intervalldagar är bara dumt. Jag får göra ett nytt försök nästa vecka med utvilade, fräscha ben.

Sedan blev det tre dagar vila, vilket passade mina ben ganska bra. Idag var det långpass på agendan och jag hade tänkt mig en 17 km på ett par timmar. Morgonen var lite stressig med en kille som verkade hungrig men inte ville äta och jag hade lite dåligt samvete när jag sprang iväg. Kanske var det det som gav mig fart i början, för plötsligt rullade jag på i typ 5:40-tempo. Farten ökade smått hela vägen och jag landade på 17 km på 1:35h, i snitt 5:35 min/km. Jag vet inte när jag senast har sprungit så fort så länge. Jag överraskade mig själv ordentligt och kan väl konstatera att halvan om två veckor borde gå på under två timmar.
Visst var jag trött vid 16 kilometer. Efteråt fick jag en släng av illamående som jag brukar uppleva efter lopp, så det visar väl att jag är ovan vid lite hårdare prestationer.

Det här var nog det sista långpasset före halvmaran. Nästa vecka vill jag gärna få in ett bra intervallpass och några vanliga länkar och sedan tar jag det lugnt veckan innan loppet. Det jag får satsa extra mycket på är ätandet. Amningen är väldigt energiförbrukande och jag märker nog hur matt jag kan bli mot slutet av dagen.

Det börjar "losa" nu, som man säger på högsvenska (uttalas "låsa" med kort å). Jag börjar komma upp i hyfsade hastigheter och löpningen känns inte så främmande och konstig längre. Nej, jag har inte följt pulsen och nej, den ligger knappast på 130 slag i minuten när jag springer lugnt. Jag har inte tränat som jag lär, vilket jag har lite dåligt samvete för. På något sätt har de senaste veckorna känts som ett försök att göra vad som kan göras av sju veckors halvmaratonträning så det har ju inte varit så optimalt. Efter halvmaran ska jag börja koncentrera mig.

Observera gullvivorna!

Skulle gärna ha stannat flera gånger på vägen för att fota, men jag ville ju inte avbryta när det flöt på så bra. Det börjar visst bli sommar.

Tävlingsetikett inför sommarens lopp

I det senaste Juoksija- numret påmindes läsarna om hur man beter sig på tävling. För att påminna er andra tänker jag summera det hela, jag är nämligen en av dem som stör sig på andras dåliga beteende.

1. Välj rätt startgrupp! Då är du inte i vägen för andra och så slipper du tränga dig förbi (det är nämligen också störande).
2. Om du inte är först i startfållan så träng dig inte först!
3. Undvik att sicksacka i början när det är trångt. Det kan vara farligt och snubbelrisken ökar. Klungan löser nog upp sig småningom.
4. Håll till höger! Lämna plats för dem som vill förbi! Spring inte fem i bredd med dina kompisar.
5. Kasta en blick över axeln innan du spottar!
6. "Peesaaminen" på finska, det vill säga att använda någon som hare och haka på honom är ett bra sätt att hålla tempot. Spring ändå inte för nära och trampa honom inte på hälarna. Tacka honom efteråt, det är artigt. Dessutom är det snällt att själv fungera som dragare  emellanåt.
7. Stanna inte vid drickstationerna och kasta gärna muggen och den tomma gelförpackningen i roskisen.
8. Highfiva åskådarna, speciellt barnen! Visa glada miner åt dem som står och hejar.
9. Gratulera dina medtävlande när du kommer i mål. Det sprider positiv tävlingsfiilis. Stanna gärna och titta på prisutdelningen även om du själv är långt ifrån prispallen. På det sättet visar du respekt för dem som presterade bäst.
10. Visa inte ditt missnöje även om det var ett skitlopp. Tacka arrangörerna och njut av känslan efteråt.

Utöver dessa är det bra att komma i tid, ta sig till tävlingsplatsen med allmänna transportmedel, att lämna sina grejer till förvaring i tid och att ställa sig i bajamajakön i tid. Allt för att det ska gå smidigare.

Lycka till alla ni som har spännande lopp framför er!

Börjar hitta formen

De som sprang HCR idag hade fint väder. För min del blev det 90 minuter och nu börjar längre pass kännas mindre jobbiga. Att det bekväma tempot är närmare 6 än 7 min/km är också positivt. Idag kändes det dock segare än förra veckan. Det kan ha berott på en natt med skrik och vakna timmar och att jag stack ut först senare på dagen. Jag är fortfarande långsam, som om benen inte har tillräckligt med styrka och energi så att springa intervaller i 5-tempo känns lite dåligt.
Det går åt rätt håll ändå. Sakta men säkert.
Tre veckor kvar till halvmaraton. Jag vet fortfarande inte vilket tempo som gäller och vilken tid som är realistisk. Hoppas hinna få in en testtia för att kolla formen.

Ni får ursäkta tråkiga inlägg. Dels har jag inte så mycket att komma med, dels försöker jag krafsa ner något så länge lillkillen (3 mån idag!) är på humör. Inte ens en bild hann jag ta. Med löfte om vackrare inlägg.

Vad hade jag tänkt mig?

Jag börjar inse att det inte är möjligt att just nu satsa på löpningen så mycket som jag skulle vilja. Det går helt enkelt inte. Andra säger att "du är nog i form snart" och att "efter graviditeten presterar man ju bättre än förr" och det skulle kanske stämma om jag skulle träna. Men nu lyckas det inte och det får jag försöka acceptera.
Det handlar om att prioritera. Om jag valde löpningen så som jag drömmer om att kunna välja den, skulle jag välja bort tid med familjen. Jag skulle sticka ut på ett pass flera kvällar i veckan och det lilla vi har tillsammans skulle bli ännu mindre. Nu nöjer jag mig med ett par tre gånger i veckan och redan det känns mycket.
Tre länkar i veckan räcker inte för att komma tillbaka till det jag var, så då kan jag bara strunta i att drömma om det. Den tiden kommer men den är inte nu. Nu får jag försöka njuta av de gånger jag får en timme för mig själv och satsa på kvalitet och snabba pass i stället för att samla kilometrar.
Det jobbiga är att länkarna känns stressiga. Jag kan inte vara borta för länge för tanken på en grinig och hungrig en ger mig dåligt samvete. När jag kommer in skulle jag gärna satsa på att stretcha och rulla på rullen men det hinner jag inte för mitt dåliga samvete får mig att ta en snabbdusch och sedan förse min son med näring. Någon styrketräning blir av samma skäl inte heller av.

Det jag saknar utöver att kunna träna och veta att det ger resultat är kroppen jag hade. Ja, jag har tappat mina "extrakilon" för länge sedan men i samma veva tappade jag muskelmassa, styrka och snabbhet. Kvar är en plufsig mage och ett omaka par stora tuttar som för det mesta fungerar som matkran eller snuttetrasa. Kroppsbilden och självförtroendet sätts på prov kan jag tala om.

För att vara ärlig så avundas jag dem som kan träna när som helst och hur mycket som helst utan att behöva tänka på någon annan. Samtidigt är jag glad över min situation och försöker strunta i vad andra presterar. Det här är fortfarande mer vunnet än vilket lopp som helst.

Igår blev det ett sent (åtta på kvällen är sent för mig) pass med 4x4 minuter. Jag kan väl bara konstatera att jag har en lång väg framför mig.