Långpass, veckoplanering och KLICK!

Nåja, nu gjorde jag nästan rätt!
Det stod PK-lenkki 160 min på mitt träningsprogram. Jag sprang fem minuter för länge.
Medeltempot var 5:54, så det var nästan rätt (borde ha 5:55+).
Medelpulsen var 135 slag/minut. Så det var också nästan bra.
Totalt skrapade jag ihop 28 kilometer och det var nog den lugnaste länken på länge. På egenhand, alltså. Jag fick ju nog kämpa för att hålla tillbaka farten och så klart tycker jag att jag borde ha hunnit längre på den tiden. Men nu var det inte det som var meningen, att slå något rekord. Träningen sköter man enligt anvisningar. Tävlingarna finns till för att kolla om man har blivit något bättre.
En skön runda var det. Visst hade jag hoppats på att kunna springa i kortare ben och ärmar, men det får väl bli till en annan dag.

Är ganska säker på att jag börjar bli brun.

Nästan perfekt.

Nu börjar uppladdningen inför HCR. Veckan ser ut ungefär såhär, hade jag tänkt:
Måndag: Återhämtande 30-40 min
Tisdag: PK-lenkki 60 min
Onsdag: Äta munkar och dricka mjöd (vila)
Torsdag: Korta intervaller 10x30 sek, joggvila 2min
Fredag: Återhämtande 30 min
Antagligen uteblir fredagens pass på grund av tajt tidtabell. Jag tror inte det är så farligt. Jag får nog mer ut av Running Finlands pastaparty och trevligt sällskap kvällen innan, än jag får av en halvtimmes runda för mig själv.
Lördag: Halvmaraton i... ja, någon fart.
Jag försöker att inte stressa över någon rekordtid den här gången. Jag springer så bra jag kan och kollar sluttiden när jag kommer i mål. Går det på 1:40 är jag nöjd. Tar det längre tid så är det ändå en bra sista långlänk före maraton. Går det snabbare har jag antagligen ett litet återhämtningsprojekt framför mig.


KLICK! sa det. Och så hade jag klickat hem de här.

Jag var till Intersport idag och provade dem. I samma veva passade jag på att göra en Footbalance-analys, bara för att bekräfta att jag verkligen har överpronation. Jepp, det har jag. Ganska redigt. Så skor med pronationsstöd är för tillfället det säkraste. Tyvärr, med tanke på att det är svårt att hitta lätta skor. De här kändes dock bra på foten och rullade fint.

Jag köpte dem inte. Inte där. Hemma klickade jag hem dem från 21run.com och sparade en hundring. HA! Jag behövde ju inte ens försöka övertala Jan om att det var en bra affär. 

Sugen

Är lite sugen på ett par nya skor. Inte för att det är något fel på dem jag har, men riktiga löpare ska väl ha minst två par? Eller hur?
Nästan suktar efter dessa.

Asics Gel Kayano 19 W

Jag behöver (antagligen) pronationsstöd, men samtidigt vill jag ju ha lätta, rullande skor. De här lär uppfylla mina kriterier, plus att färgen duger.
Jag har ingen erfarenhet av Asics. Jag vill gärna ha era åsikter.

I väntan på morgondagens långpass vilar jag på fotbollsplan idag. Ha en skön lördag!

Insikter

Den senaste veckan har jag fått en massa aha-upplevelser som jag känner att jag måste skriva ner. Var ska jag börja?

Laktattestet har redan många uttryckt sin bestörtning över så det är väl lämpligt att börja där. FLÄSK! har åtminstone mammaspring, maratonmamman, Fua och Förvånad ropat ut och jag stämmer in i den kören. Fettprocenten var ju så klart det första jag kollade upp och jag fick ju hicka när jag fick konstatera den numera relativt normala procenten. 22% börjar vara mera kvinnligt än den tidigare har varit. Jag måste väl bara inse att förhöjda tal (inklusive vikten) är en normalisering och inte något jag borde vara rädd för. Nåja, det var inte fläsket jag skulle prata om, utan de svårtolkade testresultaten som gäller konditionen. Det enda jag kunde tolka lätt var den där siffran 5 som tydligen är högsta betyg. Resten var hebreiska. 

