Medan alla löparkolleger sitter och funderar på packning och tankning och uppladdning inför Stockholm marathon står mina lenkkare på skohyllan sedan en dryg vecka tillbaka. Surt. Men på bättringsvägen!
Den första veckan efter Riga-katastrofen var en pärs. När jag på söndagen (en vecka efter) var ute och promenerade testade jag så klart att jogga och jag klarade prick trettio steg. Modfälld och tårögd fick jag gå hela länken.
Ända tills idag har jag haft ont och känt av knäet. I början konstant, sedan efter långa stunder stillasittande eller i trappor och nerförsbackar. Det där knivhugget i sidan av knäet. Idag är det första dagen jag inte har känt av det! Jag har varit på min vakt hela dagen, men inte ens i trapporna kände jag något. Hurra! Jag fick en tillfällig släng av hopp.
Jag börjar komma över Riga nu. Visst kallsvettas jag fortfarande när jag tänker på den dagen, men med medveten förträngning kan det gå nästan en dag utan att jag tänker på det. Försöker se framåt i stället.
Framåt, ja. Hur skall jag komma dit?
Fysioterapeuten gav mig några rumprörelser att göra både hemma och på gymmet, och nu har jag besökt gymmet tre gånger på mindre än en vecka. Jag tränar så klart annat också, rumpan lider tillräckligt. Utöver det jag gör på gymmet gör jag små övningar hemma varje dag, stretchar och rullar på foamrollern. Eftersom rumpträningen är konstant kommer jag väl inte att ha en dag utan träningsvärk. I den här takten kommer jag dessutom att få en akter av stål som spräcker löptightsen när jag drar på mig dem i höst.
Nog är det jobbigt att inte kunna springa. Jobbigt att konstatera "aj" efter en kvart på crosstrainern. Jag försöker göra det bästa av situationen och hitta på alternativa träningsformer (utöver projekt stålrumpa). Idag tvingade jag en kompis med till Simstadion och vi vattenlöpte (läs: skvallrade) i sommarvärmen. En kilometer på 90 minuter. På marken hade jag väl krupit snabbare. Benen var skakiga och konstiga när jag steg upp ur bassängen och den till synes skonsamma träningen kanske har effekt i alla fall. Det här får bli minst ett av veckans träningspass.
I morgon ska jag försöka mig på att rullskrinna. Jag fyndade i pappas garage och provskrann hem den dryga kilometern. Som Bambi på is. Tekniken får jag fila lite på, annars tror jag knäet tar mer skada av den idén. Mitt oroselement är tanken att konditionen dalar om jag inte lyckas göra grundträning på något sätt. Rullskridskorna kanske är ett alternativ. Cykling, tja. Och så nationalsporten stavgång, så klart.
Jag måste försöka ha tålamod. Gissa om jag hade lust att ta en provlänk då jag konstaterade att knäet har en bättre dag? Kanske inte riktigt ännu. På söndag? Två veckor springvila måste ju bara räcka.
Om den här skadan för med sig något positivt återstår att se. Jag känner mig fortfarande straffad och orättvist behandlad och jag kan inte komma på något bra med att inte kunna träna nu när det är högsäsong och jag enligt mig själv är i bättre form än någonsin (förutom knäet, då).
Kanske lär jag mig någonting. Kanske lär jag mig att inte vara så högmodig och tro att jag kan göra vad som helst. Att jag måste vara mer ödmjuk, lyssna på kroppen och inte ha för höga mål och stora drömmar. Komma ner på jorden lite grand. Jag är fortfarande nybörjare och jag får väl inse att utvecklingen går långsamt och att motgångar hör till.
Jag önskar alla Stockholm-resenärer lycka till! Själv tänker jag sitta i trädgården och äta kaka och dricka skumpa med studenten.
onsdag 29 maj 2013
lördag 25 maj 2013
torsdag 23 maj 2013
Löparknä
Mina aningar blev bekräftade i tisdags då ortopeden gav mig diagnosen M70 Runner's knee. Det var en äldre, väldigt sympatisk man som beklagade sorgen och visade sitt varmaste medlidande genom att dela sina egna erfarenheter av åkomman och berätta att det är oerhört svårt att bli av med det. Tack för uppmuntran. Jag blev skickad till fysioterapeuten för att få höra mer om samma sak.
Sedan söndagens chock har jag gråtit lite varje dag. Senast idag, faktiskt, före jag skulle träffa min klient. Jag har varit ledsen, sovit dåligt och mått fysiskt illa. Jag gick sönder. Något fattas mig.
Jag vet att jag tar det väldigt hårt. Det kunde ju ha varit värre! Och tänk på alla dem som inte ens kan gå eller på dem som törstar i Afrika. En bagatell, jämfört det. Löpning är ju inte allt. Nej, men en väldigt stor del av mig.
Det jag är ledsen för är så klart det att jag inte fick springa loppet till slut. Det var ju det här jag hade tränat för och sett framemot, och vårens höjdpunkt kulminerade i platt fall. Därför har jag gråtit. Nu är det mera framtiden jag sörjer över. Den här sommaren skulle ju bli en superspringsommar! Nu vet jag inte vad det blir. Missmod är väl känslan just nu.
Jag kunde välja att hantera det skedda genom att antingen tröstäta eller matstrejka. Eftersom choklad är så mycket godare än spenat, valde jag det första alternativet. Om inte annat kan vi snart anmäla oss till Rakas, sinusta on tullut pullukka och vinna 10 000 euro. Det skulle sitta fint.
Självironi är min defnsmekanism.
Nåja, nu skall jag ta mig i kragen och sluta lipa. Det hjälper inte. Det som däremot hjälper är att se framåt. Och att ta det lugnt.
Idag besökte jag fysioterapeuten vars första kommentar var att han inte kan begripa varför folk skall springa maraton. Vad svarar man på det? Sedan frågade han om jag vill fortsätta med min vansinniga hobby. Ja, sade jag. Det var första steget i rätt riktning. Jag fick ett program med rörelser som stärker rumpa och lår och order om att äta tillräckligt med protein för att inte musklerna genast ska försvinna i samband med löpningen. Sedan fick jag en ny tid för springanalys och eventuellt kommer jag att få svindyra inlägg till skorna också. Vad gör man inte för att kunna fortsätta vara lite galen?
Efter jobbet besökte jag gymmet och tränade för första gången på tre dagar. Jag kunde inte göra särskilt mycket annat än mag-rygg-arm- och rumpträning som inte belastade knäet, men det var skönt att få svettas lite annat än av ångest framkallad kallsvett. Jag var lite gladare efteråt. Någon späd löparkropp kommer jag inte att ha när jag har byggt upp tillräckligt med benstyrka.
Knäet är fortfarande ömt och blir styvt under dagens lopp. Jag är på Voltarenkur och hoppas att svullnaden skulle börja gå ner så småningom. Tålamod är inte min starkaste sida, hoppas jag inte gör misstaget att börja träna för tidgt. Nu låter jag mig i stället inspireras och motiveras av mammaspring, Springjonas och andra som har överlevt löparknäet.
