Nå ja!

Idag var det dags för pyramider. För att slippa bli frustrerad på grund av dåligt underlag joggade jag till en lång raka där jag visste att snön var borta. Det visade sig vara ett smart drag, jag fick springa på jämn mark och på asfalt. Det enda som störde var att jag var tvungen att springa fram och tillbaka (knasig bild på Garmin Connect) där det var motvind åt det ena hållet och medvind tillbaka. Jag ids inte klaga över det, det är det bästa intervallpasset sedan hösten.

Det kändes inte lika bra som fröken Garmin påstod efter passet. Benen var rätt så tunga och det kändes inte som att det gick något vidare fort. Hur som helst, när jag överförde informationen och analyserade mitt pass så visade det sig att jag ändå lyckades komma upp till närmare 4-tempo i varje intervall. Också i motvind. 

Mitt pyramidpass tar prick 30 minuter. Under den tiden avverkade jag 6,3 km i ett medeltempo på 4:46. Då är ju återhämtningsfaserna medräknade. Pulsen låg kring 170 i intervallfaserna, så det gick enligt handboken. 

Kanske är det inte så illa som jag trodde, trots allt.

Igår före punttis värmde jag upp med korta intervaller på löpband. Det är nog inte alls min grej. Någon smart person har tyckt att det skulle vara vackert med stora fönster söderut på gymmet i Mejlans. Det gör att solen gassar in på förmiddagen och gör löpbandsträningen om möjligt ännu svettigare. Jag sprang 5x500 m i 4:30-4-tempo och jag har aldrig varit så våt av svett på gymet förr.

Det är inte bara den kvava luften och det ymniga svettandet som gör att jag inte gillar löpbandet. Jag har helt enkelt inte självdisciplin nog att tvinga mig själv till att springa längre stunder. 

Tusingar på löpband? Du måste nog utmana mig om jag skall göra det!

Nåja. Dagens insikt gav mig lite hopp och lite mer tro på mig själv. Nu gäller det att satsa på fart och fartuthållighet. 

Återhämtande

Efter en vecka med närmare 80 sprungna kilometrar satt det fint med en återhämtande länk. Jag vet inte exakt vad det innebär, men det skall åtminstone inte vara ansträngande. Idag betydde det lugnt yrande i 6-tempo inklusive fotopauser och promenad i uppförsbackarna. Skönt! Skönt att bara sticka ut, springa på känsla och inte tänka på särskilt mycket mer än vilka hus i grannskapet jag skulle kunna tänka mig att äga om jag vann några hundra tusen på lotto. Väl inne satsade jag på det som också stod på programmet- "lihashuolto". Foamroller och ordentlig stretching.

Skuggorna växer i skymningen.

Älskar att inte behöva ha bråttom hem för att ha en chans att springa i dagsljus.
Reflexerna har jag redan städat undan.

Jag tror jag har en ny idol, den här tjejen är någon jag imponeras och inspireras av.

När jag läser vad andra har tränat idag känner jag mig nog rätt så lat och ineffektiv.
När jag sedan tänker förnuftigt så inser jag ju att jag inte kan jämföra min återhämtande dag med någons fartträningsdag. Dagens pass tror jag satt perfekt just för mig.

Intervalldilemma

Just nu är jag inne i en ganska tuff träningsperiod och intervallerna tycker jag hör till de viktigaste passen. Springa långt går väl ganska bra, det är fartuthållighet jag vill bli bättre på. Pyramidintervallen är superbra, men just nu är det ganska svårt att "lyckas" med passen. Det är kallt, under fötterna har jag ett ojämnt och halt underlag och idag fick jag springa i motvind. Annars stör inte vädret mig även om jag längtar efter vårigare väder, men det skulle kännas mycket bättre om jag fick springa intervallpassen på bättre underlag. I höstas gick det jättebra, nu kommer jag inte alls upp till de hastigheter jag skulle önska.

Vad skall jag göra? Visst får jag upp pulsen nu, men det känns som att det är lite bortkastat då jag egentligen inte får upp farten. Tempot är långt ifrån 4 min/km (närmare 5), jag störs av att vara tvungen att sakta farten när det kommer en isbana emot och jag känner mig verkligen inte lätt på foten i vinterlöpkläder och en jacka som fungerar som vindfång. 