Den sista kilometern är väl den som intresserar mest. Maxpulsen som jag lyckades nå när jag tog i så hårt jag kunde var 185 slag/minut. Men tänk om jag var för lat och ändå kunde nå en ännu högre puls? Under den sträckan var VO2 54,5 (täh?) och laktatvärdet 7,5 mmol/l (öh?). 

Nåja. Det var väl ett bra resultat, men det skulle vara kul om någon kunde förklara vad det innebär i praktiken.

En annan sak som många har observerat när de analyserade sina resultat var att grundkondislänkarna borde springas mycket långsammare. I mina resultat står det att jag borde springa mina så kallade PK-lenkkin med en puls på 99-134 slag/minut i ett tempo på 5:55-7:55. Det var inte så illa som jag trodde. Jag springer ofta lite för hårt, pulsen kring 140 i ett tempo på kring 5:30, så lite borde jag sakta ner för att hållas inom gränserna. Då är jag visserligen i övre kanten, men när det börjar gå långsammare än 6 km/min så blir jag galen. Dessutom gillar inte mitt knä att jag lufsar fram.

Mina VK-lenkkin har jag sprungit helt enligt det som rekommenderas, pulsen 135-172 i 4:35-5:55 tempo. Det är precis det jag springer under mina maratonfart-länkar och under pyramidintervallen stiger pulsen till en 165-170. Det fina är att min tränare i Juoksukoulu lärde mig de här pulsområdena och jag har varit rätt så noggrann med dem. Kanske ett smart drag att definiera tempot enligt puls och inte enligt en viss hastighet. HA!

Allt över 172 slag/minut kan väl räknas som maxprestationer. 

Den andra aha-upplevelsen jag fick häromveckan gäller faktiskt dagens intervallpass. På programmet stod 6-10x30 sek, 90 sek vila. Okej, korta intervaller. Men varför så korta? Och varför så snabba? svaret fick jag (surprise, surprise) i den senaste Juoksija där Janne Holmén skrivit en artikel om just detta. "Behöver maratonlöpare snabbhet?" frågar han sig. 

Varför ska man springa korta intervaller så fort man förmår och sedan ha långa återhämtningsfaser stående eller gående? Vad hjälper det? Holmén konstaterar att maratonlöpare sällan behöver några maximala hastigheter under ett lopp, men att dessa träningar ändå gagnar dem bl.a. för att:

- Snabba ruscher motverkar styvhet. Dagen före ett kvalitetspass eller före ett lopp kan man "väcka" benen med korta intervaller. Detta öppnar musklerna och aktiverar nervsystemet så att stelheten inte kommer nästa dag. 

- Misslyckade och jobbiga spurter som känns tunga är ett tecken på trötthet och att musklerna helt enkelt är slut. Märker man detta borde man starkt fundera på att vila ordentligt. Dessa ruscher fungerar således som varningssignaler gällande överansträngning.

-  Snabba intervaller ser till att musklerna hålls "skarpa". Holmén rekommenderar att dra några sådana här pass under vintern till exempel på löpband, då det dåliga föret annars gör att muskulaturen blir "slappare" och mindre vaken.

- Intervallerna är en bra extrakrydda.

- Dessa pass är inte ansträngande eftersom kilometrarna inte blir så många. Därför lämpar de sig just för "benväckning" och uppladdning inför långpass.

Idag sprang jag 10x30 sekunder och joggade eller gick mellan intervallen. Det gick bättre idag än för ett par veckor sedan, då kunde jag konstatera att jag var trött. Kanske gör dagens korta benväckare att jag under morgondagens långpass skulle få springa med pigga ben. 

Efter dagens intervaller passade jag på att göra lite styrketräning hemma på den nyinförskaffade jumppamattan. Lite situps, lite rygg och till och med lite armpressar. Vilket ledde till insikt nummer tre: muskelkonditionen dalar när man slutar göra det regelbundet. Under vintern styrketränade jag en gång i veckan, men nu har jag inte gjort något alls under ett par månader. Helt otroligt hur svag jag har blivit! Jag skrattar högt åt mig själv om jag i morgon har ont i armarna efter mina 20 tjejarmpressar. 

Och till sist dagens visdomsord. 

En ask Läkerol om dagen

gör en karusell i magen.

Om du spottar rakt mot vinden

hamnar spottet då på kinden.