Alla tips och råd tas varmt emot. Min första undran är hur jag kan upprätthålla grundkonditionen utan att belasta knäet? Rullskridskor? Cykling? Promenad?
Visst ser jag framåt lite grann. I smyg hoppas jag och drömmer jag om Paavo Nurmi-halvan och HCM. Det är antagligen utopier, men drömmar ändå. Och om jag inte skulle komma att klara av hela maror i framtiden så tänker jag bli en attans snabb halvmaratonlöpare och klara milen under 40 i stället. Det, ni!
Tack Nina för din uppmuntrande kommentar. "Olet JUOKSIJA ja MARATOONARI, eikä kukaan eikä mikään voi ottaa niitä sinulta pois."
Nu är det dags att rulla lite på rullen och ta på mig denna attityd:
Take no shit!
Sedan söndagens chock har jag gråtit lite varje dag. Senast idag, faktiskt, före jag skulle träffa min klient. Jag har varit ledsen, sovit dåligt och mått fysiskt illa. Jag gick sönder. Något fattas mig.
Jag vet att jag tar det väldigt hårt. Det kunde ju ha varit värre! Och tänk på alla dem som inte ens kan gå eller på dem som törstar i Afrika. En bagatell, jämfört det. Löpning är ju inte allt. Nej, men en väldigt stor del av mig.
Det jag är ledsen för är så klart det att jag inte fick springa loppet till slut. Det var ju det här jag hade tränat för och sett framemot, och vårens höjdpunkt kulminerade i platt fall. Därför har jag gråtit. Nu är det mera framtiden jag sörjer över. Den här sommaren skulle ju bli en superspringsommar! Nu vet jag inte vad det blir. Missmod är väl känslan just nu.
Jag kunde välja att hantera det skedda genom att antingen tröstäta eller matstrejka. Eftersom choklad är så mycket godare än spenat, valde jag det första alternativet. Om inte annat kan vi snart anmäla oss till Rakas, sinusta on tullut pullukka och vinna 10 000 euro. Det skulle sitta fint.
Självironi är min defnsmekanism.
Nåja, nu skall jag ta mig i kragen och sluta lipa. Det hjälper inte. Det som däremot hjälper är att se framåt. Och att ta det lugnt.
Idag besökte jag fysioterapeuten vars första kommentar var att han inte kan begripa varför folk skall springa maraton. Vad svarar man på det? Sedan frågade han om jag vill fortsätta med min vansinniga hobby. Ja, sade jag. Det var första steget i rätt riktning. Jag fick ett program med rörelser som stärker rumpa och lår och order om att äta tillräckligt med protein för att inte musklerna genast ska försvinna i samband med löpningen. Sedan fick jag en ny tid för springanalys och eventuellt kommer jag att få svindyra inlägg till skorna också. Vad gör man inte för att kunna fortsätta vara lite galen?
Efter jobbet besökte jag gymmet och tränade för första gången på tre dagar. Jag kunde inte göra särskilt mycket annat än mag-rygg-arm- och rumpträning som inte belastade knäet, men det var skönt att få svettas lite annat än av ångest framkallad kallsvett. Jag var lite gladare efteråt. Någon späd löparkropp kommer jag inte att ha när jag har byggt upp tillräckligt med benstyrka.
Knäet är fortfarande ömt och blir styvt under dagens lopp. Jag är på Voltarenkur och hoppas att svullnaden skulle börja gå ner så småningom. Tålamod är inte min starkaste sida, hoppas jag inte gör misstaget att börja träna för tidgt. Nu låter jag mig i stället inspireras och motiveras av mammaspring, Springjonas och andra som har överlevt löparknäet.
Alla tips och råd tas varmt emot. Min första undran är hur jag kan upprätthålla grundkonditionen utan att belasta knäet? Rullskridskor? Cykling? Promenad?
Visst ser jag framåt lite grann. I smyg hoppas jag och drömmer jag om Paavo Nurmi-halvan och HCM. Det är antagligen utopier, men drömmar ändå. Och om jag inte skulle komma att klara av hela maror i framtiden så tänker jag bli en attans snabb halvmaratonlöpare och klara milen under 40 i stället. Det, ni!
Tack Nina för din uppmuntrande kommentar. "Olet JUOKSIJA ja MARATOONARI, eikä kukaan eikä mikään voi ottaa niitä sinulta pois."
Nu är det dags att rulla lite på rullen och ta på mig denna attityd:
Take no shit!
måndag 20 maj 2013
Riga
Resan då? Jag känner att jag har en viss skyldighet att berätta om Rigaresan, även om den inte riktigt blev den där drömresan jag hade målat upp för mig. Dels för att jag gärna vill berätta om och rekommendera Riga som resmål, dels för att jag vill göra smygreklam för researrangören som vi anlitade.
När jag i vintras googlade "maratonmatkat" hittade jag Vetikko Travel. Det är en liten privat firma som ordnar maratonresor och mycket annat också. Det som lockade var att jag fick en personlig kontakt med arrangören (Paula Vetikko) och så råkade de erbjuda en lämplig resa också.
Vi fick resan serverad på fat. Paula fixade allt från flyg, hotell och transport till nummerlapp och guidad rundtur i stan. Om jag någonsin kan springa igen anlitar jag gärna samma firma.
Vi åkte på fredagen och det enda som gjorde mig orolig var propellerplanet som förde ett fruktansvärt oväsen hela timmen till Riga. Hotellet var snyggt och personalen vänlig och efter en natt i ett smällhett rum gick det bra att byta till ett rum där luftkonditioneringen fungerade. För maratonlöparnas skull öppnade de för frukost redan klockan sex på söndagen.
Riga är en alldeles otroligt fin stad och vi hade tur med vädret. Sol och sommarvärme och hela staden blomstrade. På lördag förmiddag fick vi en guidad tur runt stan och vi tittade på otroliga jugendbyggnader och bekantade oss med gamla stan. Staden gav ett rent och snyggt intryck och under helgen var det lugnt och tyst i och med att de flesta lär åka ut till sina sommarställen över veckoslutet.
Lördagen var skön. Jag tankade vätska och ordentligt med mat, så energi var det ingen brist på inför loppet.
Loppet då? Det var ju en flopp, kan man minst sagt säga. Helst vill jag bara glömma det. Men jag måste ändå berätta om det, kanske mest för min egen skull.
Att starten var redan 8.30 var inget större problem. Jag tankade med rostbröd och Elovena-snabbgröt (bra att ha med om man är osäker på vad hotellet har att erbjuda) och vi traskade iväg till start i god tid.
Jag var nervös, men på ett bra sätt. Det började så bra, så bra. Benen kändes utvilade, magen var det inget problem med och jag rullade på i bra tempo. Hett så sjutton, men vi fick vatten och energidryck lagom ofta för att klara. Jag tror kepsen räddade mig från värmeslag.