Borde jag springa på löpband i stället? För att "säkra" farten? Eller spelar det någon roll? Utvecklas snabbhet och fartuthållighet även om jag inte springer särskilt hårt i förhållande till pulsen? Vad tror du?

Vill fräsa fram!

Aktia Cup, del 5

"Kiitos peesauksesta!" sade den långhåriga mannen och dunkade mig i ryggen där vi stod och flämtade vid mål. För all del! Vi turades om att dra och vi höll samma takt hela loppet, tills han drog ifrån på slutet och slog mig med en tio sekunder ungefär. De sekunderna unnar jag honom.

Den femte och sista deltävlingen i Aktia Cup fick vi springa i strålande solsken, -2 grader och lite vind. Och, bäst av allt, på bar mark! Så gott som hela sträckan hade vi asfalt under lenkkarna, och oj oj så skönt det var! Vad jag har längtat! Att underlaget inte var is eller snöslask som det har varit under de andra deltävlingarna märktes nog, visst ger det både fart och fäste!

Jag förbättrade min tid igen. 42:23. Det är ju en fin kurva. Tänk att jag har fått vara nöjd och glad över nytt rekord fem tävlingar i rad! Nog höjer det självförtroendet alltid, även om det bara är fråga om några futtiga sekunder.

Motståndet var hårt idag och deltagarna var rekordmånga. Jag kom i mål som 15:e i min serie, och de 13 första hade alla en tid på under 40 minuter (vinnartiden nåt på 34 minuter). Jag kan inte ens mäta mig med de här tiderna, bara heja på och lyfta på hatten för dem. Superduktiga tjejer! Som till exempel Nina. 

Personligt rekord, ja. 40 minuter sprack ju inte, men jag är nog inte heller riktigt så bra. Det här är min nivå just nu, och det får jag bara acceptera. Det gick nästan lätt idag, kanske gav jag inte allt? Å andra sidan tycker jag att jag sprang så fort jag förmådde, vilket betyder att jag är lite för långsam. Ännu. Jag skall försöka vara nöjd idag och med glädje fortsätta träna. 

Som erfarenhet har cupen varit bra och jag har framför allt fått öva mig i att tävla. Dessutom har deltävlingarna varit perfekta fartuthållighetspass. Jag har fått pressa mig själv och utmana mitt tävlingshuvud. Jag rekommenderar gärna cupen, och det fina är att man inte behöver vara med om hela serien utan är välkommen att springa bara en deltävling också. Så om du känner för att provspringa en tia mitt i vintern så passa på nästa år!

Morgonstund har guld i mund

Varför vänta till eftermiddagen och mildare temperaturer när man kan springa långpass med start 6.20 i minst-20 grader när det antagligen är vinterns kallaste morgon?
Det var så kallt att jag inte frös. Svetten blev kall mot kroppen, ansiktet stelnade och händerna var djupfrysta och känslolösa när jag kom in 90 minuter senare. Rödfläckig på magen och ömma handleder. Märkligt.
Hursomhelst var det otroligt härligt att springa medan det ljusnade och när jag var klar klockan 8 sken solen för fullt. Gissa om en varm dusch och en stor kopp kaffe satt perfekt?

Ha en strålande dag!

Recept: förstörda intervaller

1. Gör ett hårt gympass dagen före intervallpasset.
2. Vakna med ömma muskler som stelnar under dagens lopp.
3. Lämna plånboken hemma och försök få ihop den mest energirika måltiden med 80 cent som du lyckas hitta i bilen (en pirog och den största bananen lyckades jag få) och överlev till klockan 16.
4. Kom hem med lågt blodsocker, ingen energi och en glupande hunger och vräk i dig snabba kolhydrater i form av yoghurt, mysli, skorpor, choklad och torkade frukter.
5. Tro att du är lagom mätt om en timme och att energinivån är normal igen.
6. Fem minuter före träningspasset: intag ett par nävar nötter och torkade frukter och stick sedan ut med en uppblåst mage och en sträv känsla i munnen.
7. Tro att det fortfarande är milda -4 grader ute och spring i ett lager för få byxor.
8. Dra dig helt slut i den första intervallen och håll ett makligt tempo med skyhög puls resten av träningen.              
9. Känn sura uppstötningar med smak av torkad papaya och avbryt för allt i världen inte träningen.
10. Kom in röd om skinkorna och med spyttfiilis och lova att aldrig göra om det.