Motigt

Den här veckan har varit tung. Inte alls som de senaste veckorna då benen har känts pigga trots hårda pass. Återhämtningen har inte fungerat och så gott som alla pass den här veckan har varit sega och jobbiga.
Måndagens långpass flöt på men benen kändes efter söndagens maratonfart-länk.
På tisdagen laddade jag upp inför laktattestet, men inte kände jag mig särskilt pigg när vi skulle testas. Kanske hade den täppta näsan en finger med i spelet.
Torsdagens länk floppade helt. Jag hade tänkt mig 120 minuter i maratonfart, men efter en halv timme konstaterade jag att jag inte skulle orka. Jag saktade farten och det blev långpass i lugnare tempo i stället.
På fredagen invigde vi fotbollssäsongen. Att springa efter en boll är lite annorlunda och det resulterade inte i utvilade ben, tvärtom. Liksom alltid efter att ha spelat fotboll efter en längre paus hade jag höftböjarna ömma som efter den första skidlänken.
På lördagen gav jag "120 minuter i maratonfart" en ny chans. Det var det värsta passet på länge. Ojämnt, jobbigt och benen protesterade efter fem kilometer. Envis som jag är och med den misslyckade torsdagslänken i minnet bet jag ihop och tvingade mig själv att springa. Till slut föll tempot till 5:15-5:25 och jag kunde inte få till någon fartökning på slutet. Motvinden de sista fem kilometrarna gjorde inte saken bättre och jag var gråtfärdig och fem före att lägga mig ner och grina. Kände mig riktigt dålig och den där gnistan av hopp om att "det kommer att gå" var som bortblåst. Det kommer aldrig att gå om det fortsätter så här. Visserligen blev medeltempot 4:55, men inte skall det ju kännas riktigt så här usligt inte.

Om två veckor måste jag vara mer utvilad än så här. Om fyra veckor absolut. Om benen knorrar efter fem kilometer kommer jag inte att klara av 42.

Återhämtningen då? Efter lördagens pass var inte heller återhämtningen optimal, milt sagt. Kastade i mig mellanmål, stack iväg till frissan, pustade ut medan hon lockade håret och pickade in spännen för att sedan skynda hem och dra på mig aftonklänningen. Sedan bar det av till Akademens jubileumskonsert i högklackat med redan lite krampande vader. Konserten, den njöt jag av. Och som avec fick jag delta i jubileumsbanketten efteråt, vilket visserligen innebar mat (efter sådär sju timmar utan något vettigt i magen) och desto mera att dricka.

Söndagen inleddes med sillis, så den där märkliga dieten och ganska lite sömn var ju en bra fortsättning så där återhämtningsmässigt.
Den här veckan har jag väl brutit mot alla (tränings)etikettens regler när det kommer till återhämtning; träna hårt när kroppen säger nej och dricka lite för mycket på fastande mage efter ett häftigt långpass. Skit samma. Jag njöt av festen och den skönt sjungande tenoren jag hade vid min sida.

Idag har jag vilat benen. Jag tror inte en länk, ens en liten lätt en, hade lyckats alls. Vi tog en promenad i solskenet i stället och efteråt satsade jag på att tänja och rulla på foamrollern i stället. Sillfrukosten var kanske en lite märklig start på dagen (nåja, mycket protein och goda fetter från fisken) så jag får satsa på ett alldeles vanligt kvällsmål i stället. För att återgå till det normala igen.

Nog tär det på självförtroendet när det inte går som det ska. Speciellt när vårens stora springfester närmar sig alltför fort. Det borde ju kännas bra nu och jag borde inte ha blyklumpar till ben varje gång jag skall springa. Kvaliteten lider och det enda jag gör är skrapar ihop kilometrar. Äh.
I morgon är det en ny dag och ny vecka. Hoppas rågbröd och ägg hjälper.

Tårtfunderingar

I det senaste Juoksijanumret (som för övrigt innehåller massor med bra artiklar som jag säkert återkommer till) fanns en artikel som jag fastnade för. Helt enkelt för att jag kunde identifiera mig med personen i artikeln och för att jag reagerade med både glädje och vemod. 

Artikeln handlar om hur idrotten kan vara både en välsignelse och en förbannelse, hur den både kan rädda och förstöra en människa. Hur den totalt kan ta kontrollen över en människa när det egentligen borde vara tvärtom. Eller vänta nu... idrotten? Inte är det ju den som är skurken i dramat. Idrotten är bara ett medel som skurken använder. Den där otäcka, oförklarliga, ovälkomna ätstörningen.