Fram till 21 km höll jag ett tempo på 4:40-4:50 ungefär. Så det gick undan. Vid 18 tog jag min gel och vid 19 kände jag av knäet. Där började de mest plågsamma 15 kilometrarna, både fysiskt och psykiskt.
Vid halvan klockande jag 1:41 och då började jag bli rädd. Jag var beredd att ge upp, men knäet svek inte helt och jag fortsatte så gott det gick. Farten sjönk till 5-tempo. Småningom blev benen tunga, det var ju inte en särskilt ergonomisk stil jag hade då jag stundvis haltade fram. Trettiokilometersmuren kom redan vid 25 och jag hade svårt att hålla tempot. När 3:30-hararna kom förbi började jag tappa hoppet. Vid 32-33 km var tempot nere i 5:30-5:45 och vid 34 gick jag första gången. Då såg jag också Jan komma emot, han hade väl börjat ana att allt inte stod rätt till. Jag gick, linkade, joggade, gick... Försökte. Jag övervägde så klart att gå resten och klara loppet med en skittid, värmeslag och ett totalförstört knä. Till slut gav jag upp. Gav upp. Stängde av miss Garmin vid tre timmar jämnt och med 35 kilometer bakom mig. Gick hem igen.
Först var jag arg. Sedan bara tom. Sedan ledsen, riktigt ledsen. Det är jag nog fortfarande, så där gråtmild med en konstig känsla i magen och bröstet.
Det var inte så det skulle sluta. Inte alls.
Det var inte bara knäet som gick sönder. Jag gick sönder lite grann jag också. Mitt jag tog stryk och det tar nog en tid för mig att läkas.
Jag går igenom gårdagen om och om igen. Tänker på vad jag kunde ha gjort, hur det borde ha gått. Varför gick det inte så? Borde jag ändå ha tagit mig ända fram? Varför avbröt jag? Herregud, jag gav ju upp! Skam, skuld, misslyckande. Jag kan inte möta min egen blick.
Idag lämnade jag Riga med en bitter eftersmak, med vemod och ledsamhet. Även om det för övrigt var en skön resa.
Det är ju nu jag borde sitta och granska Vetikko Travels hemsida och spontananmäla mig till nästa tävling. Nu är det så avlägset. När kan jag ens springa igen? Hela vinterns och vårens träning för detta? vad gör jag nu, med en kondis som är bättre än någonsin förr? Det harmar ju också att det var just det här loppet. Det var vårens höjdpunkt som jag hade sett framemot och som gav mig kraft att orka genom arbetsveckorna när de var som värst. Och det var höjdpunkten som skulle ge mig ork för resten av våren och inspiration inför nästa utmaning.
Det kunde ens ha varit något udda Nurmijärvimaraton, då hade det nog inte stört mig lika mycket.
Knäet då? Det gör ont ännu idag. Det styvnade till och nu är det en aning svullet. Och så hörs det ett märkligt gnisslande vid sidan av knäskålen när jag böjer det. I morgon går jag till ortopeden. Jag vet inte om jag skall hoppas på löparknä eller något annat. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och önska att jag fick vakna igår i Riga med friskt knä och springa maraton på 3:30. Så långt kommen i min bearbetning är jag.
För att undvika en deppig slutkläm kan jag sammanfatta mig så här:
Jag kan varmt rekommendera Riga som resmål för dig som funderar på vilken stad i Europa du skall tillbringa ett veckoslut i.
Jag kan varmt rekommendera maraton i Riga för dig som gillar att slita asfalt på lagomstora tävlingar. Det var välarrangerat på alla sätt.
Jag kan varmt rekommendera Vetikko Travel om du vill ha en arrangerad maratonresa. Kolla in hemsidan, de erbjuder en massa spännande resor!
Ni som laddar upp inför Stockholm, er önskar jag bättre löplycka!
När jag i vintras googlade "maratonmatkat" hittade jag Vetikko Travel. Det är en liten privat firma som ordnar maratonresor och mycket annat också. Det som lockade var att jag fick en personlig kontakt med arrangören (Paula Vetikko) och så råkade de erbjuda en lämplig resa också.
Vi fick resan serverad på fat. Paula fixade allt från flyg, hotell och transport till nummerlapp och guidad rundtur i stan. Om jag någonsin kan springa igen anlitar jag gärna samma firma.
Vi åkte på fredagen och det enda som gjorde mig orolig var propellerplanet som förde ett fruktansvärt oväsen hela timmen till Riga. Hotellet var snyggt och personalen vänlig och efter en natt i ett smällhett rum gick det bra att byta till ett rum där luftkonditioneringen fungerade. För maratonlöparnas skull öppnade de för frukost redan klockan sex på söndagen.
Riga är en alldeles otroligt fin stad och vi hade tur med vädret. Sol och sommarvärme och hela staden blomstrade. På lördag förmiddag fick vi en guidad tur runt stan och vi tittade på otroliga jugendbyggnader och bekantade oss med gamla stan. Staden gav ett rent och snyggt intryck och under helgen var det lugnt och tyst i och med att de flesta lär åka ut till sina sommarställen över veckoslutet.
Lördagen var skön. Jag tankade vätska och ordentligt med mat, så energi var det ingen brist på inför loppet.
Loppet då? Det var ju en flopp, kan man minst sagt säga. Helst vill jag bara glömma det. Men jag måste ändå berätta om det, kanske mest för min egen skull.
Att starten var redan 8.30 var inget större problem. Jag tankade med rostbröd och Elovena-snabbgröt (bra att ha med om man är osäker på vad hotellet har att erbjuda) och vi traskade iväg till start i god tid.
 |
| Innan start. |
 |
| So far so good. |
Vid halvan klockande jag 1:41 och då började jag bli rädd. Jag var beredd att ge upp, men knäet svek inte helt och jag fortsatte så gott det gick. Farten sjönk till 5-tempo. Småningom blev benen tunga, det var ju inte en särskilt ergonomisk stil jag hade då jag stundvis haltade fram. Trettiokilometersmuren kom redan vid 25 och jag hade svårt att hålla tempot. När 3:30-hararna kom förbi började jag tappa hoppet. Vid 32-33 km var tempot nere i 5:30-5:45 och vid 34 gick jag första gången. Då såg jag också Jan komma emot, han hade väl börjat ana att allt inte stod rätt till. Jag gick, linkade, joggade, gick... Försökte. Jag övervägde så klart att gå resten och klara loppet med en skittid, värmeslag och ett totalförstört knä. Till slut gav jag upp. Gav upp. Stängde av miss Garmin vid tre timmar jämnt och med 35 kilometer bakom mig. Gick hem igen.
 |
Det var inte så det skulle sluta. Inte alls.
Det var inte bara knäet som gick sönder. Jag gick sönder lite grann jag också. Mitt jag tog stryk och det tar nog en tid för mig att läkas.