Göra om vad? Undrar vilken av punkterna jag borde ångra först.                                          

Proffsigt

Dagens långpass (120 minuter) sprang jag i strålande solsken! Visst är det nu man kan börja hoppas på solbränna?

Kom in, värmde mat medan jag duschade, åt (som en häst och blev ändå inte mätt, passet tog visst musten ur mig) och lade mig på soffan med fötterna i högläge. Skulle läsa men somnade strax med boken på magen. Otroligt skönt med en tupplur!

När jag vaknade flinade Jan och sade "du är ju helt som proffsen som tar en päikkäre efter träningen!" Ska se till att göra det oftare för att höja min proffsighetsgrad ytterligare.

Jag springer snarare på tid än samlar kilometrar, så därför har jag svårt att uppskatta hur många kilometrar det blir på en vecka. Av nyfikenhet kollade jag upp det (här är Garmin Connect fenomenalt) och konstaterade att jag den här veckan har 74,65 km bakom mig. Inte att undra på att de sista tio minuterna idag var de längsta någonsin. Efter påsk kommer de hårdaste träningsveckorna, så då kan det nog stiga till lite över 80 kilometer per vecka. Håhhå, det hade jag aldrig trott! 

Jag springer fortsättningsvis på tid utan att bry mig om hur många kilometrar det blir. Så länge jag gör det bra spelar sträckan ingen roll för mig.

Ha en skön söndagskväll och en fin start på träningsveckan i morgon!

Uppdatering och fundering

Jag uppdaterade min lista på bloggar jag läser och låter mig inspireras av. Kanske känner du dig träffad.  Om du brukar tappa bort dig hit får du gärna länka hit från din blogg så att andra stackare också yrar till mig.

Den nya Juoksija innehöll som väntat en massa bra artiklar. Bland annat tipsades det om träningspass som lämpar sig för olika mål (maraton/halvmaraton/10 km), både för nybörjare och för mera erfarna. En annan viktig tanke gällde tävlingssäsongen. Vad är en lyckad säsong och hur kan man göra den lyckad? Poängen var att man ska se huvudmålet som en festdag och ladda upp inför partyt med mindre tävlingar och händelser. Om man bara har en stor tävling som mål hänger ju säsongen på hur man klarar av just den tävlingen, vilket kan ge upphov till alldeles för stor press. Det kan vara skitväder, magen kan krångla och du kan vara sjuk just den dagen. En misslyckad tävling definierar då säsongen. Pricka i stället in mindre händelser i kalendern och se också träningspass och inofficiella tävlingar som små delmål och uppbyggande erfarenheter. Då är det lättare att se säsongen som helhet och den stora tävlingen kanske inte blir så central. 

Jag måste således läsa Juoksukalenteri en gång till och anmäla mig till små fester i väntan på den stora.

Det jag fäste mer uppmärksamhet vid var tidningens test av energidrycker. Sådana drycker som är tänkta för att användas inför långa, tuffa ansträngningar såsom maraton. Artikeln tar först upp lite teori om vad "kolhydrattankning" innebär, hur och när man skall göra det och varför det är något man kanske kan tänka på. För att fylla kolhydratförråden inför en viktig prestation måste du dagarna innan få i dig extramycket kolhydrater, så mycket att du helst inte gör det genom att äta vanlig föda. Det skulle innebära kopiösa mängder rostbröd med sylt och sötad yoghurt och bananer, utöver det du annars skulle äta. I vätskeform är det helt enkelt lättare och behagligare att fylla förråden, och dessutom ser du till att dricka tillräckligt också.

Tankar du? Försöker du inför ett maratonlopp fylla dina kolhydratförråd? Använder du någon sportdryck eller liknande, eller äter du helt enkelt mer kolhydratbetonad mat? 

Eller är du den som helst undviker de ökända kolhydraterna?

Jag har märkt att jag sedan jag började träna "på allvar" ser kolhydraterna som något nödvändigt och som en viktig energikälla. Tur för mig att jag älskar bröd!

Bilden snodde jag härifrån:
http://www.svensktkosttillskott.se/artiklar/kolhydrater_for_traning

Dagens solskenslänk bestod av 12 km i maratonfart. Tömde förråden ganska bra.