Jag tänker inte referera hela artikeln, den får ni läsa själva om det intresserar er. Jag vill bara ta upp några saker som jag kände otäckt väl igen. Kanske för att bearbeta det. Och dela med mig. Det är ändå något jag har lämnat bakom mig.

I artikeln berättas det om en flicka som sedan unga år har hållit på med idrott i olika former. Av en eller flera okända orsaker började idrotten och framför allt löpningen bli allt viktigare, på ett negativt sätt. Det blev något hon började kontrollera. Kontrollbehovet spred sig också till maten. Mera träning, mindre mat och till sist, utan att riktigt förstå hur det hade gått till, var hon inne i en ond cirkel. Då var det inte längre hon som hade kontrollen.

Trötthet, nedstämdhet, irritation, dumhet. Sämre självkänsla, självförakt. Ingen livslust. Alls.

Och framför allt ingen framgång när det kommer till idrottsprestationer.

Det kunde lika väl ha handlat om mig. Jag har visserligen inte legat för döden på en sluten avdelning, men inte var jag i särskilt gott skick under mina lättaste tyngsta år. 

Av de två åren minns jag inte mycket. Jag bara levde mig igenom dem. Det hände mycket; jag studerade, skrev en gradu, blev färdig, fick jobb... Men jag levde inte inombords. Vissa dagar var jag bara så otroligt olycklig. Samtidigt som jag hade alla skäl att vara lycklig. Utifrån sett.

Och idrotten? Jag sprang. Hela tiden. Påstod att jag njöt. Måste springa. Maniskt. Slet ut mig. Tills jag var så slut att jag inte kunde springa till bussen utan att få mjölksyra och kramper i benen. 

Hur blev det så? Jag har ingen aning. Bara spekulationer. I mitt fall handlade det inte om att vilja banta. Inte till en början i alla fall. Det kan bero på så mycket eller på ingenting. Kontroll. Perfektionism. Prestation. En längtan efter att få synas. Genom att försvinna. Hur som helst befann jag mig plötsligt i den där onda cirkeln ur vilken det är otroligt svårt att komma ut. 

Hur kom jag ur den då? Inte på egen hand i alla fall. Jag fick hjälp i flera omgångar och på flera sätt. Av proffs, av vänner, av familjen, av den jag älskar, från ovan. Det var en process som tog tid. Som tar tid. Fortfarande.

Jag har tidigare konstaterat det och jag gör det igen: löpningen blev min räddning. Det är lite paradoxalt, eftersom det var löpningen som drog mig ner i helvetet. Nej, jag menar det var med hjälp av löpningen som ätstörningsmonstret drog mig ner i helvetet. Det var också med hjälp av löpningen som jag lyckades kravla mig upp igen.

Något eller någon fick mig att inse att jag måste ha ett vettigt förhållande till mat och träning för att kunna prestera och bli bättre. För att kunna nå mina drömmar. Min dröm var att springa maraton. Jag anmälde mig och jag började träna. Följde ett program. Åt enligt anvisningar. Nästan i alla fall.

Jag såg resultat. Jag orkade! Det motiverade mig och jag fortsatte. Jag sprang ut ur fångenskapen.

Tjejen i artikeln är frisk. 

Är jag? Jag tror det. Åtminstone tyckte jag det när jag läste artikeln, tänkte tillbaka ett par år och funderade på var jag är nu. För ungefär ett år sedan började jag må bättre.

Fysiskt är jag i rätt så gott skick. Jag orkar gå uppför trapporna utan att sippa helt.

I helgen sprang jag två timmar i 4:50 tempo och det kändes bra. Det hade varken kropp eller knopp klarat av för ett par år sedan.

I helgen ställde jag till med tårtkalas och bakade sju sorters kakor och därmed slickade jag smet och satte i mig både kakor och skumppa flera dagar i streck. Blurk. Det hade definitivt inte min knopp klarat av då. Knappast kroppen heller.

Jag är rätt så glad just nu. Jag gråter inte utan orsak lika ofta som jag gjorde då. 

Jag vill leva. Det kommer inte längre dagar då jag känner att jag inte vill det.

Jag kan njuta av småsaker. Då kunde jag inte ens njuta av stora saker.

Och jag kan till och med tycka om mig själv ibland. 