Jag går igenom gårdagen om och om igen. Tänker på vad jag kunde ha gjort, hur det borde ha gått. Varför gick det inte så? Borde jag ändå ha tagit mig ända fram? Varför avbröt jag? Herregud, jag gav ju upp! Skam, skuld, misslyckande. Jag kan inte möta min egen blick.
Idag lämnade jag Riga med en bitter eftersmak, med vemod och ledsamhet. Även om det för övrigt var en skön resa.
Det är ju nu jag borde sitta och granska Vetikko Travels hemsida och spontananmäla mig till nästa tävling. Nu är det så avlägset. När kan jag ens springa igen? Hela vinterns och vårens träning för detta? vad gör jag nu, med en kondis som är bättre än någonsin förr? Det harmar ju också att det var just det här loppet. Det var vårens höjdpunkt som jag hade sett framemot och som gav mig kraft att orka genom arbetsveckorna när de var som värst. Och det var höjdpunkten som skulle ge mig ork för resten av våren och inspiration inför nästa utmaning.
Det kunde ens ha varit något udda Nurmijärvimaraton, då hade det nog inte stört mig lika mycket.
Knäet då? Det gör ont ännu idag. Det styvnade till och nu är det en aning svullet. Och så hörs det ett märkligt gnisslande vid sidan av knäskålen när jag böjer det. I morgon går jag till ortopeden. Jag vet inte om jag skall hoppas på löparknä eller något annat. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och önska att jag fick vakna igår i Riga med friskt knä och springa maraton på 3:30. Så långt kommen i min bearbetning är jag.
För att undvika en deppig slutkläm kan jag sammanfatta mig så här:
Jag kan varmt rekommendera Riga som resmål för dig som funderar på vilken stad i Europa du skall tillbringa ett veckoslut i.
Jag kan varmt rekommendera maraton i Riga för dig som gillar att slita asfalt på lagomstora tävlingar. Det var välarrangerat på alla sätt.
Jag kan varmt rekommendera Vetikko Travel om du vill ha en arrangerad maratonresa. Kolla in hemsidan, de erbjuder en massa spännande resor!
Ni som laddar upp inför Stockholm, er önskar jag bättre löplycka!
söndag 19 maj 2013
Never more?
Det gick inte alls som planerat. Jag såg aldrig mållinjen framifrån och jag stannade klockan efter tre timmar och fyra kilometer linkande.
Det började bra. Inga problem med magen, benen lätta och tempot under 5. Jag hade inte räknat med att det skulle vara knäet som skulle sätta stopp för mig.
Vid 18 km kände jag av löparknäet och det blev bara värre. Jag övervägde att sluta, men efter 23 började jag hoppas igen. Efter 32 måste jag stanna. Det smärtade ordentligt och med gråten i halsen linkjoggade jag och gick omvartannat.
Vid 34 fick jag ge mig. Visst hade jag kunnat promenera men det hade varit smärtsamt, förnedrande och antagligen en risk för det andra benet i och med det oergonomiska sättet att ta mig fram.
Skit också.
Nu kom nederlaget som förr eller senare måste komma.
Var det slut nu? Tänk om jag inte kan springa längre?
Var min begynnande amatörlöparkarriär över före den ens hade hunnit börja?
Jag hade precis hittat något jag tycker om, som blev en liten men viktig del av min identitet och som jag tyckte jag var lite bra på. Nu är jag tillbaka till att vara inget alls.
Jag kommer hem utan medalj, misslyckad och missmodig och med en ful solrand efter tanktoppen. En reseskildring och ett inlägg med mindre bitter ton lär komma under de närmaste dagarna. Det här är en hård bit att smälta.
Det började bra. Inga problem med magen, benen lätta och tempot under 5. Jag hade inte räknat med att det skulle vara knäet som skulle sätta stopp för mig.
Vid 18 km kände jag av löparknäet och det blev bara värre. Jag övervägde att sluta, men efter 23 började jag hoppas igen. Efter 32 måste jag stanna. Det smärtade ordentligt och med gråten i halsen linkjoggade jag och gick omvartannat.
Vid 34 fick jag ge mig. Visst hade jag kunnat promenera men det hade varit smärtsamt, förnedrande och antagligen en risk för det andra benet i och med det oergonomiska sättet att ta mig fram.
Skit också.
Nu kom nederlaget som förr eller senare måste komma.
Var det slut nu? Tänk om jag inte kan springa längre?
Var min begynnande amatörlöparkarriär över före den ens hade hunnit börja?
Jag hade precis hittat något jag tycker om, som blev en liten men viktig del av min identitet och som jag tyckte jag var lite bra på. Nu är jag tillbaka till att vara inget alls.
Jag kommer hem utan medalj, misslyckad och missmodig och med en ful solrand efter tanktoppen. En reseskildring och ett inlägg med mindre bitter ton lär komma under de närmaste dagarna. Det här är en hård bit att smälta.
fredag 17 maj 2013
Pick och pack
Jag HATAR att packa! Vi skall åka om en timme och det ser fortfarande ut så här.
Dessutom är vi rätt så usla på att packa. Vi gör det i sista minuten och kastar ner grejer tills det ser ut som om vi skulle åka på en tvåveckors semester. Hälften är (surprise, surprise) oanvänt när vi kommer hem.
Nåja, packa måste man väl om man ska på resa. Det viktigaste har jag så klart i handbagaget. Sommarkläderna fick jag plocka fram eftersom det utlovas över 20 grader i Riga. Jag ser verkligen framemot resan, inte bara på grund av den där lilla länken jag ämnar ta, utan också för att det här blir en minisemester för oss. Skönt! I morgon har vi hela dagen på oss att turista.
Annars börjar det nog kännas lite pirrigt. På ett bra sätt. Jag är laddad och ganska lugn. Nu kan jag inte påverka löpningen längre. Jag har gjort mitt. Jag har tränat flera månader och om allt går som planerat så klarar jag av att hålla 5-tempo. Och njuta. Skiter det sig så är jag sur som en strömming när jag kommer hem och tränar ännu hårdare fram till nästa lopp.
Nu MÅSTE jag verkligen packa.
Med lenkkarna i reppun, miss Garmin på armen och nyaste numret Juoksija som lektyr drar jag till Riga.
Nåja, packa måste man väl om man ska på resa. Det viktigaste har jag så klart i handbagaget. Sommarkläderna fick jag plocka fram eftersom det utlovas över 20 grader i Riga. Jag ser verkligen framemot resan, inte bara på grund av den där lilla länken jag ämnar ta, utan också för att det här blir en minisemester för oss. Skönt! I morgon har vi hela dagen på oss att turista.
Annars börjar det nog kännas lite pirrigt. På ett bra sätt. Jag är laddad och ganska lugn. Nu kan jag inte påverka löpningen längre. Jag har gjort mitt. Jag har tränat flera månader och om allt går som planerat så klarar jag av att hålla 5-tempo. Och njuta. Skiter det sig så är jag sur som en strömming när jag kommer hem och tränar ännu hårdare fram till nästa lopp.