Torsdagsvurpa

Min arbetsdag idag kan jämföras med intervallträning: kort men intensiv. Dagens klientbesök var avklarade efter lunch, vilket gav mig tid att uträtta viktiga ärenden. Som att införskaffa den finaste aftonklänning jag någonsin burit. Oho. Dessutom hann jag börja baka mammas kalaskaka och medan bottnen var i ugnen skötte jag det jobb jag ännu hade ogjort. Kakan ut för att svalna och sedan stack jag ut på en tidig långlänk. Klockan var bara fyra- oj så skönt att komma iväg och komma tillbaka medan det ännu var ljust! Halv sex sken ju solen ännu!

Det blev 90 minuter PK-lenkki i för hårt tempo med för hög puls. Att jag aldrig lär mig!
På ett ställe var det rätt så halt och jag halkade till först en gång och sedan en gång till. Jag höll mig stående, åtminstone tillsvidare. Ett par hundra meter före hemdörren var det tredje gången gillt, och jag flög omkull och landade på rumpan. Lite snopen steg jag upp och stapplade vidare. Det var vinterns första vurpa det. Jag klarade mig med ett blåmärke på armbågen och en än så länge röd fläck på skinkan. Ömt är det inte, tydligen har jag byggt upp lite stötdämpare ändå. Värre kunde det ha gått.

Det är inte varje dag jag får chansen att springa
i dagsljus och solsken en vanlig torsdag!

Väl hemma fortsatte jag kökstöket och fick till ett ostkaklager. Nu är det bara att slå sig ner i soffan med det nyaste numret av Juoksija, hurra! Får se vad den innehåller denna gång, pärmen verkar lovande i alla fall! Som bilaga fick jag Juoksukalenteri med alla evenemang i Finland som ordnas 2013. Plus en massa reklam om lopp utomlands samt tävlingsresor av olika slag. Kanske hittar jag något lämpligt att delta i i höst.

Dags att slita upp paketet!

Pyramidernas återkomst

Träningsprogrammet tycker att jag skall springa pyramider varje onsdag några veckor framöver. Det gör jag så gärna. Hellre längre intervall än korta, och även om pyramiderna får mjölksyran att stiga upp till öronen så är det nog den hittills bästa träningen. 

För att få mer ut av passet väntar jag på snöfria vägar. Idag fick det göras i snöslask och grym motvind. Inga problem att få upp pulsen, inte. 

Söndagslänk

I går kväll var jag nog lite orolig över huruvida jag alls skulle klara av något långpass efter en lite blötare kväll. Jag klarade mig med en lindrigare blurk-känsla och efter morgonmålet var det ganska okej att sticka ut. Främst för att jag hade sällskap som väntade! Jag och Michaela hade stämt träff i Svedängen och strax efter 11 plumsade vi iväg. Nattens snöstorm var nog vårens onödigaste och de första kilometrarna fick vi klara oss på de oplogade vägarna. Sedan blev det bättre och löpningen gick för min del bättre än jag hade trott.
Vi siktade på ett tempo kring 6 min/km, men bortsett från de första kilometrarna hölls vi nog stadigt under 6. Att springa lite för fort när man borde hålla ett lugnt tempo verkar vara något vi båda får öva lite på.

Dagens finfina sällskap!

Jag skulle springa 105 minuter, sade mitt program, och på 1:49 stängde jag av klockan (fotopauser inkluderat, så det blev väl ganska prick 1:45 h som det skulle vara). En välplanerad oplanerad runda, måste jag säga! Medeltempot blev till slut 5:54, så inte var det heller så illa. Och pulsen låg på passliga 140 slag/minut, så det var ju snudd på fullkomlighet. Duktiga vi!

I morgon blir det en ny fas i mitt träningsprogram. Långpassen blir lite längre, pyramiderna kommer in i bilden och styrketräningen faller bort. I morgon inleder jag starkt med en återhämtande lätt länk och muskelvård.

Bländande

Bländad av solen slog tanken mig att det inte alls skulle vara så dumt med ett par solbrillor. Idag kisade jag hela länken och ögonen var irriterade av både solen (och isen som den reflekterade i), kylan och dammet som kom från de redan relativt torra vägarna.
Springer du med solglasögon? Hurudana?
Förutom att de skall vara coola är kraven att de skall sitta, utan att klämma.

Dagens underlag gjorde den sedvanliga lördagstian lite intressantare. Tio kilometer i maratonfart är nu inget problem. Nästa vecka ökar det till 12 km och det känns nog helt överkomligt. Bra, för jag skall ju orka fyrtiotvå.

I kväll laddar jag upp med blinier, mums!