Så ja. Jag är rätt så frisk. Visst kommer det dåliga dagar, visst kommer de där förbjudna tankarna och visst har jag fortfarande ett märkligt förhållande till mat, men det tar inte över hand. Sjukdomen kontrollerar inte mig längre. Den finns där, men jag kontrollerar den.

Det jag gärna vill förkunna är att en ätstörning är en sjukdom. Det är inte något man själv har förvållat. Det här var något jag kämpade mycket med, eftersom jag skyllde på mig själv. Jag tänkte att det var något jag i min dumhet hade ställt till med. Så var det inte. Jag blev sjuk. Punkt. Och jag blev frisk. Man kan bli frisk. Och man kan nå sina drömmar.

Man kan springa maraton. 

2010 var jag långt ifrån en sund idrottare och människa.

2012 förverkligades en av mina drömmar.

2013 kan jag gotta mig på tårtkalas...

...och springa för livet, med en nypa självironi och en näve jävlar anamma!

Täsmätreeni?

Det stod MV-juoksu 120 min på programmet idag.
Jag sprang
prick 120 minuter
prick 25 kilometer.

Mera måste

Den här veckan har det varit mera måste springa än vill springa. Benen har känts tunga och jag jag har till och med blivit trött i armarna av att springa. Hur det nu är möjligt. Onsdagens intervaller var extrakämpiga och igår gjorde jag något jag aldrig (om jag minns rätt) har gjort: jag sprang kortare än jag skulle. På programmet stod det PK-lenkki 120 min (grymt efter en arbetsdag) och efter 117 minuter stannade jag klockan och traskade in. Tre minuter "för kort" tid sprungen. Oftast är jag ganska punktlig eller springer lite för långt och i vanliga fall hade jag väl sprungit av och an en stund för att få de sista minuterna samlade. Men inte igår. Det fick räcka. Det var en lite märklig känsla, men i det långa loppet tror jag inte att de här tre minuterna spelar någon roll. Jag är nog ändå på plus.

Idag måste jag ännu orka med maxfart. Nytt pass på programmet, 6-10 ggr 30 sekunder för fullt, mellan varven 1-2 min vila. Får se hur det går, jag är alltid lite skeptisk inför sådana pass.
I morgon infaller den efterlängtade vilodagen. Då skall jag baka och förhoppningsvis hinna samla inspiration och springglädje från det nyaste färskaste Juoksija-numret.

TGIF!

Springer

Bara för att jag inte uppdaterar bloggen särskilt flitigt så betyder det inte att jag inte skulle springa. Tvärtom. 98,88 km säger Garmin Connect. Om jag hade vetat det hade jag väl krystat fram en dryg kilometer till.

Veckans lugnaste sprang jag på tisdag i sällskap av Idamari och Susanna. Vi trodde det skulle vara Running Finlands träning men det blev bara vi. Det gjorde inget. Det blev mysfart runt Tölöviken och ett bra återhämtande pass för min del.

Veckans snabbaste sprang jag på onsdag i samband med pyramidintervallerna. Det gick bra, jag rullade fram och kom under intervallerna upp till ett tempo under 4 min/km. Hur exakt miss Garmin är vet jag inte. Men fort gick det, tycker jag.

Veckans kakkapaus fick jag ta på torsdagen. Hoppa över det här stycket om du är pryd av dig. Jag passade på att springa dagens PK-lenkki på morgonen och av någon anledning har min mage en tendens att vakna när jag vaknar. Den vaknade dock lite för sent denna morgon, så mitt under länken fick jag ta årets första sissipaska. Nöden har ingen lag. Hoppas de som var ute den morgonen var för trötta för att se vad som hände i skogsdungen.

Veckans vilodag inföll på fredagen. Då passade jag på att baka lite inför nästa veckas kalas, vilket givetvis ledde till smetätning. Jag kan bara inte låta bli att slicka skålen. Och lite extra därtill.

Veckans hårdaste sprang jag på lördagen. Samtidigt kändes det som veckans lättaste. "12 km i maratonfart" blev 12 km i något mellan 4:33-4:40. Det kändes bra! Jag hittade en jämn och bra fart och rullade fram utan problem. Skönt!