Nu MÅSTE jag verkligen packa.
Med lenkkarna i reppun, miss Garmin på armen och nyaste numret Juoksija som lektyr drar jag till Riga.
onsdag 15 maj 2013
Som på julafton
Jag hinner springa korta intervaller och en lätt återhämtande länk före söndagen. Vågar jag månne inviga dem officiellt i Riga?
söndag 12 maj 2013
Nässlor, rastlöshet och resfeber
"Vad hittar du där, rikigt?" frågade en man som promenerade förbi där jag satt intill sandvägen vid ån. "Plockar nässlor" sa jag.
Han undrade nyfiket vad man kan göra av dem.
Mycket.
Tänk att någon kom på idén att äta den där retsamma, brännande växten som hindrar en att röra sig i hallonsnåren! Tur det, för den är supernyttig och egentligen väldigt god.
I morse utrustade jag mig med långa ben och ärmar, handskar och en sax och gav mig ut för att plocka några pytsar nässlor.
En del av dem torkar jag och gör till pulver och en del förvällde jag och använde direkt. Till vad? Nässlorna kan användas som spenat, i soppa, plättar, våfflor (blir jättegott!) och i bröd. De förvällda har jag tidigare använt i våfflor och ugnspannkaka och idag testade jag semlor. De torkade använde jag i semlor förra året, och det tänker jag nog göra igen. Det går bra att baka vanliga semlor och kasta i en näve nässlor. Det ger färg, smak och höjer nyttighetsfaktorn.
Problemet med nybakt bröd är att det är alldeles för gott.
För några dagar sedan sade jag att det är skönt att vara tvungen att ta det lugnt. Nu tar jag tillbaka det. Idag har det varit en otroligt seg dag, en sådan där då man bara väntar på att det skall bli kväll. Jag avundas er som har Stockholm framför och som ännu tränar hårt.
Det är så tudelat, på något sätt. Å ena sidan är jag rädd att trötta ut mig, å andra sidan är jag rädd att bli slö och flegmatisk. Det hör inte till att jag bara sitter stilla en hel söndag. Idag cyklade jag en stund för att komma bort från pussel och dataspel. Gjorde allt för att trampa med lätta växlar och undvika backar.
En vecka kvar, sedan får jag springa för allt jag förmår. För att sedan vara oförmögen att springa på en vecka framöver. Hoppas det är värt det.
Jag börjar nog vara resfebrig nu. Flygbiljetterna är utprintade, packningslistan är påbörjad och jag går omkring och funderar på praktiska detaljer.
Det jag funderar mest på och som gör mig nervös är att starten är redan 8.30. Så nu behöver jag tips! Har du haft en så tidig start någon gång? Hur tankade du då?
Hur laddar du upp veckan före maraton?
Han undrade nyfiket vad man kan göra av dem.
Mycket.
Tänk att någon kom på idén att äta den där retsamma, brännande växten som hindrar en att röra sig i hallonsnåren! Tur det, för den är supernyttig och egentligen väldigt god.
I morse utrustade jag mig med långa ben och ärmar, handskar och en sax och gav mig ut för att plocka några pytsar nässlor.
En del av dem torkar jag och gör till pulver och en del förvällde jag och använde direkt. Till vad? Nässlorna kan användas som spenat, i soppa, plättar, våfflor (blir jättegott!) och i bröd. De förvällda har jag tidigare använt i våfflor och ugnspannkaka och idag testade jag semlor. De torkade använde jag i semlor förra året, och det tänker jag nog göra igen. Det går bra att baka vanliga semlor och kasta i en näve nässlor. Det ger färg, smak och höjer nyttighetsfaktorn.
 |
| Torkade nässlorna i ugnen. |
 |
| Förväller. |
 |
| Semlesmeten såg ganska läskig ut... |
 |
| ...men de fick godkänt ändå. |
För några dagar sedan sade jag att det är skönt att vara tvungen att ta det lugnt. Nu tar jag tillbaka det. Idag har det varit en otroligt seg dag, en sådan där då man bara väntar på att det skall bli kväll. Jag avundas er som har Stockholm framför och som ännu tränar hårt.
Det är så tudelat, på något sätt. Å ena sidan är jag rädd att trötta ut mig, å andra sidan är jag rädd att bli slö och flegmatisk. Det hör inte till att jag bara sitter stilla en hel söndag. Idag cyklade jag en stund för att komma bort från pussel och dataspel. Gjorde allt för att trampa med lätta växlar och undvika backar.
En vecka kvar, sedan får jag springa för allt jag förmår. För att sedan vara oförmögen att springa på en vecka framöver. Hoppas det är värt det.
Jag börjar nog vara resfebrig nu. Flygbiljetterna är utprintade, packningslistan är påbörjad och jag går omkring och funderar på praktiska detaljer.
Det jag funderar mest på och som gör mig nervös är att starten är redan 8.30. Så nu behöver jag tips! Har du haft en så tidig start någon gång? Hur tankade du då?
Hur laddar du upp veckan före maraton?
lördag 11 maj 2013
Värme
Oh boy! Sommaren kom ändå, trots att det inte såg så lovande ut för en månad sedan. Idag var det definitivt shorts- och toppväder och jag sprang längs den härligt våriga Vanda å. Lugnt och skönt i 90 minuter. Det mest ansträngande före Riga. Återhämtningen verkar vara okej, inga trötta ben och pulsen vackert låg.
Jag optimerade förstås solbadandet under länken. Vissa solgränser är ju oundvikliga, men strandlejon som jag är är sommaren den tid jag springer med klockan i handen, inte runt den. Idag fick jag ju nog lite rodnande axlar och en snygg stumprand.
Det var rent av hett att springa idag. Det kan ha varit kring 17 grader, men solen värmer och där det inte blåser känns det som sommar. I Riga är vädret för tillfället som här och om väderleksrapporten stämmer så borde det vara dryga 20 grader nästa söndag. Puh! Måste komma ihåg lippisen.
Idag höll jag ju på att få värmeslag bara av att titta på folk som flåsade emot i långa tights och vindtät jacka. Det förklarar deras rödsprängda ansikten.
Vårvärmen fick oss ut på en cykeltur igen, med avsikt att inviga glassäsongen så där officiellt. Det betyder klasskioskglass. Det blev nya smaker för mig; pekannöt-kinuski och yoghurtglass. MUMS!
Nu är det tid att plocka nässlor! Någon nytta av eländet. Ska försöka hinna göra det i morgon.
Jag optimerade förstås solbadandet under länken. Vissa solgränser är ju oundvikliga, men strandlejon som jag är är sommaren den tid jag springer med klockan i handen, inte runt den. Idag fick jag ju nog lite rodnande axlar och en snygg stumprand.
Det var rent av hett att springa idag. Det kan ha varit kring 17 grader, men solen värmer och där det inte blåser känns det som sommar. I Riga är vädret för tillfället som här och om väderleksrapporten stämmer så borde det vara dryga 20 grader nästa söndag. Puh! Måste komma ihåg lippisen.
Idag höll jag ju på att få värmeslag bara av att titta på folk som flåsade emot i långa tights och vindtät jacka. Det förklarar deras rödsprängda ansikten.
Vårvärmen fick oss ut på en cykeltur igen, med avsikt att inviga glassäsongen så där officiellt. Det betyder klasskioskglass. Det blev nya smaker för mig; pekannöt-kinuski och yoghurtglass. MUMS!
Nu är det tid att plocka nässlor! Någon nytta av eländet. Ska försöka hinna göra det i morgon.
torsdag 9 maj 2013
Tejplös?
Idag sprang jag utan kinesiotejp för första gången på.. tja, typ sedan jag besökte fysioterapeuten. Jag gjorde det främst av lathet idag, och så hade jag bara 60 min PK-lenkki på programmet. Så varför inte prova lite?
Visst klarade knäet en timme, men den där onda löparknäaningen kom nog efter en halvtimme. Inte ont, men sådär flummigt ömt. Det gick visserligen över och knäet klagade inte heller under fartökningen jag gjorde de sista tio minuterna. Pulsen hade jag koll på för en gångs skull. Den hölls under 130 (!) slag/minut, utom när jag ökade farten till tänkt maratonfart. Dryga 11 km på en dryg timme kan ju faktiskt klassas som PK-lenkki.
Jag tänker nog ändå inte riskera någonting i Riga utan tejpar som vanligt. Kanske jag i sommar småningom kunde börja testa om jag kan vara utan. Jag skulle inte vilja vara beroende av det i onödan.
Länken kändes skön och återhämtningen efter halvmaran verkar ha varit bra. Vila och mat är tydligen trixet. Det var härligt varmt, så shorts och t-skjorta börjar vara klädseln nu. Tecken på vår och värme är också att jag måste hitta på ställen att ha hemnyckeln. Inga fickor. Idag fäste jag den i skon.
Den lediga dagen och det varma vädret till ära inledde jag cykelsäsongen. Vi cyklade i lugn takt och njöt av våren. Jag tror björklöven slog ut medan vi cyklade, det blev grönare hela tiden.
Till middag blev det misolax och sparris. Sjukt gott! Receptet hittar du här.
Jag njuter nog lite av att inte behöva träna så mycket nu. Visst är det konstigt, men vilken lyx att vila ordentligt och få tanka mat så mycket det bara går. Energi lär jag behöva både för återhämtning och för de där 42 kilometrarna jag har framför mig.
Visst klarade knäet en timme, men den där onda löparknäaningen kom nog efter en halvtimme. Inte ont, men sådär flummigt ömt. Det gick visserligen över och knäet klagade inte heller under fartökningen jag gjorde de sista tio minuterna. Pulsen hade jag koll på för en gångs skull. Den hölls under 130 (!) slag/minut, utom när jag ökade farten till tänkt maratonfart. Dryga 11 km på en dryg timme kan ju faktiskt klassas som PK-lenkki.
Jag tänker nog ändå inte riskera någonting i Riga utan tejpar som vanligt. Kanske jag i sommar småningom kunde börja testa om jag kan vara utan. Jag skulle inte vilja vara beroende av det i onödan.
Länken kändes skön och återhämtningen efter halvmaran verkar ha varit bra. Vila och mat är tydligen trixet. Det var härligt varmt, så shorts och t-skjorta börjar vara klädseln nu. Tecken på vår och värme är också att jag måste hitta på ställen att ha hemnyckeln. Inga fickor. Idag fäste jag den i skon.
Den lediga dagen och det varma vädret till ära inledde jag cykelsäsongen. Vi cyklade i lugn takt och njöt av våren. Jag tror björklöven slog ut medan vi cyklade, det blev grönare hela tiden.
 |
| Vitsippshav. |
 |
| Vit junt i hjälm |
Till middag blev det misolax och sparris. Sjukt gott! Receptet hittar du här.
Jag njuter nog lite av att inte behöva träna så mycket nu. Visst är det konstigt, men vilken lyx att vila ordentligt och få tanka mat så mycket det bara går. Energi lär jag behöva både för återhämtning och för de där 42 kilometrarna jag har framför mig.
måndag 6 maj 2013
Dagarna efter
Jag måste nog börja med att tacka för alla uppmuntrande kommentarer, ni anar inte hur viktiga de är och hur mycket de höjer självförtroendet! Ännu idag har jag sprungit på rosa moln och gottat mig över lördagens skräll, men nu är det dags att komma ner på jorden igen.
Jag var minst sagt dagen efter på söndagen. Hela lördagskvällen mådde jag ganska dåligt, vilken Johanna upplyste mig om att beror på mjölksyran. Jag sov dåligt natten till söndag och var upp på toaletten säkert fem gånger för att jag kände mig illamående. En lugn promenad och frisk luft på söndagen hjälpte lite, men det var först mot eftermiddagen som jag började må normalt igen. Jag mådde pyton efter min första maratonerfarenhet i höstas, men inte hade jag tänkt att det skulle kännas så här efter en halva. Kanske är min kropp ännu rätt så oerfaren av så här hårda ansträngningar.
Nu är det stenhård återhämtning som gäller!
På träningsprogrammet den här veckan står det fyra vilodagar. FYRA! På grund av en fotbollsmatch blir det bara tre vilodagar, men det är fortfarande två fler än jag är van vid. Jag känner mig rätt så väl vid det här laget, och för att jag inte skall börja krypa längs väggarna är det ett bra läge att plocka fram ett pussel. Det är otroligt lugnande att sitta framför bitarna och tiden går obemärkt och fort. Mitt födelsedagspussel med somrigt motiv blir perfekt!
På programmet idag stod 30-40 minuter återhämtande. Jag behöver knappast berätta att det har varit ett strålande härligt vårväder, så jag passade på att njuta av att bara jogga omkring i grannskapet. Det var varmt och skönt så jag visade solen mina pinsamt vita och semi-shaveade vinterben. Den osexiga detaljen ska nog åtgärdas småningom. Återhämtande blev det, i lugn takt med promenad i uppförsbackarna. Idag känns det helt okej. Benen är ömma som efter ett grymt benpass på gymet, men inte sådär sega och tunga som de kan vara efter en jobbig träningsvecka.
Resten av veckan ser ut så här:
Tisdag: vila
Onsdag: match
Torsdag: PK-lenkki 60 min
Fredag: vila
Lördag: PK-lenkki 90 min
Söndag: vila
Därefter följer en ganska likadan vecka, med ett kort intervallpass för att ladda upp inför maraton.
Jag ska försöka njuta av att inte få springa och satsa på den mentala biten desto mer.
Ha en finfin vecka!