Idag avslutade jag med veckans längsta. 30 km prick. Det tog 2:42 h i ett medeltempo på 5:25. Medelpulsen låg på fina 143 slag/minut. Jag hade kunnat springa i sällskap idag, Running Finland sprang också långt. Det blev inte av att fara iväg, så jag fick klara mig själv. Det hade nog gått lättare i sällskap.
Det gick inte riktigt lika lätt som förra söndagen, eller åtminstone var jag inte på ett lika sprudlande humör som då. Jag var lite som vädret idag. Lite kallt och ruggigt, små ljusglimtar när solen gjorde några försök att titta fram. Men mest gråtrist. Nåja, tur att jag tog en riktigt lång runda utan genvägar hem. Nog sitter det ju mellan öronen, det här med att orka springa länge. Den del av mig som orkade bäst idag var benen, vilket är märkligt men bra efter en sådan här vecka.

Veckans längsta.

Asfaltväg?

Nu väntar jag på de där sandsoparbilarna och på lite regn. Det är fruktansvärt dammigt och idag sprang jag faktiskt snarare på grusvägar än på asfalt, även om det borde ha varit tvärtom.
Den här veckan var rekordlång i kilometrar. Eftersom styrketräningen ersattes med mysjogg så blev det ju lite extra. Nästa vecka blir också tuff, men inte med lika många kilometrar. I stället blir det mera fart. Ett par tuffa veckor kvar, sedan börjar jag varva ner och ladda upp inför vårens höjdpunkter.

Ha en fin vecka!

Påsken

Jag har haft en skön påsk. En massa lamm, choklad och solsken. Och så klart också löpning.

Långfredagen innebar träningsvila och vad är då passligare än att ta den årliga stora vårstädningen då? Åtminstone fick jag lite ordning i mitt klädskåp.

Vilodagen gav mig energi för lördagens 12 km i maratonfart, och det gick undan. Lätt som en plätt! Jag rörde mig i ett tempo omkring 4:35-4:45 under passet och det kändes lättare än förr. Skönt!

Söndagens långpass var vårens succépass. Det kändes ingenstans! Det blev 28 km på 2:31 h i ett medeltempo på 5:25. Pulsen var fina 144 slag/minut och jag skulle ha kunnat fortsätta hur länge som helst! Härligt! Solskenet var bara ett plus i kanten. Lite störde det mig att jag inte fortsatte till 30 kilometer, men det får bli till nästa helg. Det märkliga var att den där sedvanliga tröttheten i benen aldrig  kom, inte ens dagen därpå. Jag är fortfarande lite förvånad.
Det bästa med passet var inte tiden eller tempot, utan det att mitt knä kändes bra. Jag anade nog något på utsidan av knäet, men det varken smärtade eller hindrade mig från att springa. Det var den längsta länken sedan december då knäet första gången krånglade, så nu är jag så klart jätteglad och optimistisk. Det kan ju faktiskt gå vägen!

Idag stod det visserligen återhämtande på programmet, men jag tog en rask runda med spurtar i uppförsbackarna i stället och utnyttjade påskäggsenergin maximalt. Det blir lugnare i morgon i stället.

Påskdieten med massvis med mat och choklad plus vila hade tydligen en positiv inverkan på återhämtningen. Inga tunga ben, energi i överflöd och löppass som går av sig självt.
Nu då? Jag har än en gång ätit så mycket godsaker att jag börjar vara rätt så mätt på det. Nu är det en och en halv månad kvar till Riga-resan och det är väl dags att börja ladda upp och således också tänka på vad jag stoppar i mig. Min godisstrejk i januari hade en positiv inverkan, så jag tänkte att jag skulle köra med något liknande nu. Åtminstone under vardagarna. Och med undantag på födelsedagskalas och vappen. Men annars, godis- och sötsaksfritt för att i stället satsa på bra energi. Därtill måste jag börja dricka mera. Jag dricker alldeles för lite vatten. Det är bra om jag får i mig ett eller två glas efter en länk. Under dagen blir det annars kring en halv liter vätska, vilket är alldeles för lite. Så nu är det dags att börja ha en vattenflaska med mig varje dag och den skall vara slut när arbetsdagen är slut. 

Det blev ett ganska självbelåtet inlägg, jag beklagar. Jag hoppas ni andra också har haft en fin påsk!

I morgon blir det träning med Running Finland! Kom med! Kanske kan man kalla det säsongstart, ett perfekt tillfälle att komma med, springa lite och lära känna nya och gamla medlemmar.
Träff vid Kisahalli klockan 18!