Jag var minst sagt dagen efter på söndagen. Hela lördagskvällen mådde jag ganska dåligt, vilken Johanna upplyste mig om att beror på mjölksyran. Jag sov dåligt natten till söndag och var upp på toaletten säkert fem gånger för att jag kände mig illamående. En lugn promenad och frisk luft på söndagen hjälpte lite, men det var först mot eftermiddagen som jag började må normalt igen. Jag mådde pyton efter min första maratonerfarenhet i höstas, men inte hade jag tänkt att det skulle kännas så här efter en halva. Kanske är min kropp ännu rätt så oerfaren av så här hårda ansträngningar.
Nu är det stenhård återhämtning som gäller!
På träningsprogrammet den här veckan står det fyra vilodagar. FYRA! På grund av en fotbollsmatch blir det bara tre vilodagar, men det är fortfarande två fler än jag är van vid. Jag känner mig rätt så väl vid det här laget, och för att jag inte skall börja krypa längs väggarna är det ett bra läge att plocka fram ett pussel. Det är otroligt lugnande att sitta framför bitarna och tiden går obemärkt och fort. Mitt födelsedagspussel med somrigt motiv blir perfekt!
På programmet idag stod 30-40 minuter återhämtande. Jag behöver knappast berätta att det har varit ett strålande härligt vårväder, så jag passade på att njuta av att bara jogga omkring i grannskapet. Det var varmt och skönt så jag visade solen mina pinsamt vita och semi-shaveade vinterben. Den osexiga detaljen ska nog åtgärdas småningom. Återhämtande blev det, i lugn takt med promenad i uppförsbackarna. Idag känns det helt okej. Benen är ömma som efter ett grymt benpass på gymet, men inte sådär sega och tunga som de kan vara efter en jobbig träningsvecka.
Resten av veckan ser ut så här:
Tisdag: vila
Onsdag: match
Torsdag: PK-lenkki 60 min
Fredag: vila
Lördag: PK-lenkki 90 min
Söndag: vila
Därefter följer en ganska likadan vecka, med ett kort intervallpass för att ladda upp inför maraton.
Jag ska försöka njuta av att inte få springa och satsa på den mentala biten desto mer.
Ha en finfin vecka!
lördag 4 maj 2013
Rekord!
Min hemliga önskan att sätta personligt rekord på halvmaraton gick i uppfyllelse! 1:32:40 (nettotiden 20 sekunder snabbare). Jublar fortfarande men jag skall ta och försöka samla mina tankar. Vi tar det från början.
Uppladdningen idag bestod av ett ordentligt morgonmål, städning och en hel del liggande på soffan. Vid tolv åt jag "lunch". Det blev en lite märklig blandning kolhydrater som visade sig vara ganska bra.
Jag gillar inte att bara vänta och hela förmiddagen gick jag omkring som en osalig ande. När det äntligen var dags att klä på sig tävlingsoutfiten tvekade jag nog lite. Tur att jag ändå tog shortsen och de korta ärmarna, det var precis lagom för dagens väder. Det var strålande, värmande sol!
Jag var såklart i god tid vid Stadion, och till min stora glädje stötte jag på Anna (som gick omkring med regnkåpa, den knäppisen). Jag kände mig genast lugnare och det var verkligen skönt att slippa värma upp ensam. Före jag lämnade mina grejer på läktaren sög jag i mig en energigel. Det tror jag var ett smart drag.
Vid startområdet var det ont om svängrum och jag stod inklämd ganska långt ifrån själva startlinjen. Speakern upplyste oss om det vackra vädret och ruttens vackra natur. Trodde han jag skulle bry mig om några vitsippor just idag?
PANG och iväg! Först gående, sedan joggande och till sist hoppande och skuttande för att komma förbi så många som möjligt. Under de första kilometrarna var det trängsel och tempot väldigt högt (antagligen för att jag gjorde mitt bästa för att komma förbi). Det var först i Centralparken jag började hitta mitt eget tempo och då kunde jag bara rulla på. Jag höll sist och slutligen ett ganska jämnt tempo och halvvägs klockade jag 46 komma någonting minuter.
Allt gick faktiskt ganska perfekt. Benen orkade bra, även om redan de första backarna tog på. Magen (!) var i skick och mullrade bara lite halvvägs ungefär. Vid 18 km kom spyttkänslan, men det gick över. Det var först efteråt som illamåendet kom.
Rutten är tung med en massa backar och varierande terräng. Till råga på allt är slutrakan en uppförsbacke som antagligen är tänkt för att ta kål på de tröttaste. Den åt upp mina sista krafter och jag spurtade in på stadion med mjölksyra upp till öronen. Väl över mållinjen tog lättnadskänslan över. För ovanlighetens skull kändes benen inte övertrötta, de krampade inte och stelnade inte som de brukar. Också det är ett framsteg.
Illamåendet kom när jag var på hemväg. Fick i mig lite mellanmål som delades ut efter loppet, men urk, säger jag. Väl hemma brakade det loss och jag mår fortfarande så där lite konstigt. Undrar vad det är? Det kommer alltid efter hårda tävlingar och symptomen är illamående och karusell i magen. Kanske har det något med den hårda kroppsliga ansträngningen. Nog är det ju lite sjukt att ha en medelpuls på 179 slag/minut i en och en halv timmes tid. Nåja, det går väl om. Måste tvinga i mig mat och vätska oberoende.
Uppladdningen idag bestod av ett ordentligt morgonmål, städning och en hel del liggande på soffan. Vid tolv åt jag "lunch". Det blev en lite märklig blandning kolhydrater som visade sig vara ganska bra.
 |
| Igår delades mandeldrycker ut, så jag använde den i stället för mjölk. Den smakar ganska konstigt, men den funkade bra i min "gröt" tillsammans med mysli, grötflingor och banan. |
 |
| Raw food. |
Jag gillar inte att bara vänta och hela förmiddagen gick jag omkring som en osalig ande. När det äntligen var dags att klä på sig tävlingsoutfiten tvekade jag nog lite. Tur att jag ändå tog shortsen och de korta ärmarna, det var precis lagom för dagens väder. Det var strålande, värmande sol!
 |
| Ett par färggranna skor hade varit svansen under Q! |
Vid startområdet var det ont om svängrum och jag stod inklämd ganska långt ifrån själva startlinjen. Speakern upplyste oss om det vackra vädret och ruttens vackra natur. Trodde han jag skulle bry mig om några vitsippor just idag?
PANG och iväg! Först gående, sedan joggande och till sist hoppande och skuttande för att komma förbi så många som möjligt. Under de första kilometrarna var det trängsel och tempot väldigt högt (antagligen för att jag gjorde mitt bästa för att komma förbi). Det var först i Centralparken jag började hitta mitt eget tempo och då kunde jag bara rulla på. Jag höll sist och slutligen ett ganska jämnt tempo och halvvägs klockade jag 46 komma någonting minuter.
Allt gick faktiskt ganska perfekt. Benen orkade bra, även om redan de första backarna tog på. Magen (!) var i skick och mullrade bara lite halvvägs ungefär. Vid 18 km kom spyttkänslan, men det gick över. Det var först efteråt som illamåendet kom.
Rutten är tung med en massa backar och varierande terräng. Till råga på allt är slutrakan en uppförsbacke som antagligen är tänkt för att ta kål på de tröttaste. Den åt upp mina sista krafter och jag spurtade in på stadion med mjölksyra upp till öronen. Väl över mållinjen tog lättnadskänslan över. För ovanlighetens skull kändes benen inte övertrötta, de krampade inte och stelnade inte som de brukar. Också det är ett framsteg.
 |
| Väl inne på Stadion. |
Rekord. Det känns bra. Ännu bättre är den där vissheten om att jag inte tränar förgäves. Jag utvecklas. Det är belönande och uppmuntrande. Jag förbättrade min halvmaratontid med fem minuter på ett år, så nog bär det frukt.
Nu kan jag med gott mod se framemot maraton i Riga om två veckor. Nu är det återhämtning och uppladdning som gäller!
fredag 3 maj 2013
Pirr
Jag försöker intala mig själv att morgondagens halvmaraton inte är en fråga om liv och död (förutsatt att jag kommer levande i mål). Jag har ingen som helst press, jag har inget att bevisa för någon utom mig själv och jag tävlar bara med och mot mig själv. Problemet är att jag själv är min värsta rival.
Det är inte bara tidspressen och prestationsångesten som orsakar pirret. Jag oroar mig mera för den cirka 110 minuters pinan jag kommer att utsätta mig för. Det kommer inte att vara någon njutning, om jag känner mig rätt. Egentligen ser jag inte särskilt mycket framemot själva loppet, mest väntar jag på i morgon klockan fem då allt är över. Då får jag äntligen konstatera att det var vidrigt och att jag absolut gör det igen.
Dagens pastaparty blev backat, så jag har fått ladda upp på egenhand. Efter jobbet tog jag mig till Kisahalli och sög in lite HCR-stämning.
Det var smockfullt, såklart, men ändå gick det överraskande smidigt att hämta nummerlappen och t-skjortan. Jag ska ha nummer 641 på magen. Det betyder att min start går prick klockan tre. Det betyder att jag kommer att ha en massa harar att haka på och försöka hänga med så länge det går.
Tur att jag har miss Garmin med mig nu. Hon kan hjälpa mig att hitta mitt eget tempo, annars sticker jag iväg alldeles för hårt för att sedan sippa efter sju kilometer.
Jag passade såklart på att se mig omkring och plocka reklamprylar och sånt. Jag noterade att Karhu har blivit överkörd av Asics i år. Visst är Asics en av de bästa i världen, men jag uppskattade att inhemska märken fick synlighet. Shock Absorbers spring-bh:n var på erbjudande, så jag passade på. Den är otroligt åtsittande och jättesvår att komma in i, men när man väl har krånglat sig in i den med lite assistans är den faktiskt jätteskön. Det återstår att se hur pulsbandet passar till den. Just nu går jag in den här hemma, så kanske den töjer lite grann.
Nu återstår bara den viktigaste delen av förberedelserna: välja outfit. Tills i morgon lovar Foreca +10 grader, ganska soligt och lite blåsigt. Ilmatieteen laitos lovar +12 och sol. Oberoende betyder det småkyligt att stå och vänta i kortärmat men alldeles för varmt för att springa i långärmat och -benigt. Är shorts och t-skjorta att ta i?
Årets HCR-skjorta är... tja, väldigt grön. Jag kunde kombinera den med mina fina, väldigt lila shorts jag fick av min svägerska (jenkkistyle, med tajta shorts under och nät ovanpå). Då syns jag åtminstone och om inte annat så visar jag att jag inte bryr mig särskilt mycket om hur jag ser ut.
Vad tänker ni andra springa i?
Av någon anledning känner jag mig redan ganska rutinerad. Jag har varit med förr, känns det som. Jag vet vad jag gör i morgon i väntan på att fara, jag vet när jag ska vara på plats och när jag skall besöka bajamajan för sista gången. Det gör mig ganska trygg, men mindre spännande är det ju inte.
Lycka till, alla ni andra som ska springa! Kanske ses vi i vimlet!
Det är inte bara tidspressen och prestationsångesten som orsakar pirret. Jag oroar mig mera för den cirka 110 minuters pinan jag kommer att utsätta mig för. Det kommer inte att vara någon njutning, om jag känner mig rätt. Egentligen ser jag inte särskilt mycket framemot själva loppet, mest väntar jag på i morgon klockan fem då allt är över. Då får jag äntligen konstatera att det var vidrigt och att jag absolut gör det igen.
Dagens pastaparty blev backat, så jag har fått ladda upp på egenhand. Efter jobbet tog jag mig till Kisahalli och sög in lite HCR-stämning.
Det var smockfullt, såklart, men ändå gick det överraskande smidigt att hämta nummerlappen och t-skjortan. Jag ska ha nummer 641 på magen. Det betyder att min start går prick klockan tre. Det betyder att jag kommer att ha en massa harar att haka på och försöka hänga med så länge det går.
Tur att jag har miss Garmin med mig nu. Hon kan hjälpa mig att hitta mitt eget tempo, annars sticker jag iväg alldeles för hårt för att sedan sippa efter sju kilometer.
Jag passade såklart på att se mig omkring och plocka reklamprylar och sånt. Jag noterade att Karhu har blivit överkörd av Asics i år. Visst är Asics en av de bästa i världen, men jag uppskattade att inhemska märken fick synlighet. Shock Absorbers spring-bh:n var på erbjudande, så jag passade på. Den är otroligt åtsittande och jättesvår att komma in i, men när man väl har krånglat sig in i den med lite assistans är den faktiskt jätteskön. Det återstår att se hur pulsbandet passar till den. Just nu går jag in den här hemma, så kanske den töjer lite grann.
Nu återstår bara den viktigaste delen av förberedelserna: välja outfit. Tills i morgon lovar Foreca +10 grader, ganska soligt och lite blåsigt. Ilmatieteen laitos lovar +12 och sol. Oberoende betyder det småkyligt att stå och vänta i kortärmat men alldeles för varmt för att springa i långärmat och -benigt. Är shorts och t-skjorta att ta i?
Årets HCR-skjorta är... tja, väldigt grön. Jag kunde kombinera den med mina fina, väldigt lila shorts jag fick av min svägerska (jenkkistyle, med tajta shorts under och nät ovanpå). Då syns jag åtminstone och om inte annat så visar jag att jag inte bryr mig särskilt mycket om hur jag ser ut.
 |
| Morgondagens? |
Av någon anledning känner jag mig redan ganska rutinerad. Jag har varit med förr, känns det som. Jag vet vad jag gör i morgon i väntan på att fara, jag vet när jag ska vara på plats och när jag skall besöka bajamajan för sista gången. Det gör mig ganska trygg, men mindre spännande är det ju inte.
Lycka till, alla ni andra som ska springa! Kanske ses vi i vimlet